Adel, stånd eller samhällsklass, som eger vissa ärftliga företrädesrättigheter, dels sociala, t. ex. titlar, heraldisk vapensköld o. d., dels sociala i förening med politiska. -- Ordet adel (adal) förekommer i den äldre svenskan endast i sammansättningar och i betydelserna äkta, ursprunglig, väsentlig, t. ex. adalman, äkta man, adalkona, äkta hustru, adelmur, -port, -hus, hufvudmur, -port, -fästning, adelhär, hufvudhär, i motsats till eftertruppen. I danskan förekomma orden adelgade (algade), hufvudgatan i de fleste danske köpstäder, adelby, ursprunglig by, i motsats till torp l. nybygge, adelbonde, under medeltiden benämning på de danske bönder, som sjelfva egde jord; i norskan adelfura, fura med god kärnved, adelgod, kärnfrisk m. fl. -- Den betydelse af ordet adel, enligt hvilken dermed förstås en privilegierad samhällsklass, är ett lån från tyskan. Uttrycket "ridderskap och adel" nyttjades först i början af 1500-talet. Från denna tid blef adel allt mer och mer liktydigt med "frälse" och "ridderskap", och från 1600-talet har ordet allmänt nyttjats i denna betydelse.
Såsom de naturliga förutsättningarna för uppkomsten af en privilegierad adel torde kunna betecknas dels det inflytande, som gerna åtföljer en förtroligare ställning till regenten eller besittningen af stora egodelar, dels det anseende, som villigt egnas åt utmärkta personliga egenskaper. Att adelskapet snart nog blef ärftligt, finner sin förklaring å ena sidan i en lätt begriplig sträfvan att göra sina närmaste delaktiga af de förmåner, som voro förbundna med adelskapet, å andra sidan i en inneboende benägenhet att tro på ärftligheten af anlag och egenskaper.
Ett slags adelskap kan spåras i de flesta folks gamla häfder, t. ex. i indernas, egypternas, grekernas. Romarnes gamla adel var patricierna, som efterträddes af optimaterna. Det torde dock få anses som gifvet, att adelskapet i de germaniska landen, i den betydelse nyare tider gifvit detta begrepp, uppkommit af medeltidens länsinrättning med dess riddarväsende och rusttjenst (russ, ross = häst; rusttjenst således = krigstjenst till häst). Ursprungligen var det jordegare, som kommo i åtnjutande af adelskapets företrädesrättigheter, hvilka de förvärfvade genom att göra krigstjenst till häst. Senare blef det vanligt att genom skriftliga dokument (adelsbref) gifva äfven dem, som icke gjorde sådan krigstjenst, del af samma rättigheter; men äfven för tjenstemanna-adeln ansågs länge en jordegendom oundgänglig, till hvilken den adlade kunde skrifva sig -- en sed, som hos oss upphörde först långt fram i tiden.
I Sverige leder adelskapet såsom lagbestämd samhällsinrättning sitt ursprung från Alsnö stadga af år 1280. Genom denna bestämdes, att en hvar, som åtog sig rusttjenst, skulle åtnjuta frälse, eller frihet från ordinarie skatter för sig och sina gods. Detta frälse var det första adelsprivilegiet, men det var likväl icke någon ren förmån, enär rusttjensten egentligen endast var ett annat sätt att utgöra skatten. Längre fram fick adelsståndet andra privilegier, såsom: frihet ifrån vissa skyldigheter, hvilka icke voro inbegripna i frälset; rättighet att på sina gods uppbära sakören, d. v. s. böter; gårdsrätt, d. v. s. domsrätt öfver sina tjenare och underhafvande m. m. Samtidigt tillvällade sig deras främste män såsom medlemmar af riksrådet ett allt större inflytande på rikets styrelse.
