Nordisk familjebok. 1800-talsutgåvan. 1. A - Barograf

721 Andlig musik - Andlig slägtskap. 722

borgerliga myndigheter, och torde numera, utom i England, föga eller intet af den civila kyrkliga domsrätten qvarstå. - I Sverige synes man närmast efter reformationen hyllat Luthers uppfattning om obehörigheten af denna domsrätt. Om 1571 års kyrkoordning låter biskopen döma i äktenskapssaker, "ehuru de mer lyda under verldslig dom än kyrkans", så förklaras detta bero derpå, att de af ålder lydt under kyrkans dom och att i dem mycket förekommer, som rör själ och samvete. Om gränsen mellan verldslig och andlig domsrätt rådde emellertid mycken obestämdhet, och denna upphörde först med 1686 års kyrkolag, som bestämde den civila kyrkliga domsrättens omfång till vissa äktenskapsmål. Äfven dessa, åtminstone så vida de kunde anses vara af tvistemåls natur och ej af administrativ art, hafva sedermera frångått konsistorierna. Kyrkans kriminella domsrätt har sin rot i den kyrkotukt, som redan den äldsta kristna församlingen utöfvade öfver sina medlemmar, såväl klerker som lekmän. Då enligt sakens natur samma förseelse ofta kunde straffas af borgerlig lag såsom ett brott och tillika såsom en synd eller kyrklig pligtförsummelse blifva föremål för kyrkotukt, sökte man, sedan kristendomen blifvit statsreligion, att bestämma förhållandet och gränserna mellan verldslig och kyrklig domsrätt. I samma mån som kyrkans makt ökades, inkräktade hennes domsrätt allt mera på statens, och sålunda utbildades läran om kyrkans uteslutande domsrätt öfver prestens förbrytelser, ej allenast de som angå ämbetet, utan äfven de som äro af borgerlig beskaffenhet, samt öfver sådana brott af kyrkans medlemmar i allmänhet, hvilka ansågos stå i närmare samband med religionen. Af sistnämnda slag voro t. ex. kätteri, schism, simoni, äktenskapsbrott, hor, trolldom, mened, ocker m. m. Den brottslige ådömdes dels s. k. censurer (botgörelser, hvilka afsågo den felandes bättring, såsom bann, interdikt, suspension), dels verkliga straff (böter, fängelse, kroppsstraff, afsättning; det förstnämnda egentligen för lekmän). Kyrkans kriminella domsrätt tog ett stort steg framåt genom tillämpningen af de Pseudo-Isidoriska dekretalen, hvarefter hennes anspråk i hela sin fullhet framlades i dekretalsamlingen. Men med hierarkiens stigande förderf och statens vaknande anspråk att hos sig koncentrera all domsrätt började man genomdrifva inskränkningar af kyrkans rätt och i synnerhet att från statens sida kontrollera utöfningen af densamma. Ett dylikt kontrollmedel är det s. k. appel comme d'abus (recursus ab abusu), hvarmed förstås en hänvändning till statsmakten för att vinna rättelse i en kyrklig myndighets maktmissbruk. I Frankrike utbildades denna redan under den senare medeltiden och har nu derstädes en ganska vidsträckt tillämpning. - I Tyskland, der grundsatserna om kyrkans domsrätt förut voro vacklande, blefvo genom lagarna af den 12 o. 13 Maj 1873 fasta regler gifna för dess utsträckning och kontrollerande. Genom lagen af d. 12 Maj ordnas makten att straffa kyrkans tjenare. Alla domar, som ålägga svårare disciplinära straff, skola delgifvas statens organ. Såväl den dömde som, i fall ett statsintresse står på spel, vissa statens ämbetsmän kunna vända sig med klagomål till en nyinrättad domstol för kyrkliga angelägenheter. Denna eger en ganska vidsträckt rätt att upptaga klagomål, i synnerhet om den af kyrkan fällde domen i något afseende ansetts komma i konflikt med statens rätt, och i ingen händelse lemnar staten biträde till domens genomförande utan att pröfva hans berättigande. Enligt lagen af d. 13 Maj få emot kyrkans verldslige medlemmar inga andra straff användas än sådana, som afse uteslutning från vissa rättigheter inom kyrkan, och ej häller dessa tillåtna straff få offentliggöras på något ärekränkande sätt eller ådömas för utöfning af en borgerlig pligt eller rätt, t. ex. af rösträtt o. d. Ehuru dessa lagar formelt afse alla i Tyskland varande religionssamfund, är det klart, att de i sak blifva begränsningar egentligen för den katolska kyrkan. - Uti Italien, der man i nyare tider sökt tillämpa Cavours teori om "fri kyrka i fri stat", betraktas kyrkans domar såsom ej angående staten i andra fall, än då de komma i strid med statens lagar, den offentliga ordningen eller den enskildes rätt. I dessa fall frånkännes dem all gällande kraft, och deras verkställande straffas. - Till följd af sin uppfattning af kyrkans väsende kunde protestantismen ej erkänna hennes kriminella domsrätt i samma omfattning som katolicismen. Det enda, som hon bibehållit, är kyrkotukten samt en domsrätt i vissa fall öfver kyrkans tjenare i mål, som röra fel i läran eller ämbetet (jfr Kyrkotukt). Men då i de protestantiska land en statens öfverhufvud tillika är kyrkans, har äfven denna domsrätt betraktats såsom statens, ehuru utöfvad af specialdomstolar med nödig sakkunskap, och ofta hafva målen i högre instans behandlats af de verldsliga öfverdomstolarna. Något kontrollmedel mot maktmissbruk har då ej varit behöfligt. Hvad nu blifvit sagdt, gäller dock ej om England, hvars institutioner i denna del afvika från fastlandets. I Sverige utöfvas domsrätt öfver presters och skoleståndspersoners ämbetsfel eller förseelser emot decorum af konsistorierna, så vida straffet är varning, suspension eller afsättning, men målet går i högre instans till hofrätt. Andra straff kunna konsistorierna ej ådöma, utan behandlas målet, om lagen föreskrifver sådana, af verldslig domstol. Angående omfånget af konsistoriernas domsrätt råder dock mycken oklarhet, hvilket särskildt gäller domsrätten öfver presters fel i läran, öfver hvilka enligt den vanliga åsigten konsistorierna ega ransaka, men hofrätt döma - en åsigt, som dock ej är allmänt erkänd såsom riktig. C. G. H.

Andlig musik. Se Musik.

Andlig slägtskap finnes enligt katolska kyrkans lära dels emellan dopbarn å ena sidan och den dopförrättande samt faddrarna å den andra, dels mellan dopbarnens föräldrar å ena sidan och den dopförrättande samt faddrarna å den andra. Denna slägtskap utgör enligt den kanoniska rätten hinder för äktenskap och kan upp-