Sida 205
Alessi
stupade vid Azincourt, blef dess förste hertig. Huset A. utslocknade med Karl IV (1525). Hertigdömet förlänades då åt Frans af Anjou, hemföll 1584 till kronan, pantsattes 1605 till hertigen af Würtemberg och inlöstes 1612 åter till kronan. Sedermera förde prinsar af kongl. huset flere gånger denne titel. För närvarande innehafves han af hertigens af Nemours andre son, prins Ferdinand Filip (f. 1844).
Alepine [alöpi'n], Fr., af stadsnamnet Aleppo, "aleppotyg", ett slags fint tyg med varp af silke och inslag af bomull. Det tillverkas i Frankrike, Tyskland och England.
Aleppo. 1) Ejalet i norra Syrien. Ytvidden 460 qv.-mil. Omkr. 500,000 innev. -- 2) Aleppo, Arab. Haleb-es-sjabba, stad i nämnda ejalet, i en fruktbar, af floden Koik (l. Kuvek, forntidens Chalus) vattnad dalslätt, med torrt, men helsosamt klimat. Befolkningen omkring 100,000, deraf omkring 15,000 kristna och 4,000 judar, de öfrige muhammedaner. A. var fordom en betydande stad, men 1822 lade en jordbäfning en stor del deraf i ruiner och begrof två tredjedelar af dess innevånare. Det eger dock ännu många ståtliga byggnader: moskéer, kristna kyrkor, palats i venetiansk och arabisk stil, bad, bazarer m. m. samt en vattenledning från romarnes tid och företer ett ganska lifligt utseende. -- A. drifver en betydlig handel och är mötesplatsen för karavaner från Djarbekr, Anadoli, Mosul, Bagdad, Alexandrette (Iskanderun) och Lattakieh. Fordom var det Mindre Asiens förnämste handelsort och stapelplats för europeiska, levantiska, persiska och indiska varor, men genom upptäckten af sjövägen till Indien samt genom jordbäfningar, pest och inre oroligheter har dess handel gått betydligt tillbaka. -- De förnämste utförselartiklarna äro: galläpplen, siden, bomulls- och ylletyg, vax, tobak, hvete, pistacier och färgstofter; införselartiklarna: europeiska manufakturvaror samt kolonialprodukter. Berömda äro Aleppos brokad- och sidentyg, mattor samt guld- och silfverarbeten. -- A. säges vara grundlagdt af fenicierna. Dess äldsta namn var Chaleb l. Chalybon. Seleucus Nicator kallade det Beroea, men sedan araberna 636 eröfrat detsamma, återfick det namnet Chaleb l. Haleb. 998-1117 var A. ett seldsjukiskt sultanat. Det hemsöktes tvänne gånger af mongolerna, 1260 och 1401, kom sedan under de egyptiske mameluckernas välde och blef slutligen, 1517, införlifvadt med det turkiska riket.
Aler, Paul, jesuit och skolman, f. 1656 i S:t Veit i Luxemburg, d. 1727. Han var professor i teologi vid universitetet i Trier och direktor öfver gymnasiet derstädes. -- A. författade många arbeten, af hvilka hans Gradus ad parnassum är det mest kända. Det trycktes första gången 1702 och har allt sedan dess utgått i en mängd upplagor samt användes ännu som hjelpreda vid författandet af latinsk vers. Den nyaste bearbetningen är af Friedemann (1867).
Alesia, fordom mandubiernas hufvudstad i Gallia Lugdunensis, tvänne gånger förstörd: först af Cæsar, som der besegrade gallerna under Vercingetorix (52 f. Kr.), och sedan af normanderna (864). Lemningar af A. finnas i byn Alise (depart. Côte d'0r), vid berget Auxois, på hvilket Napoleon III 1865 lät uppresa en kolossal staty af Vercingetorix.
Alessandri, B., rumänisk skald. Se Alexandri.
Alessandresku, Gregor, rumänisk skriftställare, f. 1812 i Tirgovisti i Valakiet, egnade sig åt militärtjensten, men tog afsked derifrån 1834 för att såsom skriftställare och politiker verka för oppositionspartiet. Hans satirer och politiska fabler gjorde honom snart populär, men väckte misshag hos de maktegande, hvilka förvisade honom till ett kloster, hvarest han lefde till Alexander Ghikas afsättning (1842) och hvarifrån han i sin berömda bok År 1840 på ett vältaligt språk förkunnade sitt partis önskningar. Sedan har han mest lefvat som privatman och tid efter annan offentliggjort politiska fabler. A. L.
Alessandri, Alessandro (Lat. Alexander ab Alexandro), italiensk arkeolog, f. omkr. 1461, d. 1523. Han blef berömd genom sin skrift Dies geniales (1522), en efterbildning efter "Noctes atticæ" af Aulus Gellius. I detta arbete behandlar han, i form af lärda samtal, ämnen ur de gamles lif. A. L.
Alessandria. 1) Provins i Italien, omfattande östra delen af det forna hertigdömet Piemont. Ytvidden 91,8 qv.-mil. 683,361 innev. (1871). A. är ett bördigt slättland, genomskuret af skogbevuxna höjder och vattnadt af floderna Po, Tanaro, Belbo, Orba och Bormida, -- 2) Hufvudstad (med binamnet della paglia, "af halm") i ofvannämnda provins, nära Bormidas och Tanaros sammanflöde, väl byggd och starkt befäst. A. har vackra palats, många kyrkor och kloster, en vetenskapsakademi (Dei immobili, stift. 1562). 57,080 innev. (1871). Det är berömdt för sina siden-, linne- och yllevaror o. s. v. samt för sin frukt- och blomsterodling. Liflig handel. -- A. grundlades 1168 af de mot kejsar Fredrik Barbarossa förbundne lombardiske städerna för att skydda öfvergången öfver Tanaro. Det uppkallades efter påfven Alexander III, som der upprättade ett biskopsdöme. Till följd af sin strategiska vigt har det varit utsatt för flere belägringar. Det eröfrades 1707 af prins Eugène och 1796 af Bonaparte. Efter slaget vid Marengo afslöts der år 1800 emellan Bonaparte och den österrikiske generalen Melas ett stillestånd, hvarvid öfre Italien ända till Mincio jämte 12 fästningar öfverlemnades åt Frankrike. I kriget 1848-49 var A. piemontesarnes vigtigaste vapenplats.
Alessi, Galeazzo, en af den italienska senrenaissancens mest originelle arkitekter, f. 1500 i Perugia (hvarför han äfven kallades Perugino), d. derstädes 1572. Han utbildade sig i Rom under Michelangelo och gjorde snart sitt namn berömdt öfver hela Italien. Vid 50 års ålder kallades han till Genua, der hans första arbeten blefvo den storartade hamnanläggningen och planen till utvidgning af gatan Strada nuova. Sin betydelse i arkitekturens historia har han vunnit genom den utveckling han gaf den s. k. genuesiska palatsstilen, hvilken genom
Källa: Project Runeberg ·