Den svenska jord- och börds-adeln, som småningom äfven blifvit en krigs- och tjenste-adel, hade under 14:de och 15:de seklerna sin mäktigaste period. I egenskap af kronans förläningshafvare hade dessa stormän ofta vidsträckta herrerättigheter, men det utländska feodalsystemet kunde här aldrig komma till stånd, emedan "adel och bonde voro af samma slägte". Feodal-titlarne infördes 1561, då Erik XIV utnämnde män af adel till grefvar och friherrar med förläningar, som snart ökades i omfång och blefvo ärftliga, liksom äfven de betitlades sociala företräden och skattefriheter utvidgades. Adelskap bands nu ej längre ovilkorligt vid rusttjenst eller annan statstjenst; men derigenom uppstod ock, i synnerhet för de smärre jord-adels-ätterna, en viss osäkerhet, så att man, såsom ett kungabref klagar, "icke visste, hvilka voro af adel eller icke". Rätten att genom rusttjenst förvärfva adelskap upphörde, och en bestämd institution, Riddarhuset, infördes af Gustaf II Adolf, med lagbestämd politisk befogenhet för adeln såsom riksstånd.
Genom den första riddarhus-ordningen, som Gustaf II Adolf stadgade 6/6 1626, blef nu adelskapet fullt ärftligt, och utnämning på grund af kunglig nåd dess förutsättning. Till svensk adel räknades då: de flesta qvarlefvande frälse-ätter, hvilka genom rusttjenst vunnit skattefrihet för sin jord; de, som af konungen blifvit begåfvade med adelsbref samt deras ättlingar; de främmande adelsmän, som "naturaliserades" af konungen, och barn af främmande adelsman med svensk adlig maka. Adeln indelades genom samma riddarhus-ordning i tre klasser: Herre-, Riddare- och Svenneklassen. Till den första hörde grefvar och friherrar, till den andra de ättlingar af riksråd, som ej upptagits i den första, till den tredje "gemene adeln". Hvarje ätt hade säte och stämma inom sin klass, men endast en röst; ätternas majoritet inom klassen var klassens röst; klassernas majoritet var adelns röst inom riksdagen.
Högadelns makt och betydelse ökades ännu mera genom de stora krig, som fördes den tid Sverige innehade en stormakts ställning i Europa, och nådde sin höjd genom de två högadliga förmyndarstyrelserna, 1632--44 och 1660--72. Före 1680 hade äfven det mesta -- måhända fem sjettedelar -- af Sveriges jord kommit i adelns händer, dels såsom verklig egendom, dels såsom förläning. Men då slutligen högadelns makt och privilegier blefvo allt för tryckande så väl för kronan som för de ofrälse stånden, och den lägre adeln var missnöjd med den högre till följd af grefvarnes och friherrarnes företrädesrättigheter samt klassindelningen på riddarhuset, förenade sig "ofrälset" och lågadeln med konungen, och genom Karl XI:s reduktion omintetgjordes högadelns makt och det ärftliga länsväsendet för alltid. Såsom stånd utöfvade likväl adeln ännu länge det största politiska inflytande: adeln utgjorde hufvudbeståndsdelen i det starka ämbetsmannavälde, som var rådande i synnerhet under frihetstiden, sedan klassindelningen afskaffats, 1719, och i stället införts omröstning per capita. Adeln, som före Kristinas tid var fåtalig och rik, hade ökats ofantligt genom henne och envåldskonungarne. Den var numera talrik men fattig.
