Opera (Lat., plur. af opus), arbeten, verk, skrifter. -- Opera omnia (en författares) samlade arbeten. -- Opera postuma (af postumus, sist, född efter faderns död), efterlemnade skrifter, arbeten, som utgifvits efter författarens död. -- Opera quae supersunt, de skrifter af en författare, hvilka finnas i behåll. -- Ett annat ord är Lat. sing. opera, arbete, möda, flit.
Opera (Ital., förkortning af opera in musica, »musikaliskt verk»), ursprungligen dramma per musica, »dramatisk framställning genom musik», musikdrama. Då musiken är absolut lyrisk, men dramat deremot innefattar både epik och lyrik, så följer, att de strängt musikaliska fordringarna aldrig låta fullt förena sig med de strängt dramatiska. Endera parten måste alltid vid en förbindelse mellan båda gifva efter på sin strängare form, och i sjelfva verket är hela operans historia en ständig kompromiss mellan båda, till förmån för än det dramatiska än det musikaliska elementet. I förra fallet blir operan mera recitativisk, i senare fallet mera ariös, enär recitativet (»talsången») är en till förmån för den dramatiska fortgången mera upplöst, deremot arian (kavatinan, roamnsen) en mera koncentrerad musikalisk form. En relativ jämnvigt eller sammansmältning mellan båda formerna är emellertid möjlig och vinnes i solosången genom hela musikaliska scener, i den flerstämmiga sången genom friare behandlade ensembler och finaler, hvaremot körer, balletter, marscher i allmänhet äro mera rent lyriskt hållna. Det helas enhet befordras ock genom lämpligt val af ämne, hvarvid de romantiska och de komiska eller halfkomiska ämnena visat sig vara lyckligast, emedan der sjelfva stämningen är en hufvudsak och ett mindre strängt dramatiskt förlopp lättast tåles. Derför kunna den romantiska operan (med hälst medeltida sagostoff) och den komiska operan, Ital. o. buffa (till skilnad från den tragiska o. seria), Fr. o. comique, T. singspiel (de båda senare med talad dialog), sägas vara de estetiskt minst betänkliga och mest tillfredsställande arterna, hvaremot den mytologiska och den historiska operan visat sig snarast blifva konventionella och föråldrade. En mindre och lättare afart af »comique», eller sångspel, är operetten. En ännu inskränktare plats tager musiken i vådevillen (Fr. vaudeville, T. liederspiel, Eng. ballad opera), hvilken, liksom »skådespelet med musik», knappast längre kan sägas tillhöra den egentliga operans område.
Musikens medverkan vid dramatiska föreställningar är urgammal hos de flesta folk. I det grekiska dramat sjöngos och ackompanjerades körerna, och äfven dialogen torde varit en i någon mån efter musikaliska regler bestämd deklamation. I det andliga dramat under medeltiden synes musiken hafva spelat en framstående rol. Äfven i renaissancens festspel och herdedramer medverkade tonkonsten; dock var stilen ännu fullständigt polyfon och utgjordes blott af en serie madrigaler, så att då endast en person sjöng på scenen, sjöngos de öfriga, kontrapunkterande madrigalstammorna bakom scenen. Det egendomliga för den egentliga operans uppkomst är införandet af den verkligt enstämmiga sången med enkelt harmoniskt, icke kontrapunktiskt instrumentalackompanjemang. Detta sätt upptogs närmast ur monodien (se d. o.), ett slags canzoner för en röst, som komponerades och sjöngos med luteackompanjemang af Caccini och Vincenzo Galilei uti grefve Bardis och Jacopo Corsis salonger i Florens under slutet af 1500-talet. Den första verkliga opera i denna nya »stilo rappresentativo» var »Dafne», som komponerades af Peri och gafs hos Corsi 1594, och samme tonsättares »Euridice» (1600) var den första opera, som gafs offentligen. Dessa försök voro emellertid abstrakta och torftiga, tillkomna, som de voro, i den medvetna, ehuru illusoriska afsigten att åstadkomma ett återupplifvande af det grekiska dramat, hvilket man trodde sig nå genom att undvika egentlig melodi och blott gifva en musikalisk deklamation af texten. Caccini berömde sig till och med af sitt »ädla förakt för sången», och samma åsidosättande af det musikaliska för det dramatiska går sedermera igen i alla dramatiska reformförsök