Peel [pil], Sir Robert, engelsk statsman, föddes d. 5 Febr. 1788 och var son till sir Robert P., en mycket rik fabriksegare, som invaldes i underhuset och upphöjdes till baronet. P. uppfostrades i torygrundsatser och till den bestämmelsen att en dag varda intet mindre än premierminister. Redan 1809 erhöll han en plats i parlamentet, utnämndes 1811 till linderstatssekreterare i kolonialdepartementet och kallades 1812 att bekläda statssekreteriatet för Irland. Under de sex år (1812--18), som han förvaltade detta vigtiga ämbete, lade han i dagen stor administrativ duglighet, framförallt genom nyskapelsen af det irländska polisväsendet. 1819 blef han ordförande i det parlamentsutskott, som skulle utreda myntfrågan, och bragte s. å., i strid mot sin 1811 uttalade mening, en lag till stånd, enligt hvilken Englands bank åter skulle med guld inlösa sina sedlar. Denna reform var det första framstående profvet på P:s utmärkta finansiella förmåga. Sedan han 1822 såsom inrikesminister inträdt i Liverpools kabinett, genomdref han bl. a. en omfattande mildring af den barbariska strafflagen. Men liksom förr motsatte han sig katolikernas emancipation, hvilken efter hans åsigt skulle medföra fara i synnerhet för den protestantiska statskyrkan. Då Canning 1827 öfvertog ärendenas ledning, ansåg P. sig ej kunna tjena under denne på grund af deras bristande öfverensstämmelse i den katolska frågan samt nedlade derför sitt ämbete, utan att ändå egentligen förena sig med oppositionen. Redan 1828 blef han emellertid åter inrikesminister och kabinettsledamot, när Wellington trädde till styret. Ehuru han såsom medlem af Liverpools ministèr godkänt Cannings utländska statskonst, gillade han den frihetsfientliga riktning, som Englands yttre politik nu fick. Men i den inre politiken främjade han mer än en gång det liberala partiets syften. Så samtyckte han 1828, om äfven motvilligt, till test- och korporations-akternas upphäfvande, hvarigenom rättvisa vederfors de protestantiske dissenterna; och sedan han efter den irländske folkledaren O'Connells val till parlamentsledamot (1828) äntligen lärt sig fullt inse, att katolikernas emancipation ej kunde hindras, förmådde han 1829, kraftigt understödd af Wellington, såväl konungen som (d. 30 Mars s. å.) parlamentet att bifalla den betydelsefulla åtgärden. Knappast kunde han under dåvarande förhållanden klandras derför att han qvarstannade på sin post och sjelf föreslog emancipationen i stället för att lemna dess genomförande åt whigs, som varit dess ifrigaste förkämpar. Ännu mindre förtjenade han att af ultratories beskyllas för trolöshet och förräderi, då ju hans omslag i den katolska frågan framkallats af en uppriktig öfvertygelse om, att fortsatt motstånd mot katolikernas fordringar vore omöjligt. Men nog hade han handlat mera storsint, om han i parlamentet tillstyrkt den vigtiga reformen, ej blott på grund af omständigheternas tvång, utan äfven emedan den var i sig rättvis, liksom han ock hade varit mera förutseende, om han tidigare än 1828 mäktat fatta dess nödvändighet. Till denna del af hans offentliga lif hör äfven inrättandet af den londonska poliskåren, hvilken 1829 aflöste den föråldrade säkerhetsvakten. 1830 störtades Wellingtons kabinett, och P., som, utan att vara dess synlige chef, framstått såsom dess ypperste statsman, tog för första gången sin plats på oppositionens sida i underhuset. Med ifver bekämpade han den 1831 föreslagna stora representationsförändringen, och just derför att han så gjort, vägrade han 1832 sin medverkan till uppsättande af en toryministèr, alldenstund en sådan skulle sjelf få taga itu med den oundvikliga reformen. När Vilhelm IV 1834 afskedade sina whigministrar, ställdes P. i spetsen för det nya kabinettet, i hvilket han blef ej blott förste skattkammarlord, utan också finansminister; men detta kabinett upplöstes redan 1835, emedan det ej kunde förskaffa sig ett flertal i underhuset. Vid whigs' fall 1841 bildade han, som under