Sida 69
Adel
lyckligt. I parlamentet, der han ingalunda framstod som talare, slöt han sig till whigpartiet, men hans ädla, välvilliga och humana personlighet var lika högt uppburen af tories som af hans eget parti, hvadan dettas fall 1710 föga eller intet skadade honom. Hans lysande bana afbröts af ett kroppsligt lidande, som 1718 tvang honom att nedlägga sitt ämbete, och som redan 1719 den 17 Juni ändade hans lif, under hvars sista år han varit sysselsatt med en afhandling öfver den kristna religionen. Detta arbete, hans bekanta Evidences, blef aldrig fullbordadt. Hans stoft bisattes bland Englands hädangångne store i Westminster Abbey.
Addisons literära verksamhet under hans ämbetsmannatid yttrade sig företrädesvis genom förträffliga uppsatser i den af hans vän Rich. Steele 1709 grundade veckoskriften The Tatler (Pratmakaren) och ännu mer i den af dem båda 1711 uppsatta tidskriften The Spectator (Betraktaren). Äfven några andra dels literära, dels politiska tidskrifter utgåfvos af A., men vunno ej samma ryktbarhet som Spectator. Han framträdde äfven såsom dramatisk författare, och 1713 uppfördes sorgespelet Cato, som visserligen kan sägas vara det förnämsta dramat i den engelska pseudoklassiciteten och äfven på sin tid stod i högt anseende, men hvilket numera liksom A:s öfriga poetiska skapelser hemfallit åt glömskan. -- Addisons poesi kan öfver hufvud karakteriseras som retorisk prosa i vers, och det var också egentligen hans qvicka, angenäma och på en beundransvärd prosa skrifna uppsatser i de nämnda tidskrifterna, hvilka icke blott förvärfvade honom hans utomordentliga popularitet utan äfven blefvo af stor betydelse så väl för Englands som utlandets literatur. Första numret af Spectator utkom d. 1 Mars 1711, och det 555:te d. 6 Dec. 1712, hvarefter utgifvandet afstannade, tills slutligen 18 Juni--20 December 1714 ytterligare 80 nummer följde. Dessa blad samlades genast och utgåfvos i bokform i 8 band. Ett nionde utkom 1715, men med detta hade A. ingenting haft att skaffa. Framgången var oerhörd: enskilda nummer kräfde ända till 20,000 exemplar, och redan 1724 hade sju upplagor utkommit. Den förnämste medarbetaren var A., hvilkens artiklar voro signerade med någon af bokstäfverna i ordet CLIO. Tidskriftens anläggning är novellistisk: Spectator uppträder i en klubb af stående personer ur skilda samhällsklasser (landtjunkaren sir Roger de Coverley, köpmannen Andrew Freeport, kaptenen Sentry m. fl.) och berättar inför dem om dagens händelser. Äfven estetiska och kritiska uppsatser förekomma, t. ex. om dramatik, om Shakespeare, om Leonardo da Vinci m. m. -- De Addisonska tidskrifterna införde i sjelfva verket en ny uppfattning i verlden. "Man hade förut sett det husliga lifvet framstäldt i lustspelen i form af utsväfningar, lättsinne och osedlighet; nu återfann man det i diktens spegel, sådant det verkligen var, hvarken förskönadt eller vanstäldt, med alla menskliga fel och svagheter, men likväl allt igenom friskt och redbart." I dessa skrifter och särskildt i A:s ypperliga karaktersteckningar och genrebilder låg fröet till den något senare i England framträdande realistiska familj- och sederomanen. De efterbildades både i Tyskland och Skandinavien, der hos oss Spectator blef förebild för Dalins Argus (1732--34), den enda af frihetstidens tidningar, som efterlemnat ett varaktigare minne.
Addisons sjukdom, med., en af den engelske läkaren Thomas Addison 1855 beskrifven sjukdom, hvars mest framträdande symptom är en småningom uppkommande brunaktig eller mera i svart stötande missfärgning af huden. På grund af denna "bronslika" färgning af huden kallas sjukdomen ofta af engelsmännen bronzed skin. Färgförändringen blir understundom så betydlig, att en förut hvit hud får likhet med en mulatts eller en negers. I det vida öfvervägande antalet fall af denna sällsynta och egendomliga sjukdomsform har man efter döden funnit sjukliga förändringar i binjurarne; men förhållandet emellan dessa förändringar och symptomen under lifvet är ännu outredt. P. W.
Addition (Lat. additio, tillfogning, af ad, till, och dare, gifva), mat., kallas i aritmetiken en af de fyra grundoperationerna för räknandet, hvarigenom två eller flere gifna tal, kallade addender, sammanläggas till ett enda, kalladt summa. I algebran har additionen till ändamål att finna ett algebraiskt uttryck, hvars värde alltid är lika med summan af värdena af flere gifna algebraiska uttryck. Jfr Addera. -- Additionstecken, det vid addition brukliga tecknet + (plus), som utmärker, att de tal, emellan hvilka det står, skola sammanläggas till ett. -- Additional l. Additionel, som tillägges, tillagd, fyllnads-.
Additional-akten, tilläggsakten, kallas den kortlifvade författning, hvilken Napoleon I utfärdade efter sin återkomst från Elba, såsom ett tillägg till kejsardömets författning (1815). Denna akt stadgar ett tvåkammarsystem: en ärftlig "Pärskammare", hvars medlemmar utsågos af kejsaren, och en folkvald, för fem år utsedd "Representantkammare". I öfverensstämmelse med hvad som varit öfligt allt ifrån 1795, gjordes denna författning till föremål för en allmän folkomröstning, som utföll med 1,300,000 ja mot 4,206 nej. Den proklamerades högtidligen i kejsarens närvaro på ett s. k. "Majfält" d. 1 Juni 1815. J. H.
Additionella artiklar, jur., tilläggs-bestämmelser till ett aftal, hvilka närmare förklara innehållet af någon eller några af bestämmelserna i sjelfva aftalet eller angifva sättet för dessas utförande och vilkoren derför. Förekomma oftast vid internationella fördrag.
Adel, stånd eller samhällsklass, som eger vissa ärftliga företrädesrättigheter, dels sociala, t. ex. titlar, heraldisk vapensköld o. d., dels sociala i förening med politiska. -- Ordet adel (adal) förekommer i den äldre svenskan endast i sammansättningar och i betydelserna äkta, ursprunglig, väsentlig, t. ex. adalman, äkta man, adalkona, äkta hustru, adelmur, -port, -hus, hufvudmur, -port, -fästning, adelhär, hufvudhär, i motsats till
Källa: Project Runeberg ·
