Sida 671
August
Augsburgiska bekännelsens försvar-August
1326
den evangelisk-lutherska kyrkans symboliska böcker. Kurfursten Johan af Sachsen, protestanternas inest betydande gynnare, ville vid den af kejsar Karl Y för religionsstridigheternas Inläggande utlyste riksdagen i Augsburg, 1530, framlägga en kort sammanfattning af den evangeliska lärans hufvudpunkter och vände sig till Luther, Melanchthon, Justus Jonas och Bu-^enhagen för att få en sådan skrift uppsatt. Frukten deraf blef de 17 s. k. Torgau-ar-tiklarna, hvilka sedan med Luthers bifall af Melanchthon ensam omarbetades och under namn af "den augsburgiska bekännelsen" i tvänne exemplar, ett på latin och ett på tyska, framlades inför den församlade riksdagen. Denna bekännelse, som utmärker sig både för en synnerligen stor klarhet och bestämdhet och genom mycken mildhet och hofsamhet i framställningssättet, består af tvänne afdelningar. Den förra omfattar 21 artiklar, innehållande de positiva lärosatserna; den senare deremot behandlar i 7 artiklar de kyrkliga missbruk, till hvilka den romersk-katolska kyrkan under tidernas lopp gjort sig skyldig. Bekännelsen underskrefs vid riksdagen af de fleste evangeliske furstarna och riksständerna. Hon kallas äfven' "den oförändrade augsburgiska bekännelsen", till skilnad från en af Melanchthon tio år senare (egentligen endast i hvad som rörde nattvarden) gjord omarbetning af densamma. j. H. B.
Augsburgiska bekännelsens försvar (apologi) kallas den andra i ordningen af den evangelisk-lutherska kyrkans bekännelseskrifter. Den utgör, såsom namnet antyder, ett försvar för den bekännelse, som af de evangeliska ständerna frainlemnades vid riksdagen i Augsburg d. 22 Sept, 1530. Denna sökte nämligen de påfviskc att vederlägga, och den motskrift, som för detta ändamål af dem uppsattes och offentligen upplästes vid nämnde riksdag, gillades äfven af kejsaren, hvilken befallde protestanterna att rätta sig- efter densamma. Det förmenades dessa att taga någon afskrift. A deras vägnar författade emellertid Melanchthon en vederläggningsskrift, i hvilken han gendref papisternas inkast mot den augsburgiska bekännelsen. Sedan han äfven någon tid derefter lyckats få ett exemplar af nyssnämnda motskrift, underkastade han sin försvarsskrift en betydande omarbetning och utvidgning samt lät 1531 utgifva henne från trycket. Den innehåller i 14 artiklar en utförligare framställning af den augsburgiska bekännelsens läropunkter jämte bevis ur den hel. skrift och vederlägger på samma gång med mycken grundlighet de villfarelser, som deri påfviska motskriftcii innehåller. Redan följande året (1532) antogs denna nya bekännelse af de evangeliska ständerna, och alltmedan mötet i Schmal-kalden 1537 har "Augsburgiska bekännelsens försvar" intagit ett aktadt rum bland den evang.-lutherska kyrkans symboliska böcker. J. H. B.
Augsburgiska interim (Augsburger-intc-riin) kallar man den af kejsar Karl Y vid riksdagen i Augsburg 1548 framlagda religionsstadgan, genom hvilken han hoppades att kunna på fredlig väg slita den mellan katoliker och protestanter uppkomna striden. Oaktadt detta
interim fordrade en nära nog fullständig återgång till katolicismen, lyckades det icke vinna några egentliga sympatier bland katolikerna och naturligtvis ännu mindre bland protestanterna. Hertig Morits af Sachsen lät derför framlägga det af protestanternas förnämste ledare s. å. utarbetade s. k. Leipzigska interim, i hvilket åtskilliga eftergifter voro gjorda med afseende på de katolska ceremonierna, men som dock i allt hufvudsakligt fasthöll det protestantiska lärobegreppet. Detta interim kunde dock lika litet som det förra tillfredsställa de stridande partierna, hvilka först genom religions-freden i Augsburg (1555) kommo på det klara med hvarandra. j. H. B.
Au g ur, Lat., teckenskådare 1. teckentydare. Ordet hänför sig till de gamle romarnas tro, att gudarnas vilja i afseende på en tillämnad handling kunde utrönas derigenom att man gaf akt på vissa genom böner framkallade eller tillfälligtvis uppenbarade tecken, särskildt foglars flygt och läten samt företeelser på himmelen. För statshandlingar - såsom vid ämbetens tillträdande, krig och folkförsamlingar - anställdes efter ämbetsmännens förordnande teckeri-skådning af augurerna (augures). Dessa af-gjorde om teckneri voro gynsamma eller ej. Deras rättesnöre dervid var en ursprungligen latinsk eller fornitalisk augural-vetenskap, ett system af regler, som grundade sig på förut gjorda iakttagelser och samlad erfarenhet. Augurerna. hvilka i tjensten brukade en i änden böjd stal' (litiiiis}. bildade ett kollegium, som efter Sullas tid bestod af 15 medlemmar. De voro högt ansedda, och flere af statens förnämste män, såsom talarna' Hortensius och Cicero, voro upptagna bland dem. De tillsattes först af konungen, sedan genom kooptation, d. v. s. inval, förrättadt af förut varande medlemmar, efter 104 f. Kr. af folkförsamlingen och sist af kejsarna. R. idh.
Augurium, Lat., teckenskådning; äfven sjelfva tecknen. Se Au g ur.
August. 1) August, kurfurste af Sachsen. f. 1526, d. 1586, var son till hertig Henrik den fromme och blef kurfurste efter sin broder Morits' död, 1553. Han deltog ifrigt, först såsom kalvinist och derefter som lutheran, i sin tids religiösa tvister. Genom honom åvägabragtes "Formula concordise", som fastställde den lutherska renlärigheten i hennes strängaste och oförsonligaste form. Föga samvetsgrann, då det gällde landvinningar, var A. dock en utmärkt regent i hvad som rörde landets inre förhållanden. Med stor ifver främjade han både andlig och materiel odling. Han var först gift med Anna, dotter till Kristian III i Danmark. Efter hennes död, 1585, förmälde han sig med den trettonåriga Agnes Hedvig af Anhalt, men af-led kort efter förmälningen.
2) August II, konung af Polen och under namnet Fredrik August I kurfurste i Sachsen, f. 1670, var son till kurfursten Johan Georg III och Anna Sofia, Fredrik IILs af Danmark dotter, och derigenom kusin till Karl den tolfte. 1694 blef han kurfurste, och genom ränker, bestickningar och öfvergång till katolicismen lyckades han 1697 blifva vald till konung i
Källa: Project Runeberg ·