Ifrån midten af 1600-talet till framåt slutet af 1700-talet följde adelskap vanligen med anställning vid hären eller flottan i kaptens grad och med motsvarande civil beställning. Äfven förmögnare eller mera framstående affärsmän fingo ofta, sjelfva eller för sina barn, adelig sköld. Till regeln hörde, att biskopars barn blefvo adlade, stundom hände detta äfven med domprostars och universitetsprofessorers. De fleste adelsmän, som innehade generals- eller landshöfdingeämbeten, och för öfrigt alla innehafvare af högre tjenster i staten eller vid hofvet, blefvo friherrar, riksråden enligt regeln grefvar. För åtnjutande af de med dessa titlar förenade politiska förmånerna fordrades en kostsam "introduktion" på riddarhuset. -- Efter kungliga riddarordnars instiftelse (1748) var adelskapet ej längre den enda offentliga belöningen åt ämbetsmän m. fl., och nu höjdes småningom fordringarna på ämbetsrang och personlig betydenhet för kompetens till adelskap. Vid år 1809 var öfverste-grad eller motsvarande civil beställning vanliga måttet, och detta höjdes ytterligare under de tvänne närmast följande årtiondena, till dess slutligen på 1840-talet adlandet blef och sedan dess varit en sällsynthet. Sedan 1864 har intet nytt adelsbref utfärdats. I de ätter, som adlats från 1809, är endast en person i hvarje led adelsman, efter arf och förstfödslorätt, då deremot i förut adlade ätter alla den adlades efterkommande fingo adelskap. Klassindelningen återinfördes af Gustaf III vid 1778 års riksdag, men upphörde å nyo 1809. Den ytterst fåtaliga andra klassen fick 1778 förstärkning dels af de 300 främsta ätterna i den tredje, dels af dem, som inom de kungliga ordnarne fått kommendörsvärdighet, samt dessas ättlingar. Så uppstodo de s. k. kommendörsätterna. Från 1719 till 1778 och från 1809 till 1866 gällde således inom riddarhuset endast personlig rösträtt, liksom ännu på adelsmötet. 1865 d. 7 Dec. då 361 af adeln röstade för och 294 mot antagandet af vår nu gällande riksdagsordning, afsade sig adeln sin sjelfskrifna representationsrätt och upphörde sålunda att vara en politisk institution eller ett riksstånd. Som enskild korporation har den nu sin lagbestämda representation i adelsmötet.
På riddarhuset hafva blifvit introducerade 142 grefliga, 404 friherrliga, 2,339 adliga ätter. Af dessa qyarlefva för närvarande (1875) 68 grefliga, 164 friherrliga och 688 adliga ätter eller tillsammans 920. Kring midten af innevarande århundrade egde adeln en femtedel af Sveriges jord. -- Vid 1789 och 1809 års hvälfningar förlorade adeln sin rätt att ensam ega frälsejord, sin företrädesrätt till vissa ämbeten o. s. v. Efter 1809 har adeln uppgifvit de flesta af sina återstående privilegier, så att dessa numera inskränka sig till forum privilegiatum (hofrätt) i boupptecknings- och förmynderskapsärenden samt till särskilda bestämmelser om giftomannarätten.
Finlands adel delade i allo den svenskas öden, till dess Finland skildes från Sverige (1809). 1818 inrättades ett finskt riddarhus, som vid sidan af en del af de gamla ätterna (t. ex. Creutz, Cronhjelm, Fleming, Wrede, Ramsay, Aminoff, Armfelt, v. Essen, Boye, Tavast, Munck, Lode m. fl.) tid efter annan upptagit de finskryska administrativa utmärktheterna. Intill 1872 hade 11 grefliga, 51 friherrliga och 244 adliga ätter der tagit introduktion, men af de grefliga ätterna hade redan vid sagde tid 2, af de friherrliga 7 och af de adliga 62 hunnit utdö, åtminstone på svärdssidan. Genom Landtdagsordningen af 15/4 1869 har Finlands ridderskap och adel rättighet sig tillförsäkrad att såsom politiskt stånd deltaga i lagstiftning och beskattning. Riddarhus-ordningen af 21/4 s. å. innehåller i det hela föga annat än gamla traditioner från svenska tiden. Utom sin "sjelfskrifvenhet" eger den finska adeln qvar endast få privilegier (bland andra dock frihet från inkvartering). Dess rätt att uteslutande besitta säteri och frälsejord upphäfdes genom en förordning af 2/4 1864.
