Sida 74
Adelsköld
Bothwell fången, och sannolikt är, att han äfven dog derstädes 1576. C. R.
Adelfi (af Grek. adelfos, broder), bot., ståndarnes sammanväxande med hvarandra.
Adelheid, tysk kejsarinna, helgon, dotter af konung Rudolf II af Burgund, född omkr. 931, död 999. När hennes förste gemål, konung Lothar af Italien, dött (950), ville markgrefven Berengar II, som inkräktat Lothars tron, tvinga den unga och sköna enkan till ett giftermål med Adalbert, Berengars son. Adelheid anropade då den tyske konungen Otto I om hjelp. Denne infann sig med en här i Italien 951, gifte sig med A. och gaf Berengar Italien till län. -- Adelheid utöfvade sedan ett stort och gagneligt inflytande så väl på sin gemål som efter dennes död (973) på sin son Otto II och sin sonson Otto III. De sista åren af sitt lif (från 996) tillbragte hon i sitt hemland, Burgund, sysselsatt med andaktsöfningar och barmhertighetsverk.
Adelheidsquelle (Adelheidskällan), mineralkälla vid byn Ober-Heilbrunn, 2 mil från Tölz i Öfre Bajern, 2,400 fot öfver hafvet. Hör till koksaltkällornas grupp och till den underafdelning deraf, som innehåller jod och brom. (Till samma grupp af helsokällor höra bland andra Kreuznach och inom Sverige Torpa.) De fasta beståndsdelarne utgöra 6 gram på 1000 gram vatten. Användes i synnerhet till brunsdrickning (för skrofulösa åkommor m. m.), föga till bad. Vattnet utskickas mest i handeln; på platsen finnas inga egentliga anordningar för att mottaga kurgäster. Jhm.
Adelsberg-grottan, en vid byn Adelsberg, emellan Triest och Laibach belägen, mycket besökt grotta, märkvärdig genom sin längd och sin mångfald af vackra droppstensbildningar. Liksom de flesta grottor ligger äfven Adelsberg-grottan i ett kalkstensberg. Från en hvalfformig öppning i bergets sidosluttning sträcker hon sig 6 till 7 tusen fot inåt, och har med alla sina utgreningar en längd af omkring 18,000 fot. Den så kallade "gamla grottan" -- egentligen blott en sidogång, som nu sällan besökes -- var bekant redan i 14:de årh., men den öfriga delen af Adelsberg-grottan upptäcktes först 1818 och utgöres af en i medeltal 30--35 fot bred och hög gång, som dock på flere ställen uppnår mera än 100 fots höjd. Hon är på de flesta ställen beklädd med droppsten, som dels i spetsar och taggar nedhänger från taket, stalaktiter, dels uppspirar från golfvet i form af pelare och koniska toppar, stalagmiter. Alla dessa droppstensbildningar äro merendels rent hvita och glänsande, stundom gul- eller rödfärgade och halfgenomskinliga. Grottans håligheter och gångar hafva uppkommit genom den upplösande och förstörande förmågan hos underjordiskt rinnande vatten; man tror att hon är den forna kanalen eller bädden för floden Poik, som nu eger ett annat underjordiskt lopp djupare ned, vid sidan om grottan, såsom man vid besök i denna senare har tillfälle att iakttaga. -- Vid en vandring i Adelsberg-grottan kommer man först till ett 96 fot högt och 140 fot bredt rum, den s. k. "stora dômen", derefter till den ändå större och med plant golf försedda "danssalen". Hvarje annandag-pingst plägar man rikligt upplysa denna sal och låta en musikkår der spela upp till dans, hvari då både landtfolket i sina nationaldrägter och många af de talrike gästerna från när och fjärran pläga deltaga. Längre in, i ett vackert spetsbågshvalf, befinner sig den s. k. "orgeln", bestående af bländande hvita, ett tum tjocka stalaktiter, som likt orgelpipor äro ordnade tätt intill hvarandra; vidare kommer man till "grafven", "pelarkolossen", "röda hafvet" m. fl. samt -- 3,700 fot från ingången -- till "förhänget", en från väggen fritt nedhängande, tunn och genomskinlig droppstensmassa, som är veckad och liksom till hälften tillbakadragen samt till färgen hvit med en ljusröd bård nedtill. Ett lika långt stycke längre inåt ligger "Calvarieberget", en fristående, 180 fot hög kulle under ett ofantligt hvalf, som lyfter sig 50 fot öfver densamma. Här är grottans mest storartade och härliga plats. För det beundrande ögat visa sig här icke blott enstaka droppstenspelare och stalaktitdekorationer, utan äfven pelare till hundratal, många af väldiga dimensioner, och i alla färgöfvergångar, från bländande hvitt till mörkt rödbrunt. Från denna punkt utgrena sig flere gångar, af hvilka en leder till den omkring 1,000 fot längre bort belägna s. k. droppbrunnen. Der höjer sig från golfvet en bassinformad pelare, i hvilken en mängd nästan sammanhängande strålar af stora vattendroppar nedfalla från det 60 fot höga hvalfvet -- en företeelse, som är af stor effekt. Vid droppbrunnen tager den banade vägen slut. För en vandring dit och tillbaka till utgången åtgå vanligen omkring 6--7 timmar, till "förhänget" och tillbaka 2--4 timmar. E. E.
Adelsfana. Den rytteristyrka, som uppsattes genom den adliga rusttjensten och som intill Gustaf Vasas regering utgjorde Sveriges enda rytteri, fick under Vasakonungarnes tid namnet adelsfanan. Då det indelta rytteriet infördes, förlorade denna allt mer i betydelse. Hon var förlagd öfver hela landet samt mönstrades intill 1729 årligen, men derefter hvart tredje år på bestämda orter inom de särskilda länen, konungen likväl obetaget att sammankalla hela hennes styrka till samma ort. Karl XI gaf adeln rättighet att, i stället för att personligen infinna sig, sända sina "sventjenare" till dessa mönstringar, hvarigenom rusttjenstskyldigheten flyttades från personen till jorden. Adelsfanan var indelad i 6 kompanier; hennes nummerstyrka minskades ständigt med anledning af rusttjenstens oordentliga utgörande, hvarför hon vid sista mönstringen, 1743, uppgick till endast 395 man. Efter denna tid aftynade adelsfanan så småningom, och 1809 indrogos hennes befälslöner till staten. Adelsfanan kan dock de jure ännu kallas till effektiv tjenstgöring, enär någon förordning om hennes indragning icke utkommit. Jfr Rusttjenst. W. G. B.
Adelsköld, Claes Adolf, militär, jernvägsbyggare, f. på Nolhaga vid Alingsås d. 7 Sept. 1824. Redan vid unga år röjde A. tekniska anlag, och då han 1840 ingick vid Göta
Källa: Project Runeberg ·