Sida 575
Arsenik
A'rsamas, stad i ryska guvernem. Nischnij-Novgorod, vid Arsja-flodens mynning i Tesja. 10,517 inne v. (1807). Många kyrkor och kloster. Betydande industri och liflig handel med läder, talg, säd, lin m. m.
Arschin. Se Arsjin.
Arsenal (af Arab. darsinah, "verksamhetens hus"-, deraf Med.-Lat. ar sena, Ital. darsena, tyghus för flottan), Fr., krigsv., tyghus, större för-varingsställe för krigsförnödenheter af alla slag; äfven dockor för nybyggnad och reparation af fartyg. Någon gång betecknar det (särskildt i Sverige) förvaringsplatsen för alla möjliga slags segertecken, gamla rustningar, vapen m. m,
Arse'nicum album, hvit arsenik eller arsenik-syrlighet. Se Arsenik.
Arsenik (Grek. arseniko'n, af a'rsen, kraftig, manlig. I forntiden betecknade man med ordet "arseniken" gul svafvelarsenik, sannolikt för dess kraftiga verkan på organismen), kem., är ett af de i naturen allmännast utbredda metalliska grundämnena. Arsenikföreningar hafva länge varit kända. Den gula svafvelarseniken omnämnes af Aristoteles under namnet "sandaracha". Den hvita arseniken, eller arseniksyrligheten, beskrefs redan i 8:de årh. af Geber. Arsenikmetallen synes hafva blifvit framställd af Al-bertus Magnus i 13:de årh.; men det var först svensken Georg Brandt, som visade, att arseniken är en metall, hvars oxid (eller "kalk") är den hvita arseniken. - Arsenik träffas i mineralriket dels i fritt (gediget) tillstånd på malmförande gångar, t. ex. på Harz, vid Freiberg och vid Kongsberg i Norge (i Sverige är sådan icke funnen), i form af svartgråa, druflika massor, dels i förening med metaller, svafvel och syre. Flere af de naturliga arsenikföreningarna äro vigtiga silfver-, nickel- och kobolt-malmer. Man har anträffat mycket små mängder arsenikföre-ningar i flere mineralvatten (t. ex. i Vichyvatten). Arsenikmetallen kan lätt erhållas, om man i destillationskärl upphettar arsenik-kis eller en blandning af kol och arseniksyrlighet. Den frigjorda arseniken antager gasform och erhålles genom afkylning i form af en stålgrå, kristal-linisk massa, som straxt i början har en stark metallglans, hvilken dock inom kort försvinner genom metallens ytliga syrsättning i luften. Arseniken har stor benägenhet att kristallisera; kristallerna likna dem af de närbeslägtade metallerna antimon och vismut. Den är skör och kan lätt pulveriseras. Dess egentliga vigt är 5,75; den förflyktigas redan vid 180° och antager gasform utan att förut smälta. Arsenikgasen, som till färgen är gul, utbreder i luften en intensiv lukt af lök, hvarpå arsenik och ar-senikhaltiga ämnen lätt kunna igenkännas, om de kastas på glödande kol. Vid upphettning i luft syrsattes arseniken under utbredande af en hvit rök af arseniksyrlighet; i syrgas brinner metallen med blå låga. Arsenik förenas lätt äfven med klor och svafvel samt metaller. Dess atomvigt betecknas med As och är 75, då vätets atomvigt antages vara 1. I sina föreningsförhållanden visar sig arsenik vara ett tre- till fem-atomigt element, närmast beslägtadt med fosfor och antimon.
Arsenik gifver med väte en gasformig, af Schéele 1755 upptäckt förening, arsin 1. ar-senikbunden vätgas, hvars sammansättning kan uttryckas med formeln H3 As. Dess sammansättning är således analog med ammoniakens. Arsin uppstår alltid, då arsenik och väte samtidigt frigöras ur föreningar, t. ex. då arsenikmetaller komma i beröring med vatten eller utspädda syror, eller då vätgas utvecklas af arsenikhaltig zink eller med arsenikhaltiga syror. Det är en färglös gas, utmärkt af en stark lukt af lök, och verkar såsom ett högst farligt gift. Upphettas arsenikbunden vätgas, sönderdelas den uti vätgas och arsenikmetall. Derpå grundar sig det lättast utförda och till sina resultat mest tillförlitliga arsenikprofvet, det s. k. Marsh'ska profvet. Om man vill pröfva ett ämne (t. ex. en tapetfärg) på arsenik, blandas det med utspädd, ren klorvätesyra eller svafvelsyra och hälles öfver ren (arsenikfri) zink, som man lagt i en gasutvecklingsflaska. Den bortgående gasen ledes genom ett smalt glasrör, som på en fläck upphettas med en lampa. Arsenikvätet sönderdelas, och arsenikmetallen bekläder rörets insida med ett svart, speglande öfverdrag. Man kan äfven antända den bortgående och genom en fin öppning utströmmande gasen samt hålla i lågan ett stycke hvitt porslin, som får mörka fläckar, i fall gasen innehåller arsenikväte. Otroligt små mängder arsenik kunna upptäckas genom detta prof, och derför är det af största vigt, att man på förhand noga prof vät de till vätgasut vecklingen afsedda reagenserna på en möjlig halt af arsenik. Om arseniken finnes i förening med svafvel, kan den ej upptäckas genom detta prof. Emedan antimon under samma omständigheter gifver antimonbunden vätgas, som vid upphettning af sätter antimon i form af mörka fläckar, kan förvexling med arsenik lätt uppstå. Dock skiljas antimonfläckarna från arsenikfläckarna, derigenom att de förra ej förstöras, om de tvättas med lösningar af underklorsyrliga salter, hvilka lätt lösa arsenikfläckarna, i det de syrsättas till arseniksyrlighet eller arseniksyra.
Arsenik förenas lätt med klor och gifver en färglös flyktig vätska, arsenik-triklorid, As Cls, som ofta förekommer i rå saltsyra. Med syre gifver arsenik tvänne föreningar, bägge syror, näml. arseniksyrlighet, As203, och arsenik sy ra, As2 05 (eller, som hydrat, H3 As 04). Arseniksyrligheten är af alla arsenikföreningar allmännast känd och kallas hvit arsenik. Den fås såsom biprodukt vid röstning af arsenikhaltiga malmer och uppsamlas genom röstnings-gasernas inledande uti särskilda rum, s. k. gift-k ammar e, i hvilka arseniksyrligheten utfälles i form af ett hvitt mjöl, giftmjöl, som renas genom sublimering i jernretorter. Nyss beredd bildar arseniksyrligheten en genomskinlig glaslik massa, som småningom blifver hvit, pors-linartad och ogenomskinlig. Arseniksyrligheten kan erhållas i tydliga kristaller, hvilka, liksom den analoga och isomorfa antimon-oxidens, tillhöra tvänne olika kristallsystem (regulier och rombisk). Arseniksyrligheten är således dimorf. Bägge slagen kristaller anträffas, ehuru tämligen
Källa: Project Runeberg ·
