Pantomim

Pantomim (Lat. pantomimus, af Grek. pan, genit. pantos, allt, och mimos, se d. o.), ett hos forntidens romare brukligt stumt dramatiskt spel, hvilket utfördes endast genom uttrycksfulla åtbörder och dans, utan någon af skådespelaren framsagd text. Äfven de skådespelare, hvilka uppträdde i ett sådant spel, kallades pantomimer (pantomimi). Denna dramatiska konstart, hvilken till god del intog den bortdöende dramatiska diktningens plats, har utvecklat sig ur den i det äldre romerska dramat förekommande solosången (canticum), derigenom att skådespelaren inskränkte sig till att blott agera och lät de beledsagande sångpartierna utföras af en annan person eller vanligen af en hel chör. Åtminstone i de allra flesta fall utfördes ett pantomimiskt drama af en enda skådespelare, hvilken sålunda måste successivt uppträda i flere roller, såväl qvinliga som manliga, och äfven genom sitt spel för åskådarna antyda den blott låtsade närvaron af andra personer, hvilka tänkas deltaga i handlingen. Helt naturligt ställde en sådan uppgift stora anspråk på skådespelarens mimiska förmåga, men underlättades å andra sidan säkerligen högst väsentligt genom en fast och i enskildheter utvecklad tradition rörande det mimiska teckenspråkets betydelse. För öfrigt torde man väl svårligen kunnat undvara ett af chören eller dess ledare framsagdt berättande recitativ, hvilket tjenade dels att för åskådarna tydliggöra de pantomimiskt utförda scenernas inbördes sammanhang, dels äfven att gifva skådespelaren tid till de af olika roller påkallade förändringarna i kostym och maskering. Berömda paritomimspelare voro under Augustus' tid Bathyllus och Pylades, under Caligulas regering Mnester, under Neros Paris och under Domitianus' Latinus. Till och med kejsar Nero sjelf försmådde icke att uppträda såsom pantomimisk konstnär. De pantomimiska skådespelens innehåll var i allmänhet mytologiskt, mera sällan historiskt, och man synes med förkärlek hafva valt ämnen af slipprig och sedeslös beskaffenhet. Också var denna konstart, ehuru med hänförelse omfattad af hög och låg, illa anskrifven hos strängare sedlighetsvänner och har t. o. m. blifvit betecknad såsom en hufvudfaktor i romareverldens sedliga förfall, ett förhållande, som säkerligen icke förbättrades, då i senare tider äfven qvinnor uppträdde såsom pantomimiska konstnärer (pantomimae). Jämväl hos grekerna var redan i äldre tider bruket af mimisk dans ingalunda okändt, men till en sjelfständig dramatisk konstart har det utvecklat sig först i Rom, hvarifrån det sedan spridt sig öfver den grekisk-romerska verlden. Sakrika upplysningar om pantomimernas inrättning meddelas af den i 2:dra årh. e. Kr. lefvande grekiske författaren Lukianos i hans skrift »Om dansen». Den romerska pantomimen qvarlefver ännu delvis i vissa arter af det italienska folkskådespelet. Äfven hos åtskilliga österländska folk (perser, kineser m. fl.) förekommer pantomimiskt spel såsom en omtyckt folkförlustelse. Närbeslägtad med pantomimerna är den på nutidens teatrar dels i operan, dels sjelfständigt uppträdande balletten (se d. o.), hvilken åtminstone stundom utvecklar sig till en i dans och stumt spel genomförd dramatisk handling. A. M. A.