Sida 606
Asker
men och uttog nu, först jämte Klas Livijn och fjorton dagar senare i förening äfven med prosten grefve von Sclrwerin, tillståndsbevis å utgifvande af en månadsskrift, "Läsning till utbredande af medborgerlig a kunskaper" (Ju ni 1816). Denna tidskrift hade redan vid sitt tredje nummer öfver 1,000 prenumeranter, och för att skydda henne emot hofkanslerens godtycke hade hvarje artikel - de röra statistik, bankoch myntväsende m. m. - före tryckningen blifvit inlemnadt till Tryckfrihetskomitén, som skriftligen intygat, att intet olagligt i densamma förekom. Men grefve S. fick sig meddeladt, att detta ej skulle omöjliggöra hvad "inhibe-rande åtgärd" hof kanslern kunde finna lämplig, och S. nedlade då för sin del tidskriften med en förklaring rörande orsaken. De "båda qyar-stående redaktörerna tillkännagåfvo väl, att de tänkte fortsätta, men all fortsättning uteblef.
Dittills tyckes Askelöf alltså, trots sin äm-betsställning, snarare ha tillhört den "liberala" sidan än den konservativa. Men sedan han 1820 blifvit angripen i "Anmärkaren" såsom "icke känd för talanger, erfarenhet, verldskänne-dom" - i en artikel, riktad mot den egendomliga åtgärden att utsända en tjeiisteman för att sälja kronans spanmål i stället att genom ett handelshus förmedla affären, som också drefs med förlust - och sedan till följd deraf oppositionen vid 1823 års riksdag genomdrifvit "Magazinsdirektionens" afskaffande, blef A. mer och mer klarsynt i afseende på "oppositionens" fel. Men regeringens ahsolute vapcndragare blef han derför icke. Hans nästa publicistiska "bedrift, sedan han efter afskedstagandet 1828 fått ledighet nog att återvända till pennan, blef derför utgifvandet af en tidning som bekämpade "oppositionen", utan att som de "salarierade" bladen, blindt försvara allt, som denna anföll. Vid detta första rent politiska uppträdande var han i början fullkomligt anonym. I Dec. 1828 uttogs af en bokhållare vid namn Martinell tillståndsbevis för ett veckoblad, Den objudne gästen, som utkom under hela året 1829, hufvudsakligen riktadt emot K. H. Anckarsvärd och oppositionen under då pågående riksdag samt ledigt vexlande hugg och skämt med den "liberala pressen". Det dröjde länge nog innan A. blef känd som "bladets utgifvare. Hans stora beläsenhet, hans grundliga kunskaper, hans principmässiga rojalisin - vida skild från kryperi och "hofförgylleri" - och framför allt hans qvicka infall och lätta skrifsätt förskaffade dock tidningen en icke ringa läsekrets. Från början af 1830 uppgick detta veckoblad i Svenska Minerva, som A. utgaf i eget namn.
Under nära 18 år fortgick derefter Askelöf s strid med de liberala idéernas målsmän. Hans personliga sjelf ständighet gaf sig likväl mycket ofta luft i anfall mot ämbetsmannaåtgärder af för honom misshagliga personer, och sjelfva "statstidningen", redigerad af Wallmark, fick ofta svåra hugg. Många af regeringspartiet sågo derför Svenska Minerva med oblida Ögon, men de högst stående underläto ej att värdera det goda handtaget. Derför fick A. ett allt större personligt inflytande på högre ort, hvil-
ket för honom i hans egenskap af kommissio-när för besvärsmåls, ansökningars och andra handlingars inlemnande i stats-expeditionen hade en synnerligen praktisk betydelse. Askelöfs inflytande på högre ort gränsade stundom till det otroliga. En gång utverkade han t. ex. ett kongl. "bref, som upphäfde ett annat, nyss förut emaneradt, hvilket stött de skånske pastorats-innehafvarna för hufvudet. - Känd som en fullkomlig man af verld, hvars omdöme i både andliga och lekamliga smakfrågor icke var bygdt på lösan sand, spelade han en stor rol i umgän-geslifvet och en ändå större vid middagsbordet. Hans "rationella gastronomi" vördades af alla, som älskade ett godt "bord (jfr "Grupper och personager" af Orvar Ödd). Äfven med politiska motståndare kunde han lefva på god fot, hvilket på den tiden var synnerligen sällsynt, och han vann derför äfven deras personliga erkännande, hur spetsigt än polemiken fördes i tidningsbladen. Men "Svenska Minerva" var icke det enda qvicka organet inom pressen. Med Lars Hiertas Aftonblad hade ett år senare än Minerva en i detta fall ganska värdig motståndare uppstått, som snart fullkomligt öfverflyg-lade sina samtida. Striden blef mer och mer personlig, Askelöfs principiella rojalism mer och mer ett försvar äfven för oförsvarliga regeringsåtgärder. "Minervas" hållning i den yttre politiken förskaffade bladet i motståndarnas spalter vedernamnet "Kyska Minerva". Stor spridning fick den lilla tidningen aldrig, men hon lästes ifrigt af alla "intelligenser", och hennes namn figurerade så flitigt i oppositionsbladens spalter, att det visserligen kunde mäta sig med dessa i namnkunnighet.
Med tronskiftet 1844 var väl "Minervas" rol, egentligen att tala, utspelad; inen A. fortsatte ändock, ehuru med tyngre penna än förut och utan det personliga inflytande, som förut minskat ställningens ohehag, sin strid mot "den fria pressen". Anda till sin siste dag fortsatte han sitt blad. Tvänne artiklar, den ene "beklagande-ätt arbetaren och gesällen nu "blifvit likadana "matadorer" som fordom en grefve, en "brukspatron o. s. v., den andra till läsarens åtlöje framhållande Cabefs Ikariska republik, fylla "Svenska Minerva" d. 11 Juli 1848. Följande dagen blef Askelöfs dödsdag. Få så begåfvade män som han har vår tidningsliteratur att uppvisa.
Den "Askelöf ska autograf samlingen", en "betydande samling äldre och nyare bref, redan mångfaldiga gånger citerad af skriftställare, inlöstes efter hans död till Kongl. "biblioteket. H. w.
Asker. 1) Härad och tingslag i Örebro län, vid södra stranden af Hjelmaren. Det omfattar Askers, Lännäs och Stora Mellösa socknar samt en obetydlig del af Vestra Vingåker, som för öfrigt hör till Nyköpings län. Areal 57,376 hekt. (114,751,5 tnld). 2697/i6 ofm., 2497/i6 fm- mtl- 9,949 innev. (1874). Tingsstället är vid Lännäs gästgifvaregård. Häradet, som har sitt namn af Askers socken, synes, liksom Nerikes öfriga härad, hafva blifvit bildadt först under senare delen af 1300-talet och bestod då af Askers och Lännäs socknar;
Källa: Project Runeberg ·