tiden vunnit ett utomordentligt anseende och skapat ett nytt konservativt parti (peelites), åter ett kabinett, men öfvertog denna gång icke finansportföljen. Om han redan förut visat huru litet han egde af de ultra-konservatives ande, så blef detta efter 1841 ännu tydligare. Sedan han 1843 med kraft och framgång inskridit mot O'Connells väldiga »repeal»-agitation på Irland, sökte han åtminstone i någon mån gå irländarna till mötes genom att 1845 utverka ett ökadt anslag åt det katolska prestseminariet i Maynooth. Fullföljande Huskissons frihandelspolitik från 1820-talet, genomdref han 1842--46, utom afskaffandet af nästan alla införselsförbud, dels en nedsättning, dels ett fullständigt upphäfvande af en ofantlig mängd tullar, hvaremot han 1842 återinförde, ehuru till minskadt belopp, Pitts inkomstskatt. Till och med spannmålstullarna vågade han angripa, sedan han länge försvarat dem. 1842 hade han sänkt och f. ö. förbättrat den rörliga tullskala, som då gällde, men den förfärliga missväxt, som 1845 hemsökte Irland och delar af Storbritannien, öfvertygade honom mer än något annat om, att icke häller 1842 års skala kunde bestå. Den plan, som han nu uppgjorde, vann emellertid ej bifall hos alla ministèrens medlemmar, och P. nedlade då, säkerligen ej ogerna, d. 8 Dec. 1845 sitt ämbete. Men när whigs ej kunde bilda ett kabinett, fattade han, alltid lydande pligtens bud, d. 20 Dec. å nyo regeringstömmarna. Genom de radikales, whigs' och de mera moderate tories' hjelp lyckades han 1846 få en lag antagen, enligt hvilken 1842 års skala genast skulle betydligt nedsättas och d. 1 Febr. 1849 alldeles upphöra för att lemna rum åt en tull af 1 shilling (omkr. 90 öre) för 1 quarter (nära 2 tunnor). De hänsynslösa, orättvisa angrepp, som han för sitt affall från åkerbruksintresset fick utstå från ultra-tories, smärtade honom troligen mindre än sprängningen af det mäktiga parti, hvars ledare han så länge varit. Efter sin afgång, d. 29 Juni 1846, understödde han de då rådande liberale i deras reformsträfvanden, men behöll dervid med sina anhängare ur det förra tory-lägret den oberoende ställning, som han från början intagit. Han dog d. 2 Juli 1850 till följd af en olyckshändelse under en ridt. -- P. egde ej egentligen snille och var icke alltid tillräckligt förutseende som statsman. Men han var dock en sådan af icke ringa förtjenst, tillika en stor administratör, ej minst på det finansiella området, och en öfverlägsen debattör. England torde aldrig haft en till karakteren ädlare premierminister, än han var; hela folket sörjde hans bortgång. -- Memoirs of the R. H. Sir Robert Peel utgåfvos 1857 i 2 bd af Stanhope och Gardwell, hans tal i underhuset (Speeches etc.) utkommo 1853 i 4 bd. E. B.
P:s broder, Jonathan P., f. 1799, d. 1879, steg på den militära banan till generallöjtnant samt var 1858--59 och Juni 1866--Mars 1867 krigsminister under Derbys ministerpresidium. -- Fyra söner till Sir E. P. hafva gjort sig bemärkta: 1) Sir Robert P., f. 1822, i yngre år diplomat, efterträdde 1850 sin fader i baronetvärdigheten och i ledamotskapet af underhuset samt gjordes i Febr. 1855 af Palmerston till lordkommissarie vid amiralitetet. 1857 aflägsnades han på grund af sina tilltagande liberala tendenser och började en häftig opposition mot Palmerston, men blidkades genom att få sig tilldeladt öfversekreterareambetet för Irland, hvilket han innehade 1861--65. -- 2) Sir Frederick P., f. 1823, d. 1879, var Nov. 1851--Febr. 1852 och Dec. 1852--Febr. 1855 understatssekreterare för kolonierna samt 1855--57 för krigsväsendet. 1860--66 var han skattkammaresekreterare och blef 1869 knight. -- 3) Sir William P., f. 1824, tjenade i marinen, utmärkte sig i orientaliska kriget och under indiska upproret samt dog af blessyrer under expeditionen till Lakhnau 1858. -- 4) Arthur Wellesley P., f. 1829, innehade 1871--74 och 1880--81 understatssekreterareposter i Gladstones ministèrer samt utsågs 1884 till underhusets talman.