Aphrodite (Afrodite), Grek. mytol., "kärlekens gudinna" i en omfattning så vidsträckt, som endast naturreligionen kunde gifva detta ord. Det betecknar närmast den kärlekens alstrande kraft, som genomtränger hela universum, den kosmogoniska skapelsedriften. Vidare betecknar det den alstrande driften i det organiska lifvet, framför allt i slägtets fortplantning. Från denna naturreligionens äldsta synpunkt förklaras, att vi i denna gudoms dyrkan finna en sällsam förvirring af det sköna och det vedervärdiga, af det upphöjda och det låga, af sedligt och osedligt. Dock måste man dervid uppmärksamma, att Aphrodites dyrkan ursprungligen ej är grekisk, och att grekerna under sin bättre tid företrädesvis utvecklade de skönare beståndsdelarna i denna dyrkan.
Utan tvifvel hade grekerna ursprungligen i Dione en kärleksgudinna, som hade sin motsvarighet i romarnas Venus och nordboarnas Fröja. Men denna undanträngdes af den från de semitiska folken upptagna Aphrodite (den syriska Astarte). Hufvudsätena för denna gudinnas äldsta dyrkan bland grekerna voro tvänne öar, som stodo i liflig handelsförbindelse med orienten, nämligen Cypern och Cythera (nu Cerigo), den förra med de feniciske städerna Paphos och Amathus. Derifrån utbredde sig hennes dyrkan öfver de egentligen grekiska landskapen och kolonierna. Särskildt voro Korinthus och berget Eryx på Sicilien bekanta för sin Aphrodite-dyrkan.
Aphrodite är enligt Homerus dotter af Zeus och Dione. Enligt den af Hesiodos framställda orientalisk-grekiska uppfattningen uppkom hon ur hafvets skum och steg först i land på Cypern; deraf ett af hennes binamn: anadyomene, den ur hafvet uppdykande. Den egentliga betydelsen af denna myt är enligt nyare mytologer endast, att morgonen, himmelens dotter, först uppstiger ur hafvet.
I förhållande till naturlifvet framträder A. på olika sätt: 1) Som den himmmelska A. i inskränkt mening. Såsom luftrymdens gudinna dyrkades hon både på Mindre Asiens kuster och i Grekland. Såsom de himmelska härskarornas gudinna hade hon satt venusstjernan (Grek. Phaéthon) till en nattlig väktare öfver sitt himmelska tempel. Såsom stormvädrets och blixtens gudinna tänktes hon krigisk; på Cythera och i Sparta framställdes hon derför beväpnad samt dyrkades i Thebe i förening med Ares. Såsom gudinna för de himmelska företeelserna och dessas lagar var hon tillika ödets gudinna.
2) Som herskarinna öfver hafvet. I denna egenskap verkade hon som vind- och vågstillande samt dyrkades i hamnar och på kuster såsom det lugna hafvets, den lyckliga segelfärdens och den skyddande hamnens gudinna, under deremot svarande benämningar.
3) Som jordelifvets A. Från denna synpunkt var hon långt mer tillgänglig för den allmänna föreställningen såsom trädgårdarnas, lustparkernas, blommornas, vårens och vårstämningens fagra gudinna. Hon kallades den gåfvo-rika, den fruktbara. Åt henne var våren helgad, den fuktiga årstiden med alla dess blommor, särskildt myrten och rosen. Så dyrkades hon under en naturmytisk uppfattning jämte Adonis på Cypern och annanstädes, jämte Hephaistos (Lat. Vulcanus) på Lemnos. (Uppfattningen af A. såsom Hephaistos' maka tillhör egentligen en yngre tid.) Hennes hufvudfest - Aphrodísia är det allmänna namnet på fester till Aphrodites ära - firades under våren i blommande lundar med musikaliska täflingar, ringdansar och oblodiga offer, merendels nattetid. De urartade ej sällan till utsväfningar.
