Öfversteprest

Öfversteprest, den från den gamla svenska bibelöfversättningen (T. hoherpriester) häfdvunna benämningen på innehafvaren af det högsta presterliga ämbetet i Gamla testamentet, hvarjämte innehafvaren af samma värdighet inom hedniska religioner också brukar så kallas (»öfverstepresten» är t. ex. den sedvanliga öfversättningen af de gamle romarnas »pontifex maximus»; se Pontifices). I Gamla test. förekomma två uttryck, som öfversättas med öfversteprest: kohén haggadól (kohén, prest, gadól, stor) och kohén harosch (rosch, hufvud); på tre ställen förekommer hakkohén hammeshiach, »den smorde presten», såsom ämbetsbeteckning för samme man, men vanligen kallas han rätt och slätt hakkohén, »presten». Han insattes i sitt ämbete genom invigningsceremonier, som varade i sju dagar och bestodo af tvagningar, påklädning af ämbetsdrägten, smörjelse med den heliga oljan och offer. Drägten, hvars detaljer hade symbolisk betydelse, bestod af hvita benkläder, en hvit, fotsid lifklädnad, sammanhållen af ett bälte i samma färger som helgedomens »förlåt», d. v. s. af hvitt, mörkblått, purpurrödt och karmosinrödt garn, hvarjämte öfverstepresten utanpå denna för alla prester gemensamma drägt bar följande, hans värdighet särskildt utmärkande plagg: en mörkblå, något öfver knäna räckande kåpa, nedtill i kanten fullsatt med vexelvis små klockor af guld och granatäpplen af mörkblått, purpurrödt och karmosinrödt garn; ofvanpå denna kåpa »efoden», ett lifstycke utan ärmar, af garn i förlåtens fyra färger (se ofvan) och deri inväfda guldtrådar; på bröstet (utanpå efoden) »bröstskölden», af alldeles samma väfnad som efoden och besatt med tolf olika slags ädelstenar, hvar och en bärande ett af de tolf stammarnas namn, hvarjämte på efodens axelstycken sutto två stora onyxstenar, hvardera bärande sex stammars namn. En gördel af samma slags väfnad som efoden och bröstskölden sammanhöll den blåa kåpan och efoden. Till öfversteprestens ämbetsdrägt hörde slutligen en hög hvit och blå turban, öfver pannan försedd med en guldplåt, hvarpå var inristadt: Helgad åt Herren. Ämbetsdrägten bars endast under tjenstgöringen; eljest bar öfverstepresten vanliga kläder. Jämte de förrättningar, som i allmänhet tillkommo presterna, ålåg öfverstepresten särskildt att offra syndoffer för sig och menigheten i vissa fall (3 Mos. 4: 5, 16), att offra synd- och bränneoffer och stänka blodet på »nådastolen» i »det allraheligaste» på den stora försoningsdagen (3 Mos. 16) samt att i vissa fall (4 Mos. 27: 21) »fråga Herren genom urim och tummim» (se Urim). Dertill kom, att öfverstepresten under senare tider vanligen var ordförande i »stora rådet» (sanhedrin, synedrium). — Judafolkets förste öfversteprest var Aron, Moses broder, och ämbetet öfvergick efter dennes död till hans äldste son, Eleasar, hvarför öfversteprestvärdigheten sedan skulle vara ärftlig inom dennes slägt och, enligt regeln, på lifstid tillhöra slägtens hufvudman. Från och med öfverstepresten Eli till Salomos tid tillhörde den dock den yngre grenen, Itamars slägt, men gick sedan tillbaka till Eleasars slägt. Under makkabéertiden var ämbetet ärftligt inom den första af de 24 prestklasserna, Jojaribs slägt. Då judarna derefter kommo under främmande välde, af- och tillsattes öfverstepresten utan hänsyn till den ursprungliga ordningen. Sålunda fick man åtskilliga f. d. öfverstepresten, hvilka bibehöllo titeln och ofta ett visst inflytande, såsom synes i Nya testamentet, der utom dessa f. d. öfversteprester med »öfverste prester» menas också hufvudmännen för de 24 prestklasserna. Den siste öfverstepresten var en illa ansedd man vid namn Fannias, som fick ämbetet under »det judiska kriget». — Talmud omnämner äfven en vice öfversteprest (segán), som vid förefallande behof trädde i den ordinaries ställe. — I öfversteprestens person kulminerade det levitiska presterskapets medlareställning mellan Gud och folket. Om öfversteprestens typisk-messianska betydelse talar företrädesvis Ebréerbrefvet i kap. 4–9 (jfr Kristologi). — Den af Wellhausen m. fl. företrädda destruktiva bibelkritiken förklarar den levitiske öfverstepresten vara helt och hållet en dikt. J. P.