Oratorium

Oratorium, Lat., urspr., »bönesal», sedermera namn på de i kyrkan S. Maria in Vallicellas bönesal i Rom af oratorianerna (se föreg. art.) utförda musikdramatiska framställningar, hvilka utgjorda ett slags musikalisk utveckling af medeltidens mysterier (med biblisk handling) och moraliteter (med allegorisk personifiering af abstrakta begrepp). Till en början sjöngos blott enkla hymner (»laudi spirituali»). Men samtidigt med operans uppkomst tillgodogjordes det genom »monodien» nyvunna recitativiska uttryckssättet (»stilo rappresentativo»; jfr Opera) äfven för här i fråga varande form, och så uppstod det första egentliga oratoriet, Emilio del Cavalieres »Anima e corpo» (1600). Det sceniska uppförandet, som då var oundgängligt, afskaffades af Carissimi, som i stället införde den »historiska personen», hvilken berättade hvad som var nödvändigt för handlingens begripande. Alessandro Scarlatti tillämpade äfven i oratoriet de af honom inom operan stadfästa formerna af dacapo-aria och ackompanjeradt recitativ. Om solosången utbildades i Italien, så spelade i Tyskland körerna och polyfonien en större rol (Schütz). Händel sammanfattade båda stilarna och bildar sålunda höjdpunkten för oratoriet med såväl allegoriskt som bibliskt eller antikt innehåll. Det idylliskt beskrifvande oratoriet åter har sin främste representant i Haydn. I Tyskland odlades äfven tidigt en särskild afart, »passionsoratoriet», hvilket skilde sig från det vanliga dels genom ämnet, som uteslutande togs ur Kristi pinohistoria, dels genom en mera lyriskt subjektiv hållning samt inflätande af koraler. Denna art fulländades af Sebastian Bach. I nyare tid försökte Mendelssohn att sammansmälta Händel och Bach och åstadkom verkligen en återuppblomstring af det klassiska oratoriet, utan att dock kunna nå förebilderna. Romantikerna behandlade det andliga oratoriet mera legendartadt (Liszt). Rubinstein synes, genom sin teori om »den andliga operan», vilja återföra detta oratorium till dess ursprung. Det verldsliga oratoriet åter har i detta århundrade framgångsrikt odlats, företrädesvis med sagostoff (Schumann, Berlioz, Gade), men tillika visat tendenser att öfvergå till de mera lyriska formerna af kantat eller ballad. A. L.