Offer (af Lat. offerre, erbjuda, frambära såsom gåfva) är den religiösa benämningen på hvarje den gudsdyrkande menniskans gåfva åt gudomligheten och utgör i alla religioner kultens förnämsta beståndsdel. Offrets beskaffenhet och sättet för dess frambärande äro trogna uttryck af den högre eller lägre ståndpunkt, på hvilken en religionsform eller ett religionssystem befinner sig. Menniskan känner ett oafvisligt behof att träda i närmare förbindelse med gudomligheten. På de lägre stadierna af utveckling ter sig detta behof företrädesvis såsom grundadt i känslan af timligt beroende af den hemlighetsfulla makt, som beherskar naturen, ehuru det helt visst äfven på en sådan lägre ståndpunkt har, om också omedvetet för menniskan sjelf, sin egentliga och djupare grund i menniskoandens längtan efter förening med sitt väsendes urgrund. Det närmaste och naturligaste uttrycket för detta gudsbehof är bönen, genom hvilken menniskan hembär Gud sitt tack för hvad hon af honom fått, anropar honom om fortfarande nådebevisningar och derigenom hyllar honom såsom sin herre. Men så länge menniskan befinner sig på en öfvervägande sinligt religiös ståndpunkt, känner hon en naturlig åstundan att liksom förkroppsliga sin bön, att på ett sinligt sätt lägga i dagen den inre sinnesstämning, som i bönens ord fått sitt första och enklaste uttryck. Och på hvilket naturligare sätt kunde väl detta ske än genom att bringa gudomligheten såsom gåfva något af det, som var menniskan kärt och af värde? Så uppkommo offren. På en öfvervägande sinligt religiös ståndpunkt med starkt utpräglad antropopatisk gudsuppfattning tror menniskan, att de sinliga ting, som hafva värde för henne, också äro af värde för den gud hon dyrkar, att följaktligen ju mer hon afhänder sig sjelf och skänker åt sin gud, dess mer blir hon föremål för hans välbehag. Derigenom att det bästa menniskan eger sålunda offras åt gudomligheten, får offret karakteren af uppoffring. Derigenom att denna uppoffring är ett uttryck af den offrandes egen underdåniga hängifvenhet åt gudomligheten, får offret i större eller mindre grad karakteren af den offrandes egen sjelfoffring. Tydligt framträder denna karakter af uppoffring och sjelfoffring i sådana vidriga former af offerkult som t. ex. de feniciska (och israelitiska) barnoffren åt Molk l. Molok, de frygiske Kybele-presternas (korybanternas) offer af sin manbarhet till gudinnans ära samt kyskhetsoffren af de babylonska qvinnorna åt Mylitta, af de feniciska åt Astarte, af de persiska åt Anaïtis, af de cypriska i Afrodites tempel. Om denna karakter hos offret vittna också tempelskänkerna, hvilka ofta bestodo och bestå af den offrandes älsklingsvapen eller älsklingsklenoder, upphängda i gudarnas tempel, en form af offer, som har sin motsvarighet i fetischdyrkarens bruk att upphänga sina vapen eller dyrbarheter i det träd, som är fetischen. Att menniskoofer inom de flesta hedniska religioner ansågos och anses för de förnämsta offer, i synnerhet använda vid vigtiga och kritiska tillfällen, har utan tvifvel likaledes sin grund i det åskådningssättet, att det bästa och värdefullaste är det välbehagligaste offer, ty menniskan är ju den förnämligaste varelsen på jorden. Den förklaringen att dessa offer skulle hafva sin upprinnelse i ett råhetstillstånd, då menniskan ännu var menniskoätare och tillskref gudarna samma smak, som hon sjelf hade, är lika otillfredsställande som försöket att förklara alla offers uppkomst så, att de ursprungligen voro gåfvor, hvilka hemburos åt de aflidnes andar (manerna), en förklaring, som har ett förment stöd i det här och der förekommande bruket att nedlägga värdeföremål, mat och dryck i de aflidnes grafvar, att slagta den dödes stridshäst och slafvar, att (såsom i Indien) offra den aflidne mannens enka på hans likbränningsbål o. s. v.
