Peerage

Peerage [piridj], Eng., peer-värdighet; (i dagligt tal) sammanfattningen af de andlige och verldslige medlemmarna (lorderna) af engelska öfverhuset; (i mera inskränkt och egentlig bemärkelse) de verldslige lorderna, de genom sin börd till öfverhusledamöter sjelfskrifna eller valbara personer, hvilka utgöra Storbritanniens och Irlands högadel (nobility), omfattande de fem ranggraderna duke (hertig), marquis (l. marquess), earl (grefve), viscount och baron. -- Det utmärkande för peerage i sistnämnda bemärkelse är den ärftliga företrädesrätten af säte i öfverhuset (eller möjlighet att erhålla sådant), ett privilegium, som innehafves af endast en medlem inom hvarje högadlig familj,. näml. fideikommissarien, i det att detsamma ärfves från fadern till äldste sonen, medan dennes bröder stanna inom den högre medelklassen (gentry). I Magna charta och under hela 1200-talet brukades ordet pares (peers) endast i betydelsen »jämlikar», vare sig en stormans eller en ofrälses, men före midten af 1300-talet hade peer fått betydelsen öfverhusledamot (verldslig eller andlig). Från början hade earls, storbaroner och biskopar haft säte i öfverhuset (se Parlament). Titlarna earl och baron, hvilka länge hade utmärkt vasallförhållandet till kronan, gjordes på 1300-talet uttryckligen till adliga värdigheter (earl 1328, baron 1387), hvarjämte tre nya, höga ranggrader tillkommo: duke (1337), marquis (1385) och viscount (1440). Alla, utom duke, titulerades redan under medeltiden i dagligt tal »lord». Under förhållandenas utveckling vardt det (före 1625) stadgadt, att öfverhusets andliga ledamöter (ärkebiskopar och biskopar) icke längre skulle få bära titeln peer, utan endast »lord of parliament». Skilnaden mellan dem och de verklige peererna är den att de förre i kraft af sitt ämbete, ej genom börd, tillhöra öfverhuset. I någon mån liknande är förhållandet med öfverhusets fyra lords of appeal (valda bisittare ur domarekår en), hvilka äro baroner på lifstid. -- Såväl Skotland som Irland egde, innan de förenades med England, sin adel med samma fem ranggrader. De förenade rikenas peerage har derför kommit att innefatta följande grupper, ordnade efter förnämlighetsskala: peers of England (utnämnda före unionsakten 1707), peers of Scotland (dito), peers of Great Britain (utn. mellan unionsakterna 1707 och 1800), peers of Ireland (utn. före unionsakten 1800), peers of the United kingdom (efter Maj 1800), irländska peerer, som utnämnts efter s. å., samt slutligen lifstidspeerer. Skotlands peerer skicka för hvarje nytt parlament till öfverhuset 16 ur sin krets valda representanter, och vid detta val har hvarje skotsk peer 1 röst. Inga nya skotska peerer utnämnas alltsedan 1707, hvadan ock antalet är ganska ringa. Af de irländske peererna äro 28 valda på lifstid till öfverhusmedlemmar. Ett nytt irländskt peerage kan af suveränen skapas, så ofta tre utslocknat. De irländska peerer, som ej tillhöra öfverhuset, äro valbara till underhuset för köping, grefskap eller universitet i England eller Skotland, men ej på Irland. Deremot äro de ledige skotske peererna icke valbara till underhuset för något af de tre rikena. En engelsk lord kan innehafva en högre skotsk eller irländsk titel än den, under hvilken han sitter i öfverhuset. Så t. ex. sitter hertigen af Argyll i öfverhuset såsom baron Sundridge and Hamilton. I brist på manlig arftagare kan peervärdigheten öfvergå till en qvinna. En sådan »peeress in her own right» kan äfven utnämnas. Hon har (liksom ock en peers hustru eller enka) alla en peers privilegier, utom säte i öfverhuset. 9 qvinliga peerer finnas f. n. Antalet af peerer ar ej begränsadt genom lag. Öfverhusets verldsliga peerage utgöres f. n. af 5 kungl. prinsar, 22 hertigar, 20 markiser, 120 earler, 28 viscounter och 294 baroner, förutom Skotlands och Irlands representanter. Endast få af dessa titlar gå tillbaka till 1400- och 1500-talen och endast 6 till 1200-talet, till följd deraf att medeltidsätterna mestadels föröddes i Rosornas krig. -- En peer får ej lemna sitt peerage. Detta anses förverkadt endast genom vanfrejdstraff eller i kraft af ett parlamentsbeslut. Vid början af hvarje nytt parlament tillställes ett särskildt kallelsebref (writ) hvarje öfverhusledamot, undantagandes de skotske. Peeren kan sägas innehafva ett högt ärftligt ämbete, men så beskaffadt, att han endast i samarbete med andra kan utöfva det. Han är genom sin börd lagstiftare och domare inom nationen samt rådgifvare åt kronan. Hans öfriga privilegier äro väsentligen: att få audiens hos suveränen för att framlägga ämnen, som röra allmänna välfärden; att i kriminalmål dömas af öfverhuset eller en del af detta; att aldrig få fängslas i civilmål eller för skuld; att såsom juryman afgifva sitt hedersord i st. f. ed; att ej behöfva tjenstgöra bland trupperna vid fientlig invasion eller vid uppror; att behålla hatten på i domstolar; att för smädelser mot en peer särskilda, skärpta straff äro stadgade. -- Peerernas barn äro, med undantag af äldste sonen, till sin borgerliga ställning ofrälse (commoners), men hedras med vissa artighetstitlar. Äldste sonen till en duke, marquis eller earl bär sin faders »andra titel» (en dukes »andra titel» är vanligen marquis, o. s. v. nedåt). Alla peer-söner hafva rätt till titeln esquire. Yngre söner af dukes och marquises få heta lord, döttrarna (äfvensom earl-döttrar) lady. Yngre earl-söner jämte söner och döttrar af viscounter och baroner tituleras »honourable». -- Det egendomliga med den britiska adeln är sålunda, att endast en medlem af hvarje familj är adlig, och det, som adlar honom, är det ärfda ledamotskapet af öfverhuset (eller valbarheten till ett sådant). Dessa förhållanden hafva efter hand stadfästs genom häfd, ej genom lag, och utvecklingen af Englands ärftliga peerage, med dess jämförelsevis oskadliga privilegier, har hindrat uppkomsten af en adel i vanlig mening, med privilegier farliga för folkfriheten, såsom fallet blef i andra land. Jfr Adel.