Parodi

Parodi (Grek. parodia, af para, bredvid, vid sidan, och ode, sång, dikt), förvrängande och förlöjligande omdiktning af ett allvarligt och högstämdt skaldestycke, på sådant sätt, att detta styckes form och ordalag med komisk effekt användas till behandling af något lågt och alldagligt ämne. Parodien är berättigad hufvudsakligen då, när den med satirens gissel angriper diktalster af ett falskt och uppskrufvadt patos, men mången gång uppträder den med god verkan äfven utan all satirisk afsigt, blott åsyftande att väcka ett harmlöst löje. Sjelfva de homeriska sångerna voro hos grekerna tidigt föremål för parodierande behandling, hvarpå ett exempel ännu finnes qvar i den s. k. »Batrachomyomachia» (se d. o.), hvars ämne är en efter mönstret af Iliaden skildrad strid mellan grodor och råttor. Mästare i den satiriska parodien var Hipponax, hvarjämte det äldre attiska lustspelet (Aristofanes m. fl.) i vidsträckt omfång tillgodogjorde sig detta effektmedel. Parodien kan för öfrigt rikta sig ej endast mot ett enstaka skaldestycke, utan äfven mot en hel klass af sådana. Det mest storartade alster af detta slags parodi, som någon literatur eger att uppvisa, är Cervantes' »Don Quijote» (se Cervantes). Såsom exempel på de äfven i vår literatur talrikt förekommande parodierna må anföras Hallmans »Corporal Ölbom» och Brauns »Bränvinet», af hvilka den förra är diktad efter mönstret af Creutz' »Elegie», den senare efter Tegnérs »Elden». Från parodien skiljer sig, ehuru detta visst icke alltid iakttages i det vanliga språkbruket, travestien, derigenom att denna bibehåller icke blott originalets form, utan äfven dess innehåll, men behandlar detta på ett förlöjligande sätt. Till detta slag höra fransmannen Scarrons och tysken Blumauers bekanta komiska omdiktningar af »Eneiden». A. M. A.