Optimism

Optimism (af Lat. optimum, det bästa), filos., den åsigt, enligt hvilken allt verkligt, blott det fattats i sitt sammanhang med tillvaron i det hela, är det bästa möjliga och följaktligen hela denna tillvaro absolut god. Om då någonting för oss presenterar sig såsom ondt eller förvändt, så beror detta derpå att vi se och fatta det icke i dess sammanhang med hela tillvaron, utan såsom lösgjordt från detta sammanhang. Leibniz, en af optimismens förnämste anhängare, lärde, att Gud från begynnelsen såg oändliga verldar såsom möjliga, men, ledd af sin godhet, skapade han den närvarande verlden, emedan den var den bästa af alla. Allt inom henne är ordnadt genom en förutbestämd harmoni (harmonia praestabilita). Det onda finnes endast till för en ofullkomlig uppfattning, som ej betraktar företeelserna i deras sammanhang med det hela, med Guds verldsplan. För en fullständigare och sannare uppfattning är det, som vi kalla ondt, i sjelfva verket godt såsom ett medel för verldsplanens realisation eller som en mörk bakgrund, mot hvilken det goda måste bryta sig för att framstå i klarare ljus. Andra optimister (t. ex. Hegel) hafva än mer fäst sig vid den sidan i verkligheten att hon är stadd i utveckling och sökt visa, att det (skenbart) onda är godt, så snart det föres tillbaka till denna verldsutveckling eller tänkes som ett moment i denna. -- Optimismen har i allmänhet uppvuxit på panteistisk grund eller åtminstone utgått från verldsåsigter, som röjt mer eller mindre afgjorda panteistiska tendenser. Det onda, som obestridligen förefinnes för individen, förlorar här sin betydelse, så snart det ses ur det helas synpunkt, ty individen sjelf är här något försvinnande och oväsentligt. Då bestämningen godhet endast i och för personliga väsenden kan ega betydelse, är optimismen så till vida en personlig verldsåskådning, som den såsom vilkor för alltings verklighet fordrar dess harmoni med det personliga lifvet och då äfven såsom förutsättning härför återför allt till ett personligt upphof. Men då den konseqvent måste förneka den menskliga viljans frihet och all egentlig skilnad mellan godt och ondt, så visar detta inskränkning i dess uppfattning af personligheten. Den inser väl, att det sant verkliga också måste vara det i sanning goda; men då den ej känner någon annan verklighet än den sinliga, ställer den på denna verklighet fordran af fullständig godhet, en fordran, som man söker få uppfylld genom att förneka den individuella personlighetens betydelse och hänföra allt till det hela och allmänna. Jfr Pessimism. L. H. Å.