Upphofvet till Danmarks adel var detsamma som till Sveriges, nämligen rusttjensten: under de första Valdemarernas tid fingo de, som åtogo sig denna, sina gods fria från krigsskatter. Äfven i Danmark blef adelskapet senare ärftligt, och på 1400-talet började sköldebref tilldelas jämväl sådana, som icke innehade jordagods. Sedan 1282, då för första gången en "haandfæstning" (konungaförsäkran) aftvangs en dansk konung (Erik Glipping), tillvällade sig adeln allt flere ståndsrättigheter, tills han under unionstiden, enligt Sveriges föredöme, fick sin ständiga representation vid konungens sida i riksrådet. Genom dettas rättighet att välja ny konung, hvarmedelst det kunde i handfästningen föreskrifva honom vilkoren för hans val, lyckades den danska adeln med tiden samla i sin hand nära nog all verklig politisk makt, i synnerhet sedan reformationen hade nedsatt presterskapets inflytande och i hög grad ökat adelns jordegendom. Under tiden derefter till 1660, som bär namn af adelsväldets tid, var det i sjelfva verket adeln, som styrde Danmarks rike. Ända till början af 1600-talet motsvarade den danska adeln sin makt genom stora förtjenster om sitt land, men från nämnde tid förslappades han mycket, blef sjelfvisk och öfvermodig och sökte undandraga sig alla bördor till rikets försvar. Efter svenska krigen 1657--1660, hvilkas för Danmark olyckliga utgång till en del måste tillskrifvas adeln, lyckades Fredrik III krossa den gamla adelns politiska öfvermakt, då han med presternas och borgarståndets bistånd på riksdagen 1660 ryckte till sig enväldet. Men sina privata ståndsrättigheter fick adeln behålla orubbade, och dessa blefvo någon tid derefter ännu mera tryckande, då Kristian V till en motvigt mot de gamla familjerna upprättade en ny högre länsadel af grefvar och baroner (1671). Denna nya högadel förstärktes nämligen till stor del af tyskar, och dessa främlingar misshandlade bönderna, under det de såsom konungens tjenare i sjelfva verket utöfvade enväldet i hans namn. Från slutet af förra århundradet började emellertid en anti-aristokratisk rörelse inverka på konungarnes hållning och lagstiftning. Adelns rättigheter inskränktes mer och mer, och i Danmarks Riges Grundlov af den 5 Juni 1849 upphäfdes alla med adel, titel och rang förbundna företräden. De nuvarande danska länsgrefvarne och länsbaronerna äro i denna sin egenskap allenast fideikommissarier till sina såsom "grefskap" och "baronier" betitlade gods.
Norges jord- och börds-adel tillkämpade sig under 10:de--12:te årh. en allt mer framstående ställning i samhället och upptog småningom i sina led äfven konungatjenarne. Sin högsta utveckling nådde den i ländermands-aristokratiets dagar, då de länderbårne intogo en ärftlig, öfverordnad ställning i samhället, hvarjämte i lagarne tillerkändes dem företrädesrättigheter framför andra. Dessa rättigheter voro dock ej af politisk art, och skattefrihet hörde ej till dem, ehuru ledingspligt uttryckligen ålåg "ländermändene". I socialt och privat-rättsligt hänseende egde de deremot stora företrädesrättigheter. Men denna adels antal var aldrig stort, och vid midten af 13:de årh. återstodo endast fem af dessa gamla höfdinga-ätter. Sjelfva ländermandsvärdigheten afskaffades 1308, och den hird-adel, som sedan fans i Norge under återstoden af medeltiden, stod i afgjordt beroende af konungamakten. Den norska adeln intog således vid tidpunkten för de nordiska rikenas förening en ojämförligt mindre betydande ställning i samhället än Sveriges och Danmarks, och förhållandet förbättrades ingalunda sedermera. Sjelfva landets natur förhindrade bildandet af ett på stora jordbesittningar