I förhållande till menniskolifvet är A.: 1) Skönhetens och den qvinliga fägringens gudinna. Upprunnen ur ett yppigt och vekligt folks fantasi, stod hon, den blott i skönhet, prydnad och kärlekens värf kunniga gudinnan, i början ej högt hos de krigiske grekerna. Dock är hennes makt öfver sinnena oemotståndlig. Hennes ögon, blick, mun, nacke, barm målas med de mest tjusande färger och bilder. Städse åtföljes och betjenas hon af chariterna. Åt henne tillerkände Paris skönhetens pris framför Hera och Athene, hvarför hon också i trojanska kriget stod på trojanernas sida.
2) Kärlekens gudinna, herskarinna öfver såväl menniskors som gudars hjertan. Hon eger kärlekens förföriska gördel, "som gömmer alla tjusningsmedel, kärlek och trånad och smekande böner, hvilka bedåra till och med den förståndiges sinnen". Hon ledsagas af Eros (Cupido, den lille kärleksguden) och de poetiska personifikationerna Himeros (trånad), Pothos (längtan) och Peitho (Lat. Suada, det smekande talet). Här påminnes om A:s älsklingar, Kínyras, Paris, Anchises och Æneas. Aphrodites makt fick Heléna pröfva, äfvenså Medea, Ariadne och Phædra.
3) I äldre tider en äktenskapets och familjelifvets, släktförbindelsens och samfundsmenighetens gudinna, så vidt nämligen alla sedliga och borgerliga inrättningar hvila på familjens grundande och tillväxt. Såsom en mäktig äktenskapsgudinna anropades hon vid förmälningar. Före Solons tid ärades hon i Athen i samma mening som den romerska Concordia såsom en hela landet och folket genom de naturliga slägtförhållandena sammanbindande menighetsgudinna (A. pandemos), under hvars skydd till och med folkförsamlingarna ställdes. Sedan Solon, till familjelifvets värn, i Athen infört prostitutionen, förändrades med hetärlifvets utveckling uppfattningen, och A. blef hetärernas skyddsgudinna. Från denna tid skilde man mellan A. uránia (den himmelska) såsom den rena äktenskapliga kärlekens och A. pandemos (den allmänna, romarnas Venus vulgivaga) såsom den låga sinliga kärlekens gudinna.
Såsom symboler af fruktsamhet voro åt A. egnade väduren, haren, dufvan och sparfven. Svanen, musslan och delfinen påminde om hennes uppstigande ur hafvet, äpplet om Paris' dom. Dessa symboler användas i konstframställningar af A. såsom hennes Attribut. Jfr Venus. V. K.
Aphrodite är måhända den gudomlighet, som den antika konsten mest älskade att afbilda. Under deri grekiska plastikens första blomstringstid (Fidias, Alkamenes) framställdes hon alltid såsom A. urania, helt och hållet eller åtminstone till en del klädd samt med den qvinliga skönheten adlad af allvar och ideal höghet. Till detta slag af Aphrodite-framställning höra tvänne ännu bevarade antika efterbildningar: den i Neapel befintliga Venus Capua, som framställer henne såsom segergudinna (victrix), och den berömdaste af alla venusstatyer, den 1820 på ön Milo funna och nu i Louvren förvarade Meliska Aphrodite (Venus Milo, fig. 1), med hvilkens tillkomsttid och tolkning konstkännarna ännu icke kommit på det klara. - Först Skopas och
Fig. 1. Praxiteles vågade visa gudinnan alldeles naken och låta den gudomliga högheten träda tillbaka för den rent menskliga skönheten, hvarvid hennes nakenhet likväl ännu motiverades deraf, att hon tänktes uppstigande ur hafvet eller badet. Sådana framställningar af A. voro t. ex. Apelles' målning A. anadyomene och Praxiteles' berömda Knidiska A., af hvilken efterbildningar finnas i Rom och München. - Slutligen började man framställa A. naken endast för att visa en sinligt retande kroppslig skönhet. Till sist försvann hvarje spår af gudinnan, och endast den sköna qvinnan stod qvar, mången gång till och med rent genreartadt framställd, t. ex. den i badet nedhukade A. i Vatikanen (trol. efter Dædalos), Kleomenes' s. k. Mediceiska Venus (förut uppställd i villa Medici i Rom, sedan 1770 i Florens, fig. 2) samt den s. k. A. kallipygos i Neapel.
Fig. 2.