Sida 765
Banér, Johan
sig väl Karls planer, men jämte Ture Bjelke qvarstannade han dock i Sverige äfven efter Årh öga möte, i den förhoppning att han, genom att hålla sig på afstånd från händelserna, skulle kunna undvika det svåra valet mellan att uppträda mot sin konung eller mot sitt fädernesland. Detta hopp omintetgjordes dock. Hertigen och ständerna utsago nämligen på riksdagen i Upsala 1598 de båda herrarna att på deras vägnar afgå såsom sändebud till Sigismund, men då de icke dertill voro villiga, kastade de sig helt och hållet i Sigismunds armar samt flydde öfver Danmark till Polen. Återkommen med Sigismund, utlemnades Gustaf B., efter slaget vid Stångebro, till hertigen, dömdes till döden och afrättades på Linköpings torg d. 20 Mars 1600.
För sin redlighet, sin lärdom och sin vältalighet stod Gustaf B. i högt anseende hos sin samtid, och såväl hans efterlemnade bref som den rörande berättelse, hvilken man af hans dotter Kristina eger om hans sista stunder, vittna om en varm gudsfruktan och de ädlaste tänkesätt. Oaktadt dessa egenskaper var han dock ej vuxen de svåra förhållanden, som blefvo en följd af den nödvändiga brytningen mellan Sigismund och dennes protestantiske undersåtar. Genom. att sluta sig till den förre förband han sitt öde med en sak, som kunnat medföra de svåraste olyckor för fäderneslandet, men som nu ledde till hans egen undergång. s. B.
3. Baner, Per, den förres son, statsman, föddes 1588 på Djursholm. 1611 blef han kaminarjunkare hos Gustaf Adolf och följde denne vid hans infall i Skåne 1612. Då konungen dervid på Vittsjöns is öfverraskades och angreps af en dansk ströfkår (d. 11 Febr.) samt var nära att drunkna, räddades han af B. och uplandsryttaren Tomas Larsson. Till belöning för sin modiga handling fick B. sin farbroder Stens förverkade gods och blef vid kröningen 1617 slagen till riddare. 1621 följde han så-. som krigskommissarie med på tåget till Livland och var under åren 1622-24 dels guvernör öfver Estland, dels tjenstgörande hemma, i Kammar-kollegium. 1625 blef han riksråd och inträdde året derpå som rikskansliråd i det då nyorganiserade kansliet, der han sedermera i tio år med få af brott - såsom t. ex. en del af sommaren 1627, då han af Gustaf Adolf sändes till norra Tyskland för att underhandla med de protestantiske furstarna - tjenstgjorde som vice kansler under Axel Oxenstj ernås frånvaro i diplomatiska värf. Denne plats kunde han dock icke fylla till sin store förmans belåtenhet. Sjuklig både till kropp och lynne, skötte han icke sitt ämbete med den kraft, som den tiden kräfde, och kansliet sades under hans ledning vara "ynkeligt". I rådet påstods han "tillbringa tiden med fåfänga disputationer". Han stod jämväl i spändt förhållande till de fleste af sina ämbetsbröder och ansågs vara hufvudman för det mot kanslerens utrikespolitik och statshushållning fientliga parti, som af denne benämndes "la caballe des Banniers", och hvars kraftigaste medlem var Per Brahe. Sedan kan-sleren hemkommit, 1636, fortsattes väl denna opposition inom rådet, men hon kunde sällan
göra sig gällande mot den lysande statsmannen, och minst var Per Baner mannen att föra hennes talan, i synnerhet sedan Brahe 1637 blifvit aflägsnad till Finland såsom generalguvernör. Väl återvände denne efter tre år för att upptaga striden, men Per Baner synes numera föga hafva deltagit i densamma. Han dog i Stockholm d. 13 Juli 1644. R. T.
4. Baner, Johan, den förres broder, fältherre, föddes 1598 på Djursholm. Han gjorde sina första lärospån som krigare under Gustaf Adolfs ryska krig och deltog sedan med ära i det polska; men det var under det trettioåriga kriget, som han inlade sina största förtjenster om fosterlandet och tillika förvärfvade sig namn som en af sin tids förnämste fältherrar. I slaget vid Breitenfeld anförde han den högre flygelns andra linie och bidrog i ej obetydlig mån till den lysande segern. Sedan fick han i uppdrag att med en egen kår operera mot Magdeburg. Efter denne stads intagande förenade han sig med konungens här och deltog i tåget in i Bajern. Då Gustaf Adolf ryckte mot nordöst för att möta "Wallenstein, fick B. i uppdrag att fortsätta Schwabens eröfring, men kallades sedan till konungen vid Ntirnberg, der han deltog i stormningen mot Wallenstein läger och derunder sårades. I slaget vid Ltitzen deltog B. ej; han stod då i södra Tyskland med en afdelning af svenska hären. Sedan kämpade han, dels ensam och dels i förening med Gustaf Horn, med framgång mot den bajerske generalen Åldringen, men då han ännu led af det sår han fick vid Ntlrn-berg, lemnade han snart sitt befäl. Sorgen öfver den store konungens död gjorde, att B. till och med tänkte helt och hållet draga sig ifrån kriget och återvända till Sverige, men Oxenstj ernås föreställningar förmådde honom att stanna. I slutet af 1633 mottog han befälet öfver en här vid Elbe, eröfrade i förening med brandenburgska trupper Landsberg och Frankfurt 1634, ämnade så bemäktiga sig Schlesien, men förekoms af sachsarna under Arnim och förenade sig nu med denne om ett infall i Böh-men för att sålunda skaffa luft åt den svenska hufvudarmén vid Donau. I Juli 1634 stodq de båda fältherrarna förenade framför Prag, men kunde till följd af ömsesidigt misstroende och oenighet intet väsentligt uträtta och drogo sig efter slaget vid Nördlingen ur landet. Baner förde sin här till Timringen, men kurfurstens af Sachsen hotande hållning tvang honom att i början af följande året draga den derifrån till Magdeburg. Det var nu Sveriges enda här i Tyskland; på dess öde berodde i väsentligaste mån Sveriges och protestantismens sak. Dess ställning blef allt mer betänklig. Sachsen afföll, slöt fred och förbund med kejsaren och hotade Sverige med krig, för den händelse att detta ej drog sina trupper ur Tyskland. Äfven de flesta bland de öfriga protestantiska ständerna i norra Tyskland afföllo från Sverige, och derjämte utbröt ett af den sachsiske kurfursten anstiftadt myteri bland de tyske öfverstarna inom Baners här. Genom mod och klokhet lyckades Baner att afvärja denna öfverhängande fara. Han samlade omkring sig de pålitlige trupperna och
Källa: Project Runeberg ·