Sida 573
Arrière-garde
Arrhenius blef 1862 kallad till sekreterare i Landtbruksakademien, hvars Handlingar (nya följden) och Tidskrift, hvilken då upprättades, han fortfarande redigerar. Dessförinnan hade han tjenstgjort såsom sekreterare äfven vid de allmänna svenska laridtbruksmotena 1846, 1847 och 1855 (det l:sta, 2:dra och 7:de), hvilkas förhandlingar han redigerat och utgifvit. 1866 offentliggjorde han sin Landtbruks-praktika etter jordbrukslärans hufvudyr under, afsedd till handledning och rådgifvare för mindre jordbrukare - ett arbete, som allt sedan nyttjats vid undervisningen i samtliga landtbruksskolor i Sverige och sedan 1868, då det öfversattes på finska, äfven i landtbruksläroverk i Finland. Vidare har A. utgifvit Landtbrukskalender för åren 1873-76, Mindeboy for landmcend, 1874, samt Nordens matsvampar (1874), fri bearbetning efter Y. Robertson, med ändringar och tillägg ur egen erfarenhet. Slutligen må erinras, att A. äfven såsom förläggare verksamt gagnat den svenska läroboksliteraturen i naturhistoria och klassiska språk. - "Med full rätt kan man om Arrhenii skriftställareverksamhet fälla det omdömet, att den kraftigt bidragit att höja intresset för jordbrukets förbättrande och deruti lemnat mången god handledning, som sedan burit frukt". Och detta har han åstadkommit genom att, sjelf grundlig naturforskare, visa, att allt fruktbringande landtbruk ytterst måste hvila på en klok användning af naturvetenskapliga principer och först då blir hvad det bör vara, när det fattas och tillämpas som naturvetenskap.
Utom ledamotskap af Landtbruksakademien och af en stor mängd in- och utländska jordbruks- och hushållningssällskap hafva många andra utmärkelser kommit A. till del såväl i Sverige som i utlandet. Här nämna vi endast, att han sedan 1858 är ledamot af Vetenskaps-societeten i Upsala och sedan 1862 af Svenska vetenskaps-akademien. - Såsom representant i Förste kammaren för södre delen af Kalmar län bivistade han riksdagarna 1867-72. Under den förstnämnde invaldes han i det särskilda utskott, som nedsattes för att yttra sig öfver jordbrukets dåvarande betryckta ställning, och under riksdagarna 1868-71 var han ledamot af bevillningsutskottet. A-n.
Arrhidcéos (Aridseos), son till konung Filip II af Macedonien och en af hans tessaliska älskarinnor, danserskan Filinna. Han blef under namnet Filip efter sin halfbroder Alexanders död af fotfolket utropad till konung. Per-dikkas blef rikets regent. Filip Arrhidseos, som förmäldes med Evrydike, en dotter till Filip II:s brorson Amyntas, blef en lekbåll för de partier, som söndersleto Alexanders välde. Olympias, Alexander den stores moder, lyckades 317 få-både A. och hans gemål i sina händer. De sattes i fängelse för att ihjelhungras; men då denna grymhet väckte ovilja hos folket, lät Olympias nedskjuta A. med pilar. Evrydike, som fick välja dödssätt, strypte sig med sin egen gördel.
A'rria var namnet på den hjeltemodiga makan till romaren Csecina Psetus, hvilken för sitt deltagande i ett uppror mot kejsar Clau-
dius, 42 e. Kr., dömdes till döden. De båda makarna togo då till flykten, men ertappades. När A. såg all utväg till räddning afskuren, stötte hon dolken i sitt bröst och räckte honom sedan till sin make med orden: "Pcete, non doletr (Det gör icke ondt, Psetus!). I senare tid har man gifvit namnet "Arria och Psetus" åt en af antikens bäste skulpturgrupper, hvilken nu finnes i Villa Ludovisi i Rom. Den framställer en gallisk krigare, hvilken, öfvervunnen och med fångenskapen för ögonen, stöter det korta svärdet i sitt eget bröst, sedan han först dödat sin hustru, som sjunker ned vid hans arm. Gruppen är dock ej af romerskt ursprung, utan tillhör den pergamensiska skolan.
ArriätlUS (Grek. -os), grekisk skriftställare, f. i Mkomedia i Bitynien omkr. 100 e. Kr., d. derstädes under Marcus Aurelius. Sedan han fått romersk medborgarerätt, antog han familjenamnet Flavius. A. var lärjunge af den stoiske filosofen Epiktetos och sjelf en ansedd författare i filosofi, historia m. fl. ämnen. Hans förnämsta verk är en ännu nästan fullständigt bibehållen historia i 7 böcker om Alexander den stores fälttåg. Titeln Anabasis fick denna krigshistoria efter Xenophons liknämnda arbete, af hvilket hon med afseende på stil och framställningssätt är en lyckad efterhärmning. Bland förlorade skrifter af A. märkes i synnerhet en historia i 10 böcker om Alexanders efterträdare. A. var högt värderad af kejsar Hadria-nus och blef år 136 af denne utnämnd till ståthållare öfver Kappadocien. Derifrån tillbakaslog han segerrikt ett infall af alanerna. A. M. A.
Arriäza y Superviéla, Juan Baptista de» spansk skald, f. i Madrid 1770, d. derstädes 1837. Efter att bl. a. hafva varit anställd som legationssekreterare i London blef han kongl. råd. Genom högstämda Cantos patrioticos (London 1810) eldade han sina landsmän till kamp mot fransmännen. Bland dessa sånger framstår Profetia del Pirineo, som man har jämfört med "Marseljäsen". Vidare märkas hans Poesias liricas (6 uppl. 1829-32).
Arrie, socken i Skåne, Malmöhus län, Oxie härad. Arealen omkr. 745 hektarer (1,488 tnld). Omkr. 9V2 &&. mtl. 410 innev. (1874). A. utgör tillsammans med Hököpinge ett regalt pastorat af 2:dra kl., Lunds stift, Oxie kontrakt.
Arriére-garde [arriar-], Fr., eftertrupp, krigsv. En marscherande (tågande) trupp betryggar sin säkerhet genom att utsända afdelningar framför, bakom och stundom på sidorna om sig. Arriére-garde kallas den af dessa afdelningar, som marscherar efter hufvudstyrkan. En sådan efter-trupps styrka och sammansättning bero på för-handenvarande omständigheter. Dess uppgift är väsentligen olika vid framryckande mot fienden och vid återtåg. En framryckande kolonns arriére-garde göres jämförelsevis svagt; dess hufvudsakliga uppgift är att upprätthålla ordningen bakom kolonnens queue, att upptaga ef ter lig-gare, att iordningställa stjelpta och skadade fordon samt att skydda hufvudstyrkan och trossen mot oförutsedda anfall i ryggen o. s. v. Vid återtåg deremot bör arriére-gardet vara starkt och om möjligt bestå af alla vapenslag»
Källa: Project Runeberg ·
