Nordisk familjebok. 1800-talsutgåvan. 1. A - Barograf

natrium bortledes i ett afkyldt för-lag, der den afsätter sig som en hvit eller gulaktig massa. Man blandar 12 delar af denna dubbelklorid med 2 delar natrium och 5 delar kryolit och inkastar denna blandning uti en förut till liflig glödgning upphettad flamugn, hvars sola är något sluttande. En liflig inverkan uppstår; massan smälter och omröres derunder flitigt. Det reducerade aluminium och slagg samla sig nedanför ugnens sluttande sola, och metallen uppsamlas i jerngrytor, hvarefter den kan gjutas i tackor. Aluminium är en blåhvit metall, hvilken är lika smidig som silfver. Den kan uthamras i tunna blad och dragas i fina trådar. Om en aluminiumstaf upphänges på en tråd och anslås, gifver den en klar och ren ton, ungefär som ett stycke glas. Smält aluminium har en egentlig vigt af 2,50, som genom metallens hamring kan höjas till 2,67. Metallens ringa tyngd gör den särdeles användbar t. ex. till vågbalanser, kikare o. s. v. Aluminium smälter lättare än silfver, men svårare an zink. Dess ledningsförmåga för elektricitet är ungefär densamma som silfrets och omkring 8 gånger större än jernets. Dess värmeledningsförmåga är äfven jämförlig med silfrets. Upphettadt aluminium afsvalnar långsammare än andra allmänt begagnade metaller. Hvarken torr eller fuktig luft angriper aluminium. Om metallen är ren, kan den upphettas till den högsta temperatur utan att syrsättas, men om den innehåller kisel, förbrinner den lifligt. Aluminium amalgameras ej med qvicksilfver; deremot legeras det med flere metaller, t. ex. koppar (se Aluminiumbrons). Aluminium sönderdelar ej vatten ens vid hög temperatur; ej häller angripes metallen af svafvelväte. Utspädd svafvelsyra angriper aluminium endast med stor svårighet. Af salpetersyra angripes det nästan alls icke; deremot löses det lätt af klorvätesyra. Lösningar af alkalier upplösa aluminium under utveckling af vätgas. Organiska syror, såsom ättiksyra och vinsyra, angripa knappt metallen; men äro de blandade med koksalt, upplösa de en obetydlig mängd af densamma. Aluminium kan derför utan fara användas till kokkärl, ty äfven om en liten mängd af metallen skulle lösas, kan den ej orsaka någon skada, emedan aluminiumsalter ej äro giftiga.

Aluminiumoxid, eller lerjord, är den enda förening, som aluminium gifver med syre. Emedan denna oxid är isomorf (lika gestaltad) med jernoxid och kromoxid, anser man den sammansatt, analogt med de nämnda oxiderna, af två atomer metall och tre atomer syre, således enligt formeln Al₂ O₃. Om denna formel lägges till grund för beräkningen af aluminiums atomvigt, blir denna 27,5 (då vätets atomvigt är 1) och tecknas Al. Ren lerjord förekommer, såsom ofvan blifvit nämndt, i mineralriket. Med konst framställd, är den ett hvitt pulver utan lukt och smak. Den är högst porös och häftar vid tungan. Den smälter för knallgasblåsröret och bildar efter afsvalning en kristallinisk massa, så hård, att den lätt repar och skär glas. Lerjorden har flere hydrat. Det vanliga lerjordshydratet, Al₂ O₃ . 3 H₂O, är en flockig, geléartad fällning, som fås, då lerjordssalter fällas med ammoniak eller kolsyrade alkalier. Utmärkande för lerjordshydratet är dess starka benägenhet att upptaga färgande ämnen. Blandas lerjordshydrat med en karminlösning, färgas det rödt. Denna egenskap ligger till grund för betningen, som är ett förfaringssätt vid färgning af tyg. Föreningar af lerjord med färgämnen kallas lackfärger och användas till tapet- och pastellfärger. Lerjordshydratet löses lätt i syror, men förlorar denna egenskap, om det kokas länge med vatten, då det förändras till ett nytt hydrat, Al₂ O₃ . 2 H₂ O. Af alkalier löses lerjordshydrat. Lerjorden gifver med syror och baser salter, hvari aluminium ingår antingen såsom positiv eller negativ beståndsdel. I förra fallet kallas salterna aluminium-, eller lerjordssalter, i senare fallet aluminater. - Bland aluminiumsalterna är alun, eller kaliumaluminiumsulfat, det vigtigaste. Af de öfriga salterna märkes aluminiumsulfat, Al₂ (SO₄)₃ + 18 H2 O, som på senare tider börjat tillverkas fabriksmässigt och fått namnen koncentrerad eller kalifri alun. Detta salt beredes i England genom upphettning af bränd och möjligast jernfri lera med koncentrerad svafvelsyra. Man får sålunda en blandning af aluminiumsulfat och kiselsyra, s. k. alum-cake. Ett renare fabrikat tillverkas på samma gång som soda af kryolit (t. ex. i Köpenhamn vid Öresunds fabrik). Vid sodaberedning af kryolit brännes det fint pulveriserade mineralet med krita, då man erhåller fluorkalcium och en förening af lerjord med natron (natrium-aluminat). Vid den brända massans behandling med vatten förblifver fluorkalcium olöst, och natrium-aluminatet löses. I denna lösning inledes kolsyregas, då ett alldeles jernfritt lerjordshydrat utfälles som ett tungt, kompakt, hvitt pulver. Detta hydrat skiljes från lösningen, som innehåller soda, och blandas med svafvelsyra, då under stark värmeutveckling alltsammans stelnar till en snöhvit massa af små perlemorglänsande kristaller. Detta alldeles jernfria aluminiumsulfat användes i stället för alun i färgerierna samt till limning af papper o. s. v. - De s. k. aluminiumtändstickorna äro preparerade med en utspädd lösning af aluminiumsulfat, som hindrar träet att brinna. P. T. C.

Aluminiumbrons, kem., en legering af aluminium (10-5 %) och koppar (90-95 %). Det är en ganska hård, tämligen sträckbar och fast legering af vacker guldgul färg. P. T. C.

Aluminocolle [-koll], kem., en genom fällning af hartstvål med aluminiumsulfat (svafvelsyrad lerjord) erhållen massa, som användes till limning af papper. Det framställdes först af E. Pommier i Paris. W. C.

Alumn (Lat. alumnus, af alere, nära), skyddsling, fosterbarn, upptaget i en stiftelse e. d.; lärjunge. - Alumnat l. Alumneer kallas i Tyskland de företrädesvis för högre elementarundervisningen afsedda läroverk, i hvilka lärjungarne utom undervisning få kost och bostad (internat). Flere af dessa, t. ex. de s. k. "sachsiska fursteskolorna", åtnjuta sedan gammalt ett stort anseende.