Aria

Aria, Ital. (Fr. och Eng. air), musikt., ett vanligen af en sångstämma föredraget, af instrument ledsagadt tonstycke, hvars ändamål är att efter vissa former och lagar bringa ett bestämdt känsloinnehåll eller en lyrisk situation till allsidig utveckling. Man skiljer emellertid mellan sång-aria och spel-aria. Den senare är en af ett instrument utförd, i tvådelad,,visform hållen melodisk sats, vanlig på 1600- och 1700-talen, dels såsom sjelf ständigt stycke, dels såsom del af sviter och sonater. Vigtigare är sångarian, hvars utveckling är nära förbunden med operan, i hvilken hon intager samma ställning som monologen i taldramat, d. v. s. hon skall, i motsats till det mera dramatiskt upprörda recitativet, gifva uttryck åt en samlad lyrisk stämning. - Första fröet till arian, liksom till operan öfver hufvud, kan sökas i de monodier, som med ackompagnement af luta sjöngos i Florens straxt före 1600-talet. Med Cesti och Cavalli, omkr. 1640, börjar arian något mera utbildas och förses med koloratur, men först Alessandro Scarlatti (d. 1725) häfdade åt henne en bestämd gestalt i två delar, efter hvilka såsom tredje del tillkom en upprepning (da capo) af den första. Den första delen med sin bredare anläggning var, jämte sin upprepning, företrädesvis den, i hvilken sångaren hade tillfälle att utveckla sin skicklighet; den andra delen tillhörde kompositören, som der lade i dagen sin konst i kontrastverkningar, harmoni och instrumentation. Med sångkonstens öfverhandtagande och operans förfall urartade arian till ett tomt bravurstycke (koloratur-aria). Då uppträdde Gluck, i senare hälften af förra årh., med fordringar på större dramatisk sanning. Han afskaffade den dittills allmänt gällande, stela formen för arian och gestaltade henne till fri, deklamatorisk aria, för hvars form textinnehållet uteslutande gaf normen. Om Gluck mera bestämdt bröt med det föregående, sökte deremot Mozart att försona motsatserna (mellan lyrik och dramatik, mellan deri absoluta musikens och textinnehållets kraf) genom att i de äldre formerna, utan att alldeles upphäfva dem, inlägga något af Glucks karakteristik, och det äfven i sjelfva koloraturen. Efter Gluck och Mozart har arian bildats på det mest omvexlande och fria sätt, så att ofta ej ett spår finnes qvar af det Scarlattiska schemat. Likväl bör det sägas, att man äfven förut (Händel m. fl.) tillät sig afvikelser från nämnda schema, t. ex. genom att utesluta andra delen, eller da capo't. En mindre aria med enklare byggnad och utan koloratur kallades arietta l. cavatina (se d. o.). Arian användes för öfrigt äfven i oratorier, kantater eller såsom sjelfständigt konsertnummer. I vårt årh. firade koloratur-arian nya triumfer genom Rossini, som herskade under reaktionsåren 1815-30 och blef af stor betydelse både för den stora och den komiska operan. Liksom förut framkallade emellertid äfven nu denna riktning ett motstånd. Richard Wagner har upptagit och till ytterlighet fullföljt Glucks reformsträfvanden, derigenom att han i dramatikens intresse velat ur operan alldeles bortskaffa icke blott arian i dess helhet, utan öfver hufvud hvarje afrundad melodi. - Arter af aria äro, utom de redan nämnda: kyrko-arian, den kontrapunktiska arian, parlando-arian m. fl. A. L.