Sida 658
Attika
1299
Atter-see-Ättika.
1300
Men å andra sidan sträfvar han alltid att åter gifva den inre, väsentliga sanningen, och i karakteriserandet af den vittra skola, hvars ifrigaste motståndare han förut varit, låter han dess förtjenster full rättvisa vederfaras.
Ä. hann ty värr ej fullborda detta arbete, som var hans käraste sysselsättning ända till de sista ögonblicken af hans lif. - Efter hans död hafva utkommit Poesiens historia (1861-62), ursprungligen en serie af författaren hållna föreläsningar, hvilka behandla Orientens, de klassiska folkens, medeltidens samt af den nyare tiden Frankrikes poesi, Minnen från Tyskland och Italien (1859), Estetiska afhandlingar (1866), Minnesteckningar och tal (1869) och Literära karakteristiker (1870).
Det yttre tecknet till den gamla och den nya skolans försoning med hvarandra var Atterboms inträde i Svenska akademien år 1839. - A. var utmärkt för sin stora arbetsamhet och sitt vidsträckta, entusiastiska deltagande för alla yttringar af andligt lif. Såsom enskild person hade han en blid, utomordentligt älskvärd karakter. Hans familjelif var särdeles lyckligt. Till sina politiska åsigter var han strängt konservativ. A. dog d. 21 Juli 1855.
Utförliga lefnadsteckningar af J. H. Tho-inander, i Sv. ak:s handL, 29:de d., och af B. E. Malmström, Sami. skr. 7:de bd. Se för öfrigt sistnämnde författares Sv. vitt:s hist., 4:de och 5:te d., A. Fryxell, Bidr. till Sveriges lit.-hist, A. Th. Lysänder, "Om sagospelet Lycksalighetens ö och dess uttolkare", i Nord. univ.-tidskr., 3:dje arg., 2:dra h., samt G. Ljunggren, "Det nyromantiska i sagospelet Lycksalighetens ö", i Smärre skr., l bd. A. st.
Atter-see..1. Kammer-see, den störste insjön i öfre Österrike, ö. om Salzburg, 466 m. (1,398 f.) öfver hafvet. Arealen 47 qv.-kilom. (nära l qv.-mil). A. upptager i s. Mondsjöns aflopp och står sjelf genom en liten flod i förbindelse med Traun-sjön.
Attes, Grek. mytol. Se Attis.
Atte'8t (mera sällan Attestatum, af Lat. attestäri, intyga), skriftligt intyg, bevis, betyg. - Attestant, vittne. - Attestera, skriftligen intyga.
Attici'sm, attiskt språkbruk; det för den attiska dialekten egendomliga. Sedan 2:dra årh. e. Kr. blef ordet en beteckning för en del grekiska retorers, atticisternas, sträfvan att rena denna dialekt från de missbildningar och oskönheter, som efter den klassiska periodens slut genom alexandrinskt inflytande kommit att vidlåda densamma. Jfr Attisk dialekt.
A'tticilS, Tiberius Claudius A. Herodes, grekisk talare, f. 101, d. 177 e. Kr. Den tidens förnämste män, bl. a. kejsarna Marcus Aure-lius och Lucius Yerus, voro hans lärjungar. Af hans skrifter finnes intet i behåll.
A'tticilS, TitusPomponius, romersk skriftställare och mecenat, f. 109, d. 32 f. Kr. För att undvika deltagande i de borgerliga oroligheterna begaf han sig 86 f. Kr. till Athen, der han uppehöll sig i 21 år. Under sin vistelse i nämnde stad, hvilken förvärfvade honom binamnet Atticus, samlade han genom lyckliga
affärer en stor förmögenhet. Denna ökades ytterligare genom ett stort arf, hvarigenom A. sattes i stånd att helt och hållet egna sitt lif åt vetenskapen och sina vänner, bland hvilka voro Cicero, Brutus, Antonius m. fl. I Kom uppehöll han sig från år 65 till sin död. Af hans skrifter finnes intet qvar, men Cornelius Nepos skref öfver honom ett äreminne, och Cicero tillegnade honom sina "Epistolse ad Atti-cum". - Hans dotter Caecilia Attica var fältherren Agrippas första maka.
Att i g ny [attinji], historiskt märkvärdig ort i franska depart. Ardennes, s. v. om Méziéres, vid floden Aisne. Omkr. 1,500 innev. I A. residerade flere frankiska konungar efter Klod-vig II, Wittekind lät döpa sig der 785, och Ludvig den fromme gjorde kyrkobot under den synod, som hölls der 822. Senare tog Karl den enfaldige A. till sitt residens.
AttTk, byggnadsk. Se Ättika, byggnadsk.
Ättika (Grek. Attike, i äldre tid äfven åkte, "kustland"), en mellan Egeiska hafvet och Sa-roniska hafsviken utskjutande halfö, som bildar sydöstligaste delen af Greklands fasta land. Arealen 2,220 qv.-kilom. (41 qv.-mil). Landet är till större delen uppfyldt af mestadels skoglösa kalkstens- och marmor-berg, bl. a. det vilda Kitheron, som tillika bildar gränsen mot Beo-tien i n. och mot Megaris i n. v. Bland slättbygder är i främsta rummet att märka den Athen på alla sidor omgifvande, fordom s. k. Kekropiska slätten, dernäst den n. v. derom belägna Elevsinska eller Triasiska, samt i landets östre del den genom den persiska härens nederlag (490) ryktbara strandslätten vid Mara-thon och det långsträckta, men smala och våg-formiga låglandet ö. om bergskedjan Hymettos. Den Kekropiska slätten är på tre sidor omsluten af berg: i n. Parhes, en vild bergskedja af mer än 1.333 m. (4,000 f.) höjd; i n. ö. Briles-sos, en fristående bergpyramid, 1,000 m. (3,000 f.), efter den vid dess fot belägne byn Penteli äfven kallad Pentelikon; i ö. det långsträckta, 1,000 in. (3,000 f.) höga Hymettos (nu Trelo-vani), samt i v. Aigaleos (nuv. Skaramanga). - Det östra kustlandet (Paralia) upptages af kullar och mindre bergshöjder, hvilka först längre mot s. förena sig till en sammanhängande kedja, Laurion, och i landskapets sydligaste spets utlöpa i den tvärbrant stupande bergsudden Su-nion. På ytterste branten finnas ännu betydande ruiner af ett Athene-tempel, hvars långt ut på hafvet synlige pelare föranledt det nyare namnet Kap Colonne. Berget Laurion innehöll fordom rika silfvergrufvor, som förskaffade athe-narna en högst betydlig inkomst, men som redan vid den kristna tidens början voro uttömda. I nyaste tider har man icke utan framgång sökt tillgodogöra sig de lemningar af ädel metall, som innehållas i de gamle slagghögarna. Bland mineral förtjenar äfven att nämnas den förträffliga lerjord, som heintades på kuststräckan s. om Athen och utgjorde råämnet till de berömda athe-niensiska krukmakeri-arbetena. På Ättikas berg upprinna många vattendrag, af hvilka de flesta dock endast äro små regnbäckar, som utsina om sommaren. Den betydligaste floden är Kephissos,
Källa: Project Runeberg ·
