Participium (Lat., af particeps, delaktig; egentl. ett sådant ord, som är delaktigt såväl af verbal som af adjektivisk karakter), gramm., benämning för vissa ordformer af ett verb, som hafva adjektivisk form, men vissa verbala drag, hvadan de stå på gränsen mellan adjektiv och verb. Particip och infinitiv, hvilken intager en liknande ställning emellan substantiv och verb, kallas verbets nominalformer. Benämningen förekommer hos de romerske grammatici fr. o. m. Varro. Med afseende på formen äro participen fullständiga adjektiv; man måste derför bestämma deras hufvudkarakter som adjektivisk. Endast när med denna adjektiviska form och funktion förenar sig en betydelse af något till tiden begränsadt, kan adjektivet kallas particip, som sålunda attributivt kan vara ett uttryck för ett skeende. Participet såsom grammatisk kategori har i allmänhet utvecklats ur adjektivet och är en tidsspecificering deraf. Denna utveckling har skett på det sättet att vissa adjektivformer kunnat uppfattas såsom afledningar såväl af speciella verbalstammar (pres.-, perf.-, aorist-) som af de indifferenta rötterna och sålunda mönster för bildande af adjektiv af andra verbalstammar uppkommit. -- Participets särskilda kännemärke är, att det kan uttrycka bestämda tidsåtskilnader, dock i allmänhet ej annorlunda än så, att det utmärker samtidighet (pres.) eller förfluten (perf.) eller tillkommande tid (fut.) i förhållande till hufvudverbets handling. Ännu fastare förbundet med verbet blir participet, i fall det antager dess konstruktionssätt. Participen äro ursprungligen indifferenta med afseende på verbets genus (aktivt eller passivt), jfr egande i aktiv betydelse, men ännu i lagspråket innehafvande (= som innehafves) i passiv betydelse; fallen med vanlig passiv bildning tillhör ett verb, som icke kan förekomma i passivum. I satsen han blir kallad, har kallad adjektivisk form, men hela uttrycket är detsamma som han kallas; kallad är sålunda particip. Men om man säger jag har kallat honom, så är kallat för språkkänslan lösryckt från förbindelse med adjektivet samt fullständigt införlifvadt med verbet och dess konstruktionssätt. Participet har fullständigt ingått i verbet, förlorat sin participkarakter; men det kan historiskt uppvisas, att den nämnda satsen betyder ungefär jag har honom såsom kallad. I franskan t. ex. märker man ännu ett sväfvande mellan de nämnda ståndpunkterna i skrifningen af participet i uttryck sådana som les dames, que j'ai vues, de damer jag sett, och j'ai vu les dames, jag har sett damerna. Naturligen kan ett particip sekundärt öfvergå till rent adjektiv: slående (likhet), träffande (anmärkning), drucken o. s. v. Likaledes kan det, liksom hvarje adjektiv, substantiveras: så äro fiende, bonde ursprungligen adjektiv. -- De moderna språken bilda i allmänhet endast tvänne particip: för presens aktivum och för perf. passivum. Analytiskt kunna dertill participialuttryck för andra tempora bildas: hafvande kallat, skolande kalla (-s). I svenskan finnes ett pres. part. på -nde, ett perf. part. (pass.) på -d, -t (kallad, köpt), ett på -n (tagen, gifven). Ur dessa senare former har det s. k. supinet (kallat, köpt, gifvit) utvecklats. Ändelsen -nde (T. -nd) är historiskt identisk med Lat. -ent- i legens (ackus. legentem), läsande, .Grek. [-ont-] ([-ant-] m. fl.) i [pheront-], bärande (nom. [phepon]), och Sariskr. -ant- i bharant-, bärande (nom. bharan), alla återgående på Indo-europ. -o-nt-, -e-ent-, -nt-. Part. på -d, -t är identiskt med Lat. -to- i captus, tagen, Grek. [-to-] i [leptós], tagen (närmar sig i Gr. de s. k. verbaladjektiven), Sanskr. -ta- i yukta-, förenad, återgående på Indo-europ. -to-. Part. på -n hafva motsvarigheter i Lat. dignus, värdig, bonus, god, och Grek. [semnos], helig, som äro hufvudsakligen adjektiv, och Sanskr. på -na i purna-, fylld (Lat. plenus, Sv. full). Dessutom finnas i de gamla språken flere participialbildningar, t. ex. Lat. ger-endus (se Gerundivum) och fu-turus, blifvande, o. s. v. Lat. 2:dra pers. plur. pass. ferimini är urspr. ett part. = Grek. på [menos]-. Participialformer kunna också öfvergå till att bilda andra former af verbet, t. ex. T. imp. aufgepasst!, pass opp!, är ett part. -- I de utom-indo-europeiska språken är bildningen af particip i allmänhet analog med de indoeuropeiska språkens, vare sig den sker genom suffigering o. s. v. eller medelst vokalförändringar, såsom i de semitiska språken. Många språk sakna participium i den mening vi ofvan gifvit det.
Satsbyggnaden med particip, participialkonstruktionen, är egentligen en förkortad konjunktional eller relativ bisats, i det att participet representerar både konjunktionen, subjektet och predikatet samt sjelf står såsom attribut till något substantiv i hufvudsatsen. Participialkonstruktioner äro högst vanliga t. ex. i grekiska, latin, italienska, franska och engelska, men måste vid öfversättning till svenska merendels utbytas mot fullständiga bisatser. K. F. J.