Panin

Panin, Nikita Ivanovitj, grefve, rysk statsman, f. 1718, blef i Maj 1748 rysk minister i Sverige efter v. Korff (se denne), hvars försök till inblandning i Sveriges inre angelägenheter han fortsatte, om ock med något större hofsamhet i formen. Med anledning af ryktet att hattpartiet vid Adolf Fredriks tronbestigning ämnade utvidga konungamakten inlemnade han d. 18 Jan. och d. 23 Aug. 1749 protester deremot, påstående, att ryska regeringen genom freden i Nystad garanterat 1720 års regeringsform, ja hotade vid det sistnämnda tillfället med att en rysk armé skulle vid konung Fredriks död inrycka i Finland för att skydda den svenska friheten. Då den svenska regeringen svarade, att ett dylikt steg skulle anses såsom en krigsförklaring, ville P. i Jan. 1750 förmå den till en konvention om regeringsformens upprätthållande, men äfven detta försök afvisades, och P. måste slutligen låta sig nöja. Någon utvidgning af konungamakten blef för öfrigt ej vid konung Fredriks död ifrågasatt. Hemkallad 1759 för att blifva guvernör för storfurst Paul, bidrog han verksamt till den revolution, hvarigenom Peter III 1762 störtades. Hans mening var, att Paul skulle i stället blifva kejsare; och det uppgifves, att han dervid velat införa en styrelse enligt mönstret af den svenska rådsregeringen, för hvilken han fattat smak under sin vistelse i Sverige. Men Katarina II ryckte till sig makten, och P. fann sig i att blifva hennes förste minister. Såsom sådan utöfvade han ledningen af den ryska utrikespolitiken under det skede af hennes regering, som utmärkes af Polens första delning, hennes första krig med turkarna och det s. k. mageskiftet med Danmark (se Holstein, sp. 1451). Derunder fortsatte han den politik mot Sverige, för hvilken han såsom sändebud varit språkrör, bekämpade hattpartiet och sökte genom upprätthållande af frihetstidens statsskick samt med mössornas tillhjelp bringa Sverige i beroende af Ryssland. När mössorna vid 1765--66 års riksdag genomdrifvit, att för förändringar i Sveriges grundlagar skulle fordras två riksdagars och alla 4 ståndens samtycke, kallade P. detta »sitt lifs största framgång», men han nödgades dock bevittna huru Sverige genom 1772 års statshvälfning frigjorde sig från Rysslands förmynderskap. P. dog i Petersburg 1783. Han var enligt historikern Sybels omdöme ingen stor statsman, men en listig intrigör. S. B.