Sida 472
Aquæ
Roaroa. De äro nattliga foglar, som om dagen gömma sig i hålor, under trädstubbar, trädrötter o. d. Först efter solens nedgång bli de lifliga, söka sin föda i maskar, insekter, insektlarver och frön. Slägtet, som först 1812 blef kändt i Europa, har blifvit allt mer sällsynt, allt efter som odlingen inträngt i Nya Zeelands skogar. F. A. S.
Aptychus, paleont., en i de mesozoiska formationerna förekommande förstening, bestående af två symmetriska kalkskifvor, fästa vid hvarandra medelst en rak kant utan lås. Sedan man länge sväfvat i ovisshet om rätta naturen af dessa föremål och tolkat dem som skal än af musslor, än af cirrhopoder o. s. v., kom man slutligen till visshet om att aptychusformerna varit lock, som tillslutit skalöppningen hos ammoniter. I de flesta fall har man emellertid ej kunnat med säkerhet afgöra till hvilken ammonitart hvarje aptychusform hört och derför måst gifva dem egna artnamn. - Med anledning af skalens mer eller mindre trekantiga form bildades namnet Trigonellites, som stundom användes i st. f. A. Jfr Ammoniter. G. L.
Apuaniska alperna, berg i Italien, norr om Serchio-dalen, i provinsen Massa-Carrara, mellan Apenninerna och hafvet. Der brytes en förträfflig carrara-marmor.
Apulejus, nyplatonsk filosof. Se Appulejus.
Apulien, Ital. Puglia [pu'lja], landskap i den sydöstra delen af konungariket Italien, innefattar de tre distrikten (compartimenti) Bari, Foggia och Lecce. Det gränsar i n. och ö. till Adriatiska hafvet, i s. till Joniska hafvet, i v. till provinserna Molise. Campania och Basilicata. Arealen omkr. 400 qv.-mil. 1,420,892 innev. (1871). Landet är i allmänhet jämnt, illa bevattnadt, men af naturen mycket fruktbart. Endast en del är odlad; stora sträckor upptagas af betesmarker, på hvilka nomadiserande herdar hafva sitt hemvist under vissa tider på året. De förnämste städerna äro Foggia, Barletta, Bari, Brindisi och Taranto. - A. var redan under den gamla tiden rikt befolkadt och väl odladt samt uppfyldt af städer, bl. a. Brundusium och Tarentum. Med Apulien förstods då endast norra delen af det nuvarande landskapet med detta namn; halfön mellan Adriatiska hafvet och Tarentinska viken kallades Kalabrien. Historiska minnen äro fästa vid nästan alla orter. Under medeltiden betecknades ofta med namnet Apulien hela södra Italien, särskildt från den tid, då norrmannerna der slogo sig ned. Robert Guiscard blef i ll:te årh. af påfven gjord till hertig af Apulien. I nyare tider utgjorde landet en del af konungariket Neapel, till dess hela detta rike införlifvades med Italien. Hjr.
A punto d'arco [da'rkå], Ital., musikt., med stråkspetsen.
Apure, biflod till Orinoco i sydamerikanska republiken Venezuela. Den rinner upp på Anderna i Nya Granada, heter i sitt öfre lopp Uribante och upptager sjelf åtskilliga större och mindre bifloder: San Domingo, Portugueza m. fl. Längd 210 mil, hvaraf 190 mil äro segelbara. Genom A. sättas provinserna Varinas och Apure i förbindelse med hafvet.
Apärä. Se Apparas, Lapsk mytol.
Aqu-. Ord, som icke finnas under Aqu-, sökas under Aqv-.
Aqua, Lat., vatten, kem. farmak. En stor mängd kemisk-farmacevtiska beredningar kallades förr - och en del kallas ännu - aquæ. Till dem, som bibehållit denna benämning, höra alla s. k. aromatiska vatten, aquæ aromatiæ, hvilka innehålla i lösning en mindre mängd af någon flyktig olja, som ger vattnen den aromatiska lukten och smaken. De beredas antingen, och bäst, genom att först med vatten macerera (uppmjuka) en viss mängd af någon aromatisk växtdel under en viss tid och derefter afdestillera en del af detta vatten, hvarvid flyktig olja öfvergår med vattenångorna och kondenseras i förlaget jämte vattnet, dels löst i detta och dels simmande på vattnets yta; eller ock beredes ett aromatiskt vatten för tillfället genom att skaka vatten och flyktig olja tillsammans i bestämda proportioner. Många sådana vatten äro upptagna i den svenska farmakopén, såsom aqua aurantii, pomeransblomvatten, a. carvi, kumminvatten, a. chamomillæ, kamomillvatten, a. cinnamomi, kanelvatten, a. foeniculi, fenkålsvatten, a. menthæ crispæ, krusmyntvatten, a. menthæ piperitæ, pepparmyntvatten, a. petroselini, persiljevatten, a. rosæ, rosenvatten och a. sambuci, flädervatten. Från kemiens äldre dagar har man med aqua betecknat mångfaldiga enkla eller mer och mindre sammansatta flytande blandningar och lösningar af hvarjehanda ämnen. Så kallade man skedvatten (den vanliga salpetersyran) aqua fortis och betecknade med namnet aqua regia l. regis, "kungsvatten", en blandning af vanligast 1 del salpetersyra och 2 delar klorvätesyra, hvilken blandning eger förmågan att upplösa guld. Bland det stora antalet lösningar, som kallades aquæ, må endast nämnas a. Saturni l. a. subacetatis plumbici (= solutio subacetatis plumbici diluta Ph. Su.), blyvatten, och det italienska giftvattnet a. toffana l. tofana, som utgjordes af lika delar arsenik och kali, lösta i aqua cymbalariæ (beredt på örten af Linaria cymbalaria Mill.). A. toffana ansågs förorsaka en småningom framskridande aftäring af organismen, då det användes i små doser. O. T. S.
Aqua infernalis benämnde holländarna det hudfrätande vatten, hvarmed de öfversköljdes af malajerna på Java, då de stormade dessas befästningar. Detta "djefvulsvatten" bereddes derigenom, att frukterna af gomatopalmen (Saguerus saccharifer Blume) blöttes i vatten, som ur fruktköttet utdrog det skarpa, hudförstörande ämnet. O. T. S.
Aqua vitæ och Aquavit. Se Bränvin.
Aquæ (plur. af Lat. aqua, vatten), namn på flere romerska städer med bad och mineralkällor. De vigtigaste bland dessa städer voro A. Allobrogum eller Gratianæ, nu Aix i Savoyen, A. Aureliæ, nu Baden-Baden, A. Mattiacæ, sannolikt Wiesbaden, A. Sextiæ, nu Aix i Provence.
Källa: Project Runeberg ·
