Sida 448
Apacherna
kräldjur och groddjur delar hon sig i två halfbågar, en till höger och en till venster, som först i abdoinen Mötas och bilda en gemensam stam. Hos fiskarna utgår den egentliga aortan ej från hjertat, utan från föreningen af de blodkärl, som föra det arteriella blodet från gälarna, dit detta blod kommit såsom venöst från hjertat genom en s. k. gäl-aorta, som förgrenat sig till hvarje gälbåge och dess många gälblad. G. v. D. F. A. S.
Aosta. 1) Distrikt (circondario) i ital. prov. Turin. 59 3/10 qv.-mil. 81,260 innev. (1871). A., som är uppfyldt af vilda berg och skogar, genomströmmas af Dora Baltea. - 2) Hufvudstad i förutnämnda distrikt, vid vestra stranden af Dora Baltea, just der vägarna öfver Stora och Lilla S:t Bernhard förena sig. 1,841 fot öfver hafvet. 6,151 innev. (1871). Handel med vin, ost och läder. En fästning, benämnd Civitas Augusta och Augusta prætoria, grundlades på denna plats (25 f. Kr.) af Augustus, sedan han besegrat det kringliggande landets innevånare. Ännu finnas qvar storartade fornlemningar, såsom en väl bibehållen triumfbåge med 10 korintiska marmorpelare.
Apa, zool., slägtet Simia i Linnés system, der detta slägte jämte menniskan, pysslingarna och flädermössen, under det gemensamma namnet Primates, utgjorde den högsta ordningen af däggdjurens klass. Efter många olika försök till en naturlig uppställning af Däggdjuren (se d. o.), dervid man bl. a. än uteslutit, än å nyo upptagit menniskan i det zoologiska systemet, har man på senare tider i viss mån återgått till Linnés ofvan antydda åsigt, då man af menniskan och de egentliga aporna bildat en ordning under det af Linné föreslagna namnet, Till denna lösning af frågan om apornas systematiska ställning har man blifvit ledd hufvudsakligen genom den obestridliga sanningen, att aporna skilja sig betydligt mera från hvarandra, än de högst utbildade bland dem skilja sig från menniskan. Aporna bilda nämligen en serie former, af hvilka de lägsta mycket påminna om insektätarna och rofdjuren, medan de högre stående ega en påfallande likhet med menniskan. Till det yttre visar sig detta närmande till menniskotypen tydligast i den tilltagande förmågan af en mer eller mindre upprätt gång, i jämnbredd hvarmed motsvarande förändringar visa sig uti apornas inre byggnad. Så t. ex. närmar sig apornas skalle menniskotypen, derigenom att hjernskålsdelen blifver större i jämförelse med ansigtsdelen och mera hvälfd, på samma gång det stora nackhålet, genom hvilket ryggmärgen utträder ur skallen, flyttas från skallens bakre sida mot den undre, jämte det skallens botten förkortas och ansigtsvinkeln ökas. Bäckenet är hos de lägre formerna långt och smalt, hos de högre kort och bredt, nästan som hos menniskan. Äfven hjernans byggnad visar motsvarande förändringar till menniskolikhet. Denna regel gäller dock ej så, att vi på detta sätt skulle kunna framställa en så fullständig serie af former med så jämnt försvinnande olikheter emellan dem, att en oafbruten härledning af den ena formen ur den andra, ända upp till menniskan, skulle kunna zoologiskt bevisas. Tvärtom: de apor, som i de flesta hänseenden stå menniskan närmast, äro i vissa andra hänseenden mera olika henne, än förhållandet är med andra apor. Så t. ex. äro de flesta halskotornas taggutskott på de menniskan för öfrigt närmast stående aporna (gorillan, chimpansen, orang-utangen) betydligt förlängda - på gorillan t. o. m. de längsta taggutskotten i hela ryggraden - medan de på menniskan och de lägre aporna från och med gibbonerna äro korta; och skallen, som visserligen på de högre stående apornas ungar närmast liknar menniskans, blifver på dessa apor under tillväxten så förändrad till likhet med rofdjurens, att han i fullvuxet tillstånd är långt mindre lik människoskallen, än förhållandet är med skallen på åtskilliga amerikanska, i de flesta öfriga hänseenden lägre apor. Den, som vill härleda menniskan såsom en utvecklingsform från apornas typ, måste derför söka sin utgångspunkt i en hypotetisk, åtminstone ännu okänd ap-art. Vill man genom en zoologisk karakter uttrycka skilnaden mellan aporna och menniskan, finner man denna karakter lättast i tändernas ställning: mellan den yttre framtanden och hörntanden på hvar sida i öfverkäken hafva nämligen alla apor en lucka, i hvilken underkäkens hörntand infaller.
Sedan man afskiljt Halfaporna eller Pysslingarnas ordning (Prosimiæ) från de egentliga aporna (Simiæ), hafva dessa senare blifvit indelade i tre familjer: 1) Smalnäsiga apor (Catarrhinæ), gamla verldens apor, med tunn skiljevägg mellan näsborrarna och med samma antal tänder (fem kindtänder) som menniskan; 2) Brednäsiga apor (Platyrrhinæ), nya verldens apor, med framtill bred skiljevägg mellan näsborrarna och med sex kindtänder på hvarje sida i öfveroch underkäken; 3) Klo-apor (Arctopitheci), små sydamerikanska apor, med naglar blott på bakhändernas tummar, men på alla öfriga fingrar försedda med klor. Katarrhinernas familj innefattar så väl de menniskolika aporna (underfamiljen Anthropomorpha) som de hundlika aporna, Babianernas och Markattornas grupp (underfamiljen Cynopithecinæ). Platyrrhinernas familj omfattar de med gripsvans försedda Tjut-apornas och Rull-apornas grupper (underfamiljerna Gymnuræ och Cebidæ) samt Natt-apornas grupp (underfamiljen Aneturæ), som ej är försedd med gripsyans. F. A. S.
Apa, sjöv., förkortad benämning på stag-apa och gaffel-apa. Den förra är ett snedsegel, hvilket löper på mesanstaget och utgör det nedersta seglet, som kan föras emellan de aktersta masterna, och kallas rätteligen mesan-stagsegel. Den senare är ett gaffelsegel, som sitter på bakre kanten af stormasten och med öfre delen är fäst vid eller löpande på en s. k. gaffel. Båda utgöra stormsegel och äro derför förfärdigade af den gröfsta sorten segelduk. Jfr Segel. R. N.
Apacherna [apa'tsj-], en krigisk indianstam, som ströfvar omkring på de stora områdena mellan Rio Colorado och Rio del Norte i För-
Källa: Project Runeberg ·
