Muser

Muser (Grek. musai, äfven mosai och moisai; Lat. musæ), den forngrekiska benämningen för sångens, musikens och skaldekonstens gudinnor, hvilka tänktes förläna menniskorna sångens gåfva och i den under deras särskilda hägn stående fromme sångarens sinne gjuta de heliga ingifvelser, hvilka sedan skänka fröjd åt alla och komma jordelifvets sorger att vika. Efter hand blef det brukligt att såsom stående under sånggudinnornas skydd betrakta äfven andra konster och vetenskaper, öfver hufvud hvarje slag af ideal eller andligt skapande verksamhet. I de homeriska sångerna omtalas såsom Zevs' dotter eller döttrar stundom en sånggudinna stundom flere, men i senare fallet utan namn eller bestämdt antal. Endast på ett ställe af sannolikt yngre datum förekommer niotalet. Hos Hesiodos nämnas de som döttrar af Zevs och Mnemosyne (minnets gudinna) samt äro till antalet nio med individuella namn: Kleio (Lat. Clio), den ryktet förkunnande, Euterpe, den fröjdbringande, Thaleia (Lat. Thalia), den blomstrande, Melpomene (Lat. Melpomene), den sjungande, Terpsichore (Lat. Terpsichore), den dansglada, Erato (Lat. Erato), den älskliga, Polymnia (Lat. Polyhymnia), den hymnrika, Urania (Lat. Urania), den himmelska, Kalliope l. Kalliopeia (Lat. Calliope), den skönstämmiga, hvilken tillika betecknas såsom den förnämsta bland dem alla. Vid sidan af dessa nio sånggudinnor nämnas äfven tre andra: Melete (öfning), Mneme (minne) och Aoide (sång), hvilka stundom betecknas såsom äldre än de nio och såsom döttrar af Uranos och Gaia. Motalet med de hos Hesiodos förekommande namnen förblef dock fortfarande det traditionella, och de nio sånggudinnorna erhöllo hvar och en sitt särskilda rike inom konstens och vetenskapernas verld. Härpå syfta äfven de attribut, med hvilka de bruka framställas af den bildande konsten. Sålunda representerar Kleio (med en papyrusrulle) historien, Euterpe (med en dubbelflöjt) musiken och den lyriska skaldekonsten, Thaleia (med komisk mask, herdestaf, tamburin och murgrönskrans) komedien, Melpomene (med en tragisk mask i ena handen, stundom med ett svärd i den andra, murgrönskrans och. koturner) tragedien, Terpsichore (med en mindre lyra) dansen, Erato (med en större lyra) kärleksdikten, Polymnia (utan särskildt attribut, men med djupsinnigt och andaktsfullt uttryck stödjande sig mot en pelare) hymnen eller den med gudstjensten förbundna heliga sången, Urania (med en himmelsglob) astronomien, Kalliope (med skriftaflor och griffel) hjeltedikten. Sånggudinnornas måhända från det sångrika Tracien införda dyrkan hade inom Grekland sin hufvudort dels i det vid foten af Olympos belägna landskapet Pieria, dels i Beotien vid berget Helikon samt de närbelägna Parnassos och Leibethrion. Denna dyrkan stod i nära samband med heliga källor (Aganippe och Hippokrene vid Helikon, Kastalia vid Parnassos nära Delfoi), som upprunno på dessa berg, och ej utan skäl har man antagit, att sånggudinnorna ursprungligen äro att betrakta såsom inspirerande källnymfer. Med Apollon såsom sångens och skaldekonstens gud stodo sånggudinnorna i nära förbindelse, och han brukar i egenskap af musagetes (musernas anförare) afbildas i fotsid drägt skridande framåt med lyran på armen (se afbildningen i art. Apollo, sp. 900). -- Den romerska benämningen för sånggudinnorna var camenæ (urspr. casmenæ, af casmen l. carmen sång). De sammansmälte fullständigt med de grekiska och antogo äfven deras namn. Jfr Camenæ. A. M. A.