Att offren hafva en mer eller mindre utpräglad ställföreträdande betydelse såsom sinliga representanter för den offrandes egen gudshängifvenhet är en slutsats, som lätt kan dragas af det föregående. Ingenstädes inom hedendomen är dock denna offrets ställföreträdande uppgift fullt tydlig eller konseqvent genomförd. Deremot framträder försoningsbetydelsen utpräglad äfven hos de hedniska offren, ty om också offren ursprungligen voro ett försinligande af tacksägelse, bön och hyllning, låg dock redan från början i dem ett försoningsmoment. Behofvet att närma sig Gud med offer förutsätter en åtminstone instinktmässig känsla af söndring mellan menniskan och Gud, hvars upphäfvande således också är offrets uppgift. Och detta är just försoningsmomentet, ty försoning är ju upphäfvandet af ett brutet och söndradt förhållande. Ja stundom äro offren uteslutande försoningsoffer, framburna i känslan af skuld för att blidka gudomligheten och afvända straffet.
De i sjelfva offerkulten efter bestämd ritus förekommande offren kunna delas i två slag: blodiga och oblodiga. De blodiga offren utgöras af menniskor och djur, hvilka slagtas och sedan antingen helt och hållet eller delvis förbrännas på gudomlighetens altare. Ehuru slagtandet och förbränningen ursprungligen voro endast formen för offergåfvans frambärande åt Gud, blef denna menniskans eller djurets »offerdöd» sedermera och troligen rätt snart i många fall en ställföreträdande försoningsgärd, d. v. s. offret fick dö i den offrandes ställe för att blidka gudomligheten, som i sin straffande rättfärdighet eller förgrymmelse fordrade blod och död för att kunna förlåta. De oblodiga offren utgöras af säd, frukter, vin och olja. Till dem kunna också räknas rökoffren af välluktande trädslag, kåda eller särskildt tillredd rökelse. Dessa offer äro symboler af bönen, hvilken som »en Gud välbehaglig lukt» stiger mot höjden. Ursprungliga orsaken till dessa båda olika slags offermaterial har man att söka i de offrandes olika lefnadssätt och sysselsättning. Idkare af boskapsskötsel och jägare offrade djur, jordbrukare sin åkers afkastning. I den äldsta offerhistorien, berättelsen om Kain och Abel i 1 Mos. 4 kap., möter oss denna olikhet. Åkerbrukaren Kain offrar af jordens frukt, herden Abel ett får af sin hjord. Att i detta offrande af näringsämnen -- ty inga andra djur offrades än de, som tjenade till föda -- låg en antropopatisk föreställning om gudomligheten, så att denna tänktes njuta af det offrade, är nog möjligt, ehuru det ligger lika nära till hands att antaga, att den offrande genom att frambära offer af det, som utgjorde på en gång hans uppehälle och hans rikedom, blott erkände sitt beroende af och uttryckte sin tacksamhet till gudomligheten.
Några för särskilda folk utmärkande egendomligheter torde böra anmärkas. Våra hedniska förfäder höllo årligen tre stora offerfester: vid höstdagjämningen, vid midvintern och vid sommarens början. Dessutom firade de hvart nionde år i Upsala en stor försoningsfest, då nio olika djurslag offrades. En liknande offerfest firade också danskarna hvart nionde år i Lejre, då 99 män och lika många hannar af olika djur (såsom hästar, tuppar, hökar etc.) offrades åt dödsgudomligheterna. Hos en mängd andra germanska stammar offrades menniskor blott åt öfverguden. Hos mejikanerna förekommo menniskooffer i stor skala. 20,000 menniskor kunde vid deras offerfester offras på en enda dag. Äfven hos öfriga indianstammar samt hos negerstammarna förekomma ännu massoffer af menniskor. -- Grekerna offrade mest oblodiga offer. Vid djuroffer afskars före slagtandet något af djurets pannhår och kastades i offerelden, hvarefter djurets hufvud beströddes med korngröpe. Blott vissa delar af djuret förbrändes på altaret (jämte vinlibationer), hvarvid man i inelfvorna sökte efter spådomstecken. Före måltiderna offrades något af maten åt gudarna (= vår bordsbön). På liknande sätt gick det till hos romarna. Handjur offrades åt gudarna, hondjur åt gudinnorna, svarta djur åt underjordens makter. Hos båda dessa klassiska folk skulle offerdjuren i regel, om de voro boskapsdjur, vara felfria och ej hafva burit ok på sin hals. Vanligen kläddes djuret med blommor, granna band och kransar, och dess horn förgylldes. Salt och rökelse användes vid offren, och altaret bestänktes med offerdjurets blod. Af det offerkött, som icke förbrändes på altaret, anrättades offermåltider, vid hvilka gudarna voro gäster. Romarna brukade under dessa måltider vid vissa tillfällen lägga gudarnas bilder kring altaret (lectisternia). Egendomliga offerfester hos romarna voro de hvart femte år återkommande suovetaurilia, vid hvilka efter skedd census ett svin (sus), ett får (ovis) och en tjur (taurus) offrades, sedan de först i procession förts omkring offerförsamlingen. Både hos de klassiska folken och andra hedniska folk offrades särskilda slags djur åt särskilda gudomligheter. Menniskooffer voro hos greker och romare icke ovanliga. I synnerhet användes dertill slafvar, krigsfångar och förbrytare.
