Parfym

Parfym (Fr. parfym, egentl. genomträngande doft, af par, igenom, och fumer, röka), vällukt, angenämt doftande, vanligen osynlig ånga, som spfides från något föremål; välluktspridande vätska, luktvatten, essence; rökelse. -- Parfymera, indränka med parfym. -- Parfymeri, tillverkning af och handel med parfymer, pomador, tvålar, salvor, rökpulver, rökgubbar, hårmedel, tandpulver och tinkturer, smink, puder och andra skönhetsmedel, hvarjehanda parfymerade modevaror o. s. v. parfymerier, parfyrmeriprodukter. -- Paffymör, parfymtillverkare, parfymhandlare.- Af parfymeriämnena härröra några från djurriket (mysk, bäfvergäll, ambra, zibet), men de flesta från växtriket. De finnas i blommor, blad (t. ex. patchuli), frön (anis, nejlikor, tonkabönor, vanilj), skal, bark och stänglar samt utgöras hufvudsakligen af eteriska oljor, balsamer och hartser, hvarjämte stundom aromatiska syror nyttjas. -- Bland växter äro orangeträdet och pomeransträdet af största nyttan för parfymören. Ur blommorna fås genom destillation neroli-oljan samt orangevatten, ur bladen och späda skott petitgrain-oljan. Genom absorptiön med fett framställes ur blommorna orange-pomadan, ur hvilken extrakt (se nedan) utdrages, och genom absorption med olivolja orange-oljan (till hårolja). Ur orangens (apelsinens) skal pressas portugaloljan, som löst i alkohol utgör huvudbeståndsdelen i det omtyckta eau de Portugal. Eteriska oljor destilleras äfven ur andra växters blommor: fläder, geranium, krusmynta, lavendel, pepparmynta, rosmarin, salvia, timjan och törnrosor. Ur citronens skal pressas citronoljan direkt. Hos åtskilliga växter förekommer luktämnet i veden, rötterna eller barken (ceder, sandelträ, violrot, kanel, benzoë, virak, myrrha, opoponax, storax, perubalsam, tolubalsam). Eteriska oljor förfalskas mycket, oftast genom att blanda billigare till dyrare. Man framställer ur stenkolstjära falsk bittermandelolja (mirbanolja) äfvensom många frukters arom (ananas, apelsin, hallon, smultron, äple) i form af frukt-eter. -- Hufvuduppgiften för parfymtillverkningen är att uppsamla, rena och till olika preparat blanda eteriska oljor. De sistnämnda afskiljas ofta ur växtdelen genom afdestillering med vatten, men ur många slags blommor (akacia, jasmin, jonqvill, reseda, tuberos och viol) drages luktämnet med prepareradt fett (paraffin m. m.). Detta tillgår antingen så, att blommorna bäddas hvarftals mellan bomull, som indränkts med fin olivolja (»maceration»), eller ock brukas absorptionsmetoden. Denna, som på franska benämnes enfleurage, består deri att ett lager af kallt fett, utbredt på en fyrkantig glasskifva med 2 tums tjock ram, täckes af ett lager blommor, på hvilket i sin ordning en undertill fettbelagd glasskifva anbringas o. s. v. i flere lager på hvarandra. Blommorna utbytas dagligen mot nya, och efter 25--30 dagar är fettet mättadt med doften. Ur fettet utdrages luktämnet sedermera genom att fettet sönderdelas och lägges i alkohol på förtenta kopparflaskor, som hermetiskt tillslutas och under flere timmar omskakas medelst ångmaskin, hvarefter alkoholen affiltreras, och så framställas extrakt, medan deremot fettet användes till billig pomada (af olivolja, som begagnats vid macerationen, får man huiles antiques). Lösning af eteriska oljor i alkohol gifver essencer, hvilka ej i doftens finhet kunna mäta sig med extrakt, och genom blandning af olika essencer eller extrakt erhållas bouquets (eaux, fleurs), hos hvilka luktvatten ingen särskild doft bör förherska. De särskilda preparatens sammansättning är fabrikshemlighet. För eau de Cologne finnas öfver 100 recept; alla sorter öfverträffas dock af varan från den äldsta firman Farina (se d. o.). Grundämnet i eau de Cologne är alkohol, som uppfriskar och förhöjer växtdoften. -- Parfymer voro i bruk redan hos de äldsta kulturfolken. Man hedrade lefvande och aflidna med rökelse eller insmörjning med välluktande oljor. Vid religiösa ceremonier stänkte man luktvatten samt brände balsamer till gudens ära. Egypterna slösade mycket parfymerier vid fester och till mumiernas balsamering. Hos judarna var gudstjenströkelsen ordnad genom lagar, och den är i bruk hos katolikerna ännu i dag. Grekerna brände parfymer vid måltiderna och ingnedo kroppen tre gånger om dagen med välluktande oljor; ja athenarna hade olika parfymer för olika kroppsdelar. Än hejdlösare förbrukade man dessa varor i det gamla Rom. Under kejsaretiden parfymerade man t. o. m. hästar, hundar och fälttecken. Arabien var denna tid vällukternas hemland, i synnerhet rökelsernas. I den antika medicinen hade parfymer en synnerligt stor användning. Sedermera lefde bruket af parfymer åter upp i Europa på 1400-talet. Under rococotiden nyttjade kavaljeren sin utvaldas favoritparfym. -- Fransmännen äro de ouppnådda mästarna inom parfymberedningen. I sydöstra Frankrikes soliga dalar, framförallt i depart. Alpes maritimes, odlas för detta ändamål blommor i ofantliga massor. De största parfymfabriker finnas i Provence, Nizza, Grasse, Cannes. Paris, London, Florens, Reggio, Messina, i Tunis, Persien och Indien. Jfr m:me Celnart: »Manuel du parfumeur», och S. Piesse: »Art of perfumery» (1874; flere uppl.).