grundadt adelsvälde, och äfven den fornåldriga odelsrätten verkade i detta fall hämmande. Den nya, från Danmark invandrade förlänings- och ämbetsmanna-adeln (privilegier af 1582 med senare tillägg och förbättringar, t. ex. 1646, 1648, 1673) fann i Norge ingen verklig trefnad. Norges underordnade politiska ställning var ej häller gynsam för uppkomsten af en adel, allra minst af en ståndsadel med representativa rättigheter. Då det nya norska statsskicket grundlades och började uppbyggas på bred demokratisk grundval, var adeln sålunda, lindrigast sagdt, en öfverflödig inrättning, utan fast rot i det förflutna, utan kraftigt stöd i det närvarande. Norges Grundlov bjöd derför redan från början, att för framtiden inga personliga eller blandade ärftliga företräden må förlänas, liksom inga grefskap, baronier, stamhus (d. v. s. till majorat förvandlade sätesgårdar) och fideikommiss upprättas. Vid 1816 års storting beslöts upphäfvandet för kommande slägten af alla adeliga företrädesrättigheter, såsom särskild civil och judiciel förvaltning inom grefskap och baronier, jus patronatus, rätt till böter samt skatte- och tiondefrihet. Beslutet fick dock ej sanktion af regeringen förr än 8/8 1821, då ytterligare tvänne storting bekräftat detsamma. Ett omedelbart derpå af regeringen ingifvet förslag om en ny adels inrättande blef i sinom tid förkastadt.
Om adelns ställning och betydelse i Europas öfriga riken måste vi nöja oss med några korta antydningar.
I England hindrades adeln hufvudsakligen genom den starka lifskraften hos det öfriga folket och genom konungamaktens större betydelse från att intaga den mäktiga ställning, som han annanstädes tillvällade sig. Man ser honom tidigt i strid mot det kungliga godtycket, och han tager dervid till bundsförvandt de lägre folkklasserna, med hvilka han derför äfven delar segerns frukter. Magna Charta är "baronernas" verk; men hon grundlägger ej ett adelsvälde, utan allmän frihet. Inga oöfverstigliga skrankor skilja Englands "gentry" och "peerage" från kärnan af folket: ur folkets krets fyller adeln sina led, och dit återgå dess yngre söner. Den engelska adelns politiska företrädesrätt består deri, att familjernas hufvudmän, fideikommiss-innehafvarne, äro sjelfskrifna ledamöter af öfverhuset.
Annorlunda gestaltade sig förhållandena på fastlandet, med undantag kanske af Nederländerna och Italien, der på grund af den historiska utvecklingen adeln alltid kom att stå de öfriga samhällsklasserna närmare. Frankrike visar typiskt utvecklingen på fastlandet. Dess feodaladel, länge öfvermäktig och förtryckande, kufvades af konungamakten i förbund med tredje ståndet. Det såg visserligen derefter en tid ut, som skulle riksförsamlingen (États généraux) förmå värna landets rätt mot konungamakten, men snart blef denna herskande genom att söndra. Adeln förvandlades till en af konungens gunst beroende ämbets- och hofadel, och liksom till skadeersättning för det förlorade politiska inflytandet gjorde den gent emot de lägre samhällsklasserna (la roture) gällande hela mängden af tryckande sociala företräden. Ingenting mindre än en revolution förmådde rubba dess anspråk. I bollhuset i Versailles, den minnesvärda natten 4/8 1789 strökos med ett penndrag alla feodalismens qvarlefvor. -- I Tyskland gick den gamla adeln under först genom sekularisationen år 1803 och den derpå följande mediatiseringen.
Om Rysslands bojarer och Polens adels-riksdag blir tillfälle att tala vid skildringen af dessa länders öden.
I Kina finnes blott en ämbetsadel, mandarinerna. Japans mäktiga feodal-adel har först i våra dager förlorat sin betydande samhällsställning. H. W. J. H. C. R.