Supinum

Supinum, Lat., gramm., kallas vissa af det latinska verbets nominalformer, hvilka liksom gerundium, men endast i förening med vissa andra ord, tjena såsom kasusformer af den substantivt brukade infinitiven. Af supinum, med böjning efter fjerde deklinationen, brukas endast tvänne kasus, nämligen ackusativen, som förnämligast användes tillsammans med rörelseverb och uttrycker afsigten eller målet (t. ex. ire cubitum, gå att lägga sig), och ablativen, som hufvudsakligen förekommer tillsammans med adjektiv och betecknar, att en utsagd egenskap hänför sig till en handling eller ett tillstånd (t. ex. jucundus auditu, angenäm att höra). Äfven i fornslaviskan och vissa slaviska dialekter finnas ordformer, som till användningen ega likhet med det latinska supinum.