Ostwald

Ostwald [å'stvalt], Wilhelm, tysk fysiker och kemist, f. i Riga 1853, student i Dorpat 1872, amanuens hos fysiske professorn derstädes v. Oettingen 1875 och docent 1877, blef 1881 professor i kemi vid polyteknikum i Riga och 1887 professor i fysikalisk kemi i Leipzig. Redan i Dorpat utmärkte O. sig genom sina af flit och originalitet präglade undersökningar, särskildt Volumchemische studien (1878) och Studien zur chemischen dynamik (1883–85). Genom Arrhenius fästes hans uppmärksamhet på det nära sambandet mellan syrors ledningsförmåga för elektricitet och deras förmåga att åstadkomma kemiska reaktioner. Hans arbeten riktades en lång tid nära nog uteslutande åt detta håll. Hit höra Elektrochemische studien (1885–87), Affinitätsgrössen organischer säuren (1889) och Die farbe der jonen (1892). Nära detta område ligga äfven hans Studien zur kontaktelektricität (1887) och andra arbeten angående »droppelektroder». Sedan 1892 har han framträdt såsom en varm målsman för den s. k. »energetiska skolan», hvars främste förkämpe han blef, särskildt efter det vid naturforskaremötet i Lybeck (1895) hållna föredraget »Ueberwindung des wissenschaftlichen materialismus». Ännu mer än genom sina vetenskapliga undersökningar har O. blifvit känd genom sin Lehrbuch der allgemeinen chemie (1:sta uppl. 1885–88; 2:dra uppl. 1891) och den af honom 1887 under (nominel) medredaktion af van't Hoff uppsatta »Zeitschrift für physikalische chemie». I sin lärobok, som nära nog alldeles saknade föregångare, samlade och bearbetade han kritiskt dåtidens material inom den fysikaliska kemien, i den senare samlade han de förut kringspridda alstren af forskningen på detta fält till ett mäktigt helt. En gnistrande och fruktad kritik i tidskriftens referatafdelning, härstammande från O:s fint skurna penna, höll den lärda verlden i en ständig spänning. O. hade den stora lyckan att få i tidskriften från dess första band föra fram teorierna om utspädda lösningar och den elektrolytiska dissociationen, hvilka revolutionerade den fysikaliska kemien. Genom denna sin verksamhet har O. inlagt ovärderliga förtjenster om den oerhördt snabba utbredning, som de nya åsigterna vunnit. Äfven genom mindre läroböcker, såsom Grundriss der allgemeinen chemie (2:dra uppl. 1890) och Grundlagen der analytischen chemie (1894), har O. i vidsträcktaste grad utbredt de nya lärorna. Hans intresse för den historiska utvecklingen af vetenskapen föranledde honom att (från 1889) utgifva »Klassiker der exakten wissenschaften» (nytryck af vigtiga arbeten). Äfven hans stora Elektrochemie (1894–95) behandlar materialet hufvudsakligen från historisk synpunkt. År 1894 stiftade O. »Deutsche elektrochemische gesellschaft», hvars ordförande han var till 1898. S. A–s.