Sida 437
Antiochus
mål, som han till större delen skänkte de italienska museerna, särskildt den zoologiska trädgården i Florens. Öfver den sistnämnda resan har han utgifvit ett inom ornitologien berömdt arbete. Efter ytterligare två resor för samma ändamål, till norra Afrika och Abyssinien, bosatte A. sig i Rom, der han är sekreterare i det italienska geografiska sällskapet.
Antinous, Grek. Antínoos, en skön yngling från Bitynien, den gamle kejsar Hadriani (117-138) älskling och förtrogne. Han drunknade i Nilen, eller - såsom folksägnen förtäljde - offrade sig i en frivillig död för att derigenom, enligt den tidens tro, kunna förlänga sin herres lif, Hadrianus grundlade till hans ära staden Antinoopolis vid Besa, der gunstlingen omkommit, uppreste till hans förhärligande tempel och bildstoder samt lät årligen fira en fest till hans minne. Äfven en stjernbild uppkallades efter honom. - Denne ynglings gestalt, som blef ett mycket omtyckt ämne för de bildande konsterna, är tillika den siste idealfigur, som den antika plastiken skapade. Antinous-typen igenkännes på det af rika lockar omsvallade, nedböjda hufvudet med den breda pannan och den raka, ädelt bildade näsan, som dock icke ligger i alldeles samma linie med pannan; under de fint tecknade ögonbrynen framblicka de stora, djupt liggande ögonen vemodigt drömmande; afståndet mellan näsan och munnen är ovanligt litet; de yppiga, lätt slutna läpparna visa ett drag af smärta; hakan och kinderna hafva något af gossen qvar, och ansigtet i sin helhet ger uttrycket af barnslighet och oskuld, men på samma gång framträder ej otydligt en smula sentimentalitet. A. framställdes vanligen med igenkänningstecken, som eljest tillhörde åtskilliga gudar, såsom Bacchus, Apollo, Hercules m. fl., och man fortfor ända in i det fjerde århundradet att egna honom gudomlig dyrkan. Bland berömda Antinous-bilder må nämnas den kapitolinska stöden, den vatikanska kolossalbysten, den s. k. San-Ildefonso-gruppen, som fordom tillhörde drottning Kristina af Sverige (numera i Madrid), samt reliefen i Villa Albani. R-n.
Antiochenska skolan, en teologisk skola, stiftad i början af 4:de årh. i Antiochia i Syrien. Hon utmärkte sig - i motsats mot den Alexandrinska - genom en sansad bibeltolkning, med förkastande af den allegoriska uttydningen. Hennes uppgift var att med alla medel, som kritik, språk och fornkunskap kunde erbjuda, utforska skriftens enkla ordmening samt att grundlägga en rent biblisk teologi. Lärda och grundliga teologer (Cyrillus af Jerusalem, Efraim Syrus, Johannes Chrysostomus m. fl.) utgingo derifrån. - I frågan om Kristi historiska existens framhöll denna skola verkligheten och väsentligheten af Kristi menskliga natur och uppenbarelse samt yrkade på ett strängt åtskiljande af de båda naturernas begrepp. G. O. L.
Antiochia. 1) Stad i Syrien, vid floden Orontes, hvilken omkr. 4 mil derifrån faller ut i Medelhafvets nordöstra hörn. Den anlades 330 f. Kr. af Selenens Nicator på en vacker och fruktbar, af höga berg i n. och s. begränsad slätt och blef Seleucidernas hufvudstad. På samma gång som Syrien kom A. under romarnas välde. Det var en af hufvudplatserna för den senare grekiska bildningen. Sin största glans fick det under de romerske kejsarna. Der bildades den första hedning-kristna församlingen, och derifrån utgingo Paulus och Barnabas på sina missionsresor. Der uppkom ock först namnet kristianer. Under 3:e och 4:e årh. höllos der många vigtiga kyrkomöten. A. var den asiatiska handelns förnämsta plats vid Medelhafvet och pryddes af kejsarna med praktfulla byggnadsverk. Genom ofta återkommande jordbäfningar samt genom krig råkade staden småningom i förfall. Den persiske konungen Chosroës intog och förstörde honom 540. Åter uppbyggd, intogs han af kalifen Omar 637 och af korsfararna 1098, blef sedan hufvudstad i det af den normandiske fursten Bohemund (son till Robert Guiscard) grundade furstendömet Antiochia, men eröfrades och ödelades af muhammedanerna 1268. Slutligen kom A. i turkarnas händer 1516. - Den nuvarande staden kallas Antakijeh och tillhör det turkiska ejaletet Aleppo. Han upptager blott en ringa del af det forna Antiochias område. På den öfriga delen af den gamla staden ser man gräskullar, ruiner samt mullbärs-, fikon- och olivträdsplanteringar. I olikhet med byggnadssättet i hela österlandet byggas husen i A. med sluttande tegeltak, ett bruk som är framkalladt af det under 8 månader af året dagligen fallande regnet. Längre österut, i det inre Syrien, herskar deremot ständig torka. A. drifver en icke obetydlig handel med silke äfvensom med säd och olivolja. Innevånarnas antal uppgifves olika, omkr. 18,000.
2) Stad i Pisidien i Mindre Asien. Lemningar deraf, ruiner af kyrkor, vattenledningar, triumfbågar m. m., finnas nordost om sjön Egerdir, s. v. från staden Aksjer. A. var säte för en romersk prokonsul. Der uppträdde Paulus på sin första missionsresa. O. A. S.
Antiochus, namn på 13 syriska konungar af Seleucidernas dynasti. De märkligaste af dessa voro: 1) A. I, 280-262 f. Kr. Han antog namnat Soter (räddaren) efter en seger öfver gallerna, hvilka inbrutit i Mindre Asien och der bosatt sig. Hans försök att fördrifva dessa misslyckades dock liksom äfven försöket att kufva Pergamum, som affallit från det syriska riket. - 2) A. II, 262-246 f. Kr., den förres son, fick namnet Theos (gud) af staden Miletus, som han befriat från dess tyrann. Parterna och baktrerna afföllo under hans regering och bildade sjelfständiga riken. - 3) A. III, "den store", 223-187 f. Kr., är bekant för sitt krig med romarna, hvilket slutade 190 med Antiochi fullständiga nederlag och en fred, i hvilken denne konung fick afträda hela Mindre Asien och betala en oerhördt stor penningsumma. - 4) A. IV, med tillnamnet Epiphanes (den lysande), 175-164 f. Kr., framkallade genom sitt tyranni och sin girighet judarnas uppror under Makkabeerna. - 5) A. XIII, Asiaticus, 69-64 f. Kr., var den siste af ätten. Han
Källa: Project Runeberg ·