på operan, särskildt Glucks och Wagners. Det första steget till mera lif och uttryck togs af Monteverde (d. 1643), som äfven uppfann den karakteriserande instrumentationskonsten. Under inflytandet af den ackompanjerade sångens utveckling i kyrkan genom Cavalieri, Viadana och Carissimi fick äfven operasången under Cavalli och Cesti fastare former än de blott recitativiska. Slutligen stadfästes ariaformen i den neapolitanska skolan genom Alessandro Scarlatti (jfr Aria), med hvilken »den sköna sången» (»il bel canto») begynner, och operan tillskäres efter ett konventionelt mönster i absolut musikaliskt intresse och på den dramatiska sanningens bekostnad, en öfverdrift, som var alldeles motsatt den i operans begynnelse och derför framkallade Glucks reformation. Före denna reformation hade emellertid den italienska operan vunnit verldsherravälde. Italienska trupper inkallades första gången till Frankrike 1645, till Sverige 1652. I England gjordes under Purcell (d. 1695), i Tyskland genom Hamburgoperan (1678--1738) försök att bilda nationella operascener, men de öfverflyglades slutligen af de italienska, hvilka vid midten af 1700-talet beherskade hela Europa, utom Frankrike. Detta lands genom Camberts »Pomone» 1671 inledda och af Lully och Rameau fullföljda nationalopera bibehöll sig samt gjorde, genom ett större inrymmande åt det patetiskt-deklamatoriska, det rytmiska och instrumentala, hela tiden i viss mån front mot den italienska sångvirtuositetens öfvervälde och bildade derför äfven den naturliga utgångspunkten för den gluckska oppositionskampen. Denna strid utkämpades i Paris mellan Gluck (1714--87) och Piccinni. Den blef visserligen oafgjord, men riktade dock konsten med nya, mindre stereotypa former och gaf dödsknäcken, ingalunda åt den italienska sångens öfvergrepp, men väl åt dess oinskränkta verldsvälde. Dertill bidrog dock äfven och kanske i ännu högre grad uppkomsten af den komiska operan och sångspelet. Den seriösa operan var framgången ur en aristokratisk krets med lärda tendenser, och den stod alltid, med sin sjablonmässiga behandling af antikt mytologiska ämnen, främmande för samtidens kultur och folkens inre lif. Den komiska operan åter uppväxte öfverallt på folklig grund: den italienska buffan med Pergolese, Paisiello, Cimarosa, det tyska sångspelet med Hiller, Dittersdorf, den franska comiquen med Philidor, Monsigny, Grétry, och utmärkte sig genom ett naturligare känslolif, hvarjämte särskildt inom buffan skapades en form, »finalen», hvilken mera än någon annan skulle visa sig mäktig att, så långt det är möjligt, försona de musikaliska och dramatiska fordringarna med hvarandra. Det senare skedde genom Mozart (1756--91), hvars operor i de inre och väsentliga dragen af dramatiskt lif och sann karaktersteckning fortfarande stå oöfverträffade, om än efterverlden kommit längre i yttre teknisk afslipning och fotografisk naturtrohet genom ett vetenskapligt utmejslande af deklamatoriska accenter och aflägsnande af rent lyriska former, hvarmed dock återigen det musikaliska elementet blifvit för mycket tillbakasatt. Det sista är innebörden af Wagners (1813--83) reformation, hvilken i sin utgångspunkt var historiskt berättigad såsom opposition mot en ny, hotande verldseröfring af den italienska sången genom Rossini (1792--1868) och hans efterföljare, men hvars i det absurda utdragna konseqvenser slutligen skapade en alldeles individuel stil, på en gång abstrakt liksom den florentinska operan och konventionelt doktrinär liksom den neapolitanska. Mer eller mindre påverkade af någondera bland nyss nämnda hufvudströmningar, hafva operakompositörer i mängd verkat under senaste århundradet: i Tyskland Beethoven, Weber, Spohr, Marschner, Lortzing, Nicolai, Götz, i Frankrike Méhul, Cherubini, Spontini, Meyerbeer, Boïeldieu, Auber, Gounod, Thomas, Bizet, Delibes, Massenet, Saint-Saens, i Italien Bellini, Donizetti, Verdi, Boito. Den svenska operan inrättades 1773 (se Stockholms teatrar), och för henne hafva musikverk skrifvits af Naumann, Vogler, Kraus, Haeffner, Brendler, Berwald, Lindblad, Hallström, Ölander m. fl. A. L.