Offenbach

Offenbach, Jacques, fransk (tysk) operettkompositör, född i Köln af judiska föräldrar d. 21 Juni 1819, kom redan som gosse till Paris, studerade ett år (1833--34) vid konservatoriet, blef cellist vid Opéra comique och (1849) orkesteranförare vid Théâtre Français samt gjorde sig snart känd som lycklig chansonettkompositör. Hans första operett, Pepito (1853), gjorde deremot ingen lycka, men den följdes af en mängd dylika, hvilka hade en ofantlig framgång, i synnerhet sedan O. sjelf 1855 grundat en egen teater, Bouffes parisiens, först i Champs Elysées, sedan vid Passage Choiseul. 1866 lemnade han ledningen af denna och uppsatte sina stycken på åtskilliga andra teatrar, såsom Variétés, Palais royal m. fl. 1872--76 stod han å nyo i spetsen för en egen teater, nämligen Gaîté. Han fick äfven pjeser uppförda, på Comique (Barkouf 1860, Robinson Crusoe 1867) och Stora operan (balletten Papillon 1860) äfvensom i wien (La fée du Rhin 1864); men hans försök i den allvarligare eller större stilen misslyckades i allmänhet, ända tills Les contes d'Hoffmann på Comique vann en triumf, som han dock sjelf ej fick upplefva. Denna opera gafs nämligen först 1881. Efter en misslyckad konsertturné i Amerika, hvilken O. sjelf beskrifvit i en betydligt naiv bok: Notes d'un musicien en voyage (1877), lefde han uteslutande för insceneringen af sina verk, under sina sista år svårt plågad af gikt. Han afled i Paris d. 5 Okt. 1880. -- Med sina omkr. 100 operetter har O. skapat en egen genre, som på sitt sätt varit ett lika troget uttryck för tidsandan som dess antipod, Richard Wagners operor, i sitt slag. Mot den senares tunga, kontrapunktiska apparat satte O. den lätta, populära, t. o. m. banala melodien; mot den andres medeltidsmystiska symbolik satte O. den glada njutningen af det närvarande lifvet, sådant detta tedde sig i Paris under andra kejsaredömets ironiska och blaserade demimonde-smak. Gemensam för båda är en ytterst på pessimistisk eller skeptisk verldsåskådning hvilande, våldsamt uppdrifven sinlighet. O. har såsom tysk å ena sidan mera gemyt, men å andra sidan mindre smak än sina rent franska efterföljare. Såsom jude åter har han flere jämförelsepunkter med den tredje af den moderna operans representativa män, Meyerbeer, hvilken väl var honom öfverlägsen i musikaliskt vetande, men icke i melodisk begåfning, scenisk blick och förmåga att spekulera på hopens böjelser. Som melodist var O. kanske samtidens största talang, ett omdöme, som icke lider minsta intrång deraf att han ej sällan ställde sin begåfning i det vulgäras tjenst och äfven upprepade sig sjelf. Hans rytmik är pikant och originel, om än alltför ofta väl mycket dansant, instrumentationen ej sällan fyndig, den komiska kraften äfven i sin råhet stundom oemotståndlig. Då man hört hvilken härlig musik han mäktat skapa i sina bättre ögonblick (särskildt uti »Contes d'Hoffmann»), måste man på det lifligaste beklaga, att ett sådant snille mest förslösade sin förmåga på efemera gyckelspel och frivoliteter. »Offenbachiaden» har verkat öfvervägande skadligt både på smaken och moralen, det senare sannolikt i högre grad, än man vanligen vill medgifva. Likväl fordrar rättvisan det erkännandet, att O. sjelf ej i första hand kan göras ansvarig för sina librettförfattares dumheter och slipprigheter, om han än i sin mån dels förstärkte, dels maskerade dessa genom musikens rafflande färgläggning. -- O:s tidigare, smärre operetter äro i allmänhet älskvärda och oskyldiga skämtstycken, hvilka på sin tid fyllde ett verkligt behof och till en del ännu i dag gifvas med fördel, såsom Une nuit blanche (1855; »En sömnlös natt», 1857), Les deux aveugles (1855; »De begge blinda», 1859), Le violoneux (1855; »Byspelmannen», 1859), La rose de Saint-Flour (1856; »Rosen i Saint-Flour», 1867), Le mariage aux lanternes (1857; »Förlofningen vid lyktsken», 1860), La chanson de Fortunio (1861; »Fortunios visa», 1862), Le voyage de MM Dunanan (1862; »Herrar Dunanans resa», s. å.), Les bavards (1863; »De pratsjuka», 1873). Med Orphée aux enfers (1858; »Orfeus i underjorden», 1860) beträdde O. det parodiska och lasciva gebitet, hvilket hufvudsakligen, på mer eller mindre stötande sätt, odlades under 1860-talet i La belle Hélène (1864; »Den sköna Helena», 1865), Barbe-bleue (1866; »Riddar Blåskägg», 1867), La vie parisienne (1866; »Pariserlif», 1868), La grande-duchesse de Gerolstein (1867; »Storhertiginnan af Gerolstein», s. å.), Le château à Toto (1868; »Slottet Toto», 1869), La princesse de Trébizonde (1869; »Prinsessan af Trapezunt», 1871), Les brigands (1869; »Frihetsbröderna», 1870) m. fl. På 1870-talet finner man utposter af båda de föregående riktningarna, hvarjämte O:s skaparekraft alltmer försvagas, tills den å nyo samlar sig i Les contes d'Hoffmann (»Hoffmanns äfventyr», 1881), som i högre både komiska och tragiska förträffligheter står alldeles ensam i O:s alstring. Vi nämna bland de öfriga Les braconniers (1873; »Tjufskyttarna», s. å.), Madame l'archiduc (1874; »Fru ärkehertigen», 1875), La boulangère a des êcus (1875; »Rika bagerskan», 1879), Le voyage dans la lune (1875; »Från jorden till månen», 1877), Madame Favart (1879; »Madame Favart», s. å.), La fille du tambour-major (1879; »Tamburmajorens dotter», 1880) och Belle Lurette (1880; »Vackra tvätterskan», 1881). A. L.