Pandora (Pandore), Grek. mytol., den första qvinnan på jorden och urbilden för det från henne härstammande qvinnoslägtet. Menniskorna (d. v. s. männen) lefde i förstone, säger Hesiodos, fria från sjukdomar och vedermödor. Men då de genom Promethevs kommit i besittning af den himmelska elden, vredgades Zevs och beslöt att sända dem ett förderf, som de sjelfva skulle med hänförelse omfatta. På hans befallning danade Hefaistos af fuktigt ler en qvinnobild, åt hvilken de öfrige gudarna förlänade lif, konstfärdighet, fägring och listig förförelsekonst. Den sålunda skapade qvinnan erhöll namnet P. (af pan, allt, helt, och doron, skänk), emedan hon var alla gudarnas skänk till menniskorna. Hermes förde henne till Epimethevs, det menskliga lättsinnets representant, hvilken äfven, ehuru varnad af sin broder Promethevs, emottog henne i sitt hem och »märkte förderfvet, först när han hade det». P. lyfte der locket af ett stort kärl, i hvilket alla sjukdomar och olyckor voro inneslutna. Dessa flögo då ut öfver verlden, och endast hoppet stannade qvar, emedan P. åter pålade locket, innan det hann utflyga. Det är af fabelns ordalag icke klart huruvida hoppet sjelf betraktas såsom ett ondt (bedrägligt hopp) eller såsom ett godt, och om dess qvarstannande innebar en minskning eller en tillökning i mensklighetens olyckor. Icke häller nämnes det huruvida det ifrågavarande kärlet med sitt innehåll (ofta betecknadt såsom »P:s ask») var af P. medfördt såsom hemgift eller om, såsom andre mena, Promethevs, mensklighetens välgörare, deri inneslutit olyckorna och ställt det i förvar hos sin broder. A. M. A.
Nordisk familjebok · första upplagan
Pandora
Ämne: Grekiska och romerska gudar och antik kult · Mytologi och sagohistoria
Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 12 (1888), sp. 672 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