Högst bland forntidens offerkulter står den mosaiska, som i Gamla testamentets s. k. Moseböcker (särskildt den 3:dje) hade sin offerkodex. Såväl i enkelhet som i symboliskt djupsinne utmärker den sig framför de andra stora offerkulterna. De blodiga offren voro af fyra slag: bränneoffret, tackoffret (hvaraf lofoffret var en högtidligare art), syndoffret och skuldoffret. Bränneoffret, en bild af menniskans fullkomliga hängifvenhet åt Gud, förbrändes helt på altaret och kallades derför också heloffret. Af tackoffret, hvars karakter var glädje, förbrändes blott bröststycket och högra lårbenet, i det att resten af köttet anrättades till »offermåltid», hvarvid, i motsats till hvad fallet var vid de hedniska offermåltiderna, de offrande ansågos vara Guds gäster. Syndoffret och skuldoffret voro, såsom, namnen angifva, »försoningsoffer»: syndoffret för synder i allmänhet, skuldoffret för sådana försyndelser, som hade karaktären af rättskränkning. Det för syndoffersritualen egendomliga var blodets anbringande på altaret medelst bestrykning af dettas »horn». Vid alla de öfriga offren uthälldes blodet på altarets sidor. Det för skuldoffersritualen egendomliga var offerdjurets (»skuldoffervädurens») värdering i siklar efter rättskränkningens eller skuldens storlek. Endast felfria tjurar, får, getter och dufvor fingo användas till de gammaltestamentliga offren, hvilkas dubbelbetydelse var att ställföreträda den offrande och att profetiskt symbolisera den messianska verldsförsoningen. -- De oblodiga offren voro af två slag: spisoffret och drickoffret. Spisoffret utgjordes af åkerns afkastning i form af ax, mjöl eller bakverk, det sistnämnda vanligen beredt med olja. Drickoffret utgjordes af vin, som utslogs öfver altarelden, och var ett bihang till spisoffret. Salt och rökelse hörde till offren, men all surdeg var bannlyst från dem. Det dagliga rökoffret på rökofferaltaret i »det heliga» var ett särskildt slags offer, som symboliserade bönen. Offerhögtiderna voro påsk och pingst på våren, löfhyddohögtiden och den stora försoningsfesten på hösten. Den sistnämnda var den förnämligaste. Menniskooffer voro enl. mosaismen »en styggelse för Herren». I berättelserna om Isaks offrande (1 Mos. 22) och om Jeftas dotter (Dom. 11) har man trott sig finna antydningar om att menniskooffer åt Jehovah förekommit bland judarna under en tidigare period. Visst är emellertid, att sådana offer fördömas af den mosaiska offerlagens både anda och bokstaf. Att under konungaperioden judarna offrade menniskor hade sin grund i de hedniska inflytelser, hvilka profeterna med oförsonlig skärpa bekämpade. Det mosaiska offerväsendet var bundet vid nationalhelgedomen: först tabernaklet, sedan templet i Jerusalem. Det vid sidan af denna helgedom förekommande offrandet på här och der i landet uppbyggda altaren (»rökandet på höjderna») var olagligt.
Den kristna religionen känner icke till någon dylik offerkult. Enligt henne har Kristus genom sitt sjelfuppoffrande jordelif och sin offerdöd på korset en gång för alla utfört ett evigt gällande offer, hvilket har den dubbla karakteren af fullkomlig hängifvenhet åt Gud och försoning för verldens synd. I hans efterföljd, i hans kraft och på grund af hans försoning skall hvarje kristen offra sig sjelf åt Gud såsom ett andligt offer. Det gudstjenstliga firandet af Kristi försonings minne och gudstjenstens uppgift att göra den kristne lik Kristus bilda »offerkulten» i den kristna religionen. Dock har den katolska kyrkan i sitt »mässoffer» (se d. o.) ett slags gammaltestamentlig offerkult. »Offergåfvor» åt kyrkor och kloster äro också arf från hedendomen och den gamla judendomen. J. P.