Sida 82
Adler Salvius, Johan
27:de Juni 1709, kom slutligen, efter att hafva varit i flere främmande händer, i Adlerfelts sons ego samt blef af denne öfversatt till franskan och utgifven under titel Histoire militaire de Charles XII, roi de Suède (Amsterdam 1740). Äfven en tysk öfversättning deraf utkom 1740, 42.
2. Adlerfelt, Per, den föregåendes bror, f. i Stockholm 1680. Han beklädde en mängd höga befälsposter inom svenska armén och deltog med utmärkelse i de flesta af Karl XII:s fälttåg ända till slaget vid Pultava, der han blef tillfångatagen. Han blef dock genast lösgifven, hvarefter han återvände till Sverige. Under konungens vistelse i Turkiet deltog A. i slaget vid Gadebusch (1712), der han genom sitt mannamod mycket bidrog till segern, samt i försvaret af Stralsund (1715). Han följde derefter Karl på fälttåget i Norge, men användes efter konungens död mest i civila värf. Hans förtjenster belönades slutligen med rådsvärdigheten, 1739. -- A. blef skjuten 1743 på Norrmalms (n. v. Gustaf Adolfs) torg i Stockholm under dalkarlarnes uppror, hvilket han blifvit utsänd att stilla.
3. Adlerfelt, Karl, militär, ämbetsman, den förres son, född i Stockholm 1719, död i Malmö 1769. Han började sin bana 1734 såsom volontär vid fortifikationen. 1741 befordrades han till kapten vid det s. å. upprättade Hamiltonska regementet. Efter det finska kriget, 1741--43, hvarunder han åren 1741--42 var stabsadjut. hos gen. Bousquet, ingick han i fransk krigstjenst och var bl. a. adjut. hos marskalken af Sachsen 1744. Sedan han återkommit till Sverige, 1746, fick han en mängd högre tjenster och förtroendeposter inom svenska armén och blef slutligen 1760 generalmajor och 1764 landshöfding i Malmöhus län samt öfverkommendant i Malmö. På den korta tiden af fem år, som han hade detta län under sin förvaltning, verkade han med ovanlig kraft för dess utveckling i flere riktningar. Sålunda arbetade han för skogsodling, storskiftets ordnande, fattigvården, folkundervisningen m. m.. De gamla goda landsvägarne i södra Skåne äro berömliga minnen från hans landshöfdingstid.
Adler Salvius, Johan, statsman, f. 1590 i Strängnäs, der hans fader, Peder Hansson, var stadsskrifvare. Hans lofvande anlag tilldrogo sig först biskopens uppmärksamhet, derpå sjelfva konungens, med hvars understöd han, efter i Upsala påbörjade studier, 1612 företog en utländsk studieresa. Han besökte universiteten i Rostock, Helmstädt, der han promoverades till fil. doktor, Marburg, der han studerade medicin, m. fl. Knappt återkommen, begaf han sig 1616 på sin andra utländska resa, hvarunder han besökte vestra Tyskland, Nederländerna, Frankrike och Italien samt i Montpellier förvärfvade juridisk doktorsgrad. Sålunda väl förberedd genom de mångsidigaste studier, trädde han 1619 i statens tjenst och tillvann sig snart Gustaf Adolfs synnerliga förtroende. Efter att hafva utarbetat planen för den nya staden Göteborgs anläggning, befordrades han till assessor i Svea hofrätt, men drogs snart från den juridiska banan in på den diplomatiska. Sedan han 1624 blifvit konungens sekreterare och upphöjd i adligt stånd (hvarvid han fogade ett Adler till det förut antagna namnet Salvius), användes han i åtskilliga maktpåliggande diplomatiska värf dels i Polen dels i Tyskland. Efter en underhandling med polackarne i Selburg (vid Düna) blef han under återfärden öfverfallen af kossacker, illa handterad och flere veckor qvarhållen i fångenskap (1625). Han var en af de svenske fullmäktige, som skulle deltaga i fredsförhandlingen i Lübeck 1629, men som af de kejserlige snöpligt tillbakavisades. Året derpå medföljde Salvius till Tyskland och författade under öfverresan Gustaf Adolfs krigsmanifest mot kejsaren. I Tyskland tjenstgjorde han först såsom general-krigskommissarie och efter slaget vid Breitenfeld såsom konungens resident och kommissarie i Nedersachsiska kretsen med säte i Hamburg. I denna egenskap qvarstannade han till 1634, då han hemkallades till Sverige för att hjelpa till att ordna styrelsen efter den nya regeringsformen och såsom hofkansler blef den ledande mannen i kansliet under Axel Oxenstjernas frånvaro. Då rikskansleren stod i begrepp att återvända till Sverige, blef Salvius på våren 1636 åter skickad till Tyskland för att der jämte Sten Bjelke leda fredsunderhandlingarna. Efter Bjelkes 1638 inträffade död var Salvius ensam Sveriges diplomatiska ombud, eller legat, i Tyskland. Från 1636 stannade Salvius i Tyskland oafbrutet i 14 års tid. Detta var för honom en tid af vidsträckt verksamhet, stort politiskt inflytande och europeisk ryktbarhet. Under de första sju åren, hvilka han tillbragte i Hamburg, hade han att kämpa med stora svårigheter. Han hade att leda tre samtidigt fortlöpande underhandlingar, af hvilka den ena rörde alliansen med Frankrike, den andra afsåg en separatfred med kejsaren, den tredje åter gick ut på en allmän fredskongress, och det kräfde stor skicklighet att leda dem så att den ena underhandlingen ej hindrade, utan tvärtom främjade den andra. De förnämsta resultaten af denna diplomatiska verksamhet blefvo de båda förbundsfördragen med Frankrike 1638 och 1641 samt preliminärerna till den allmänna fredskongressen, hvilka afslötos Dec. 1641, men först 1643 ratificerades. Utom denna diplomatiska verksamhet hade Salvius äfven att sköta Sveriges finanser i Tyskland; han förvaltade de franska subsidierna, upplånade eller förskotterade medel till arméernas underhåll o. s. v. I detta afseende kom det väl till pass, att Salvius hade en stor enskild kredit såsom egare af en betydlig förmögenhet. Denna var grundlagd genom hans giftermål med guldsmedsenkan Margareta Hartmann, hvars son han i sin ungdom handledt, och den ökades allt jämt genom Salvii finansiella skicklighet och den vinst han drog af de stora penningsummor, som gingo genom hans händer, vidare genom ansenliga förläningar af kronan och slutligen äfven genom gåfvor af främmande potentater, hvilka åstundade hans tjenster. Det måste dock erkännas, att han aldrig af sådana gåfvor lät förmå sig att försumma sitt fäderneslands intressen.
Källa: Project Runeberg ·
