Sida 527
Arion
marna, längst hos longobarderna, hvilka först under konung Grimoald (d. 671) öfvergingo till den katolska tron. J. H. B.
Arianism. Se Arianer.
Ariano, stad i den italienska prov. Avellino, n.ö. om Neapel, 2,340 f. öfver hafvet, mellan floderna Calore och Tribaldo. 12,742 innev. (1871). I dess granskap ligger en för sina svafveldunster märkvärdig sjö, Lago d'Ansante.
Arianska striden. Se Arianer.
Arica, kuststad i peruanska prov. Moquegua. Omkr. 4,000 innev. Genom den jordbäfning, som d. 13 Aug. 1868 förhärjade större delen af den syd-peruanska kusten, förstördes A. nästan fullständigt. Åter uppbygdt, är det nu af ganska stor betydelse som hamnplats för Bolivia och södra Peru. Under spaniorernas herravälde räknade A. 30,000 innev.
Ariccia [ari´tsja], liten stad uti Italien, s.ö. om Rom, vid Appiska vägen, härligt belägen vid foten af Albano-berget. Det har en vacker kyrka (uppförd af Bernini 1664), en praktfull jernvägstunnel (byggd åren 1846--53) och ett gammalt palats, omgifvet af en park med mycket åldriga träd. A. intar samma plats, som det forna Aricia, en af Latiums äldste städer, hvilken, efter tappert försvar för sin frihet, slutligen blef romersk koloni och, år 438 f. Kr., municipium. I nejden af A. fans en helig lund med ett åt den aricinska Diana invigdt tempel. -- 1872 gjordes vid gräfningar derstädes rika fynd af vaser, redskap, vapen m. m.
Arici [aritji], Cesare, italiensk skald, f. 1782 i Brescia, d. 1836. Han var professor först i historia och literatur, sedermera i latinska språket vid lyceum i nämnde stad. Bland hans dikter märkas La coltivazione degli olivi (1808), La pastorizia (1814) och Lorigine delle fonti. Hans Opere (i 6 bd) utkommo i Brescia 1818 och (i en mycket förbättrad upplaga) i Padua 1858.
Aridium, kem., benämndes af Ullgren ett 1850 i kromjern från Rörås funnet, förmodadt nytt element, som af Bahr 1852 visades vara endast jern, förorenadt af litet fosfor och sannolikt äfven af krom. P. T. C.
Ariége [ariesch] 1) Flod i södra Frankrike. Hon rinner upp på Col de Puy-Moren i Pyrenéerna, genomflyter depart. Ariége och Haute-Garonne, upptager Arget, Lers och Lèze samt mynnar ut i Garonne, vid Pinhaguel, s. om Toulouse, efter ett lopp af 9 mil, hvaraf nära 5 äro segelbara. - 2) Departement i sydvestra Frankrike, på gränsen mot Spanien. Arealen 88,9 qv.-mil. 246,298 innev. (1872), till en del af baskisk härkomst. Södra delen af A. uppfylles af Pyrenéerna, hvilkas högsta toppar nå öfver snögränsen (t. ex. Montcalm. Maladetta). Klimatet är i n. mildt, i s. ytterst vexlande. Betesrika bergdalar främja boskapsskötseln. Åkerbruket lemnar produkter utöfver landets behof. Många varma källor finnas. A. är rikt på mineral: jern, stenkol, gips, alabaster, marmor, jaspis m. m. Hufvudstad: Foix.
Ariel, Hebr., "Guds lejon", namn på flere personer i Gamla Testamentet, äfven på Jerusalem såsom den obetvinglige hjeltestaden. I den senare demonologien betecknar A. en vattenande; hos Shakespeare (i "Stormen") en luftande. Enligt andra skalder är han oskuldens ängel. G. O. L.
Arier, gemensamt namn på de fornindiska och fornpersiska folken (inder och eranier). Se Ariska språk.
Aries, Lat., "vädur", astr. Se Djurkretsen.
Arietta, musikt. Se Aria.
Arild, Arilds fiskläge, Arils läge l. Arilsläje (såsom det vanligen uttalas), är ett af de många fisklägena vid Kullabergets fot. Det ligger i Brunnby socken, Luggude härad, Malmöhus län och lyder under det Gyllenstjernska fideikommisset Krapperup. Vid A., bekant för sina natursköna omgifningar, är fångstplatsen för den omtyckta Kulla-sillen. J. H.
Arilds tid, "fra (från) Arilds tid", ett i Danmark ofta, i Sverige stundom, förekommande talesätt, betydande "från urgammal tid". Uttryckets ursprung och härledning känner man ej med visshet. Ej osannolik är den tydning, enligt hvilken "Arild" är en förvridning af det tyska "uralt" (urgammal).
Arimasper, ett sagolikt folk, omtaladt hos de gamle grekerna. Enligt Herodotos voro de enögda och tillhörde en skytisk stam samt lefde i ständig strid med de guldvaktande griparna. Sannolikt grundar sig sägnen om Arimasperna på berättelser om guldgräfvande folk i Asien, vid Ural eller Altai.
Ariminum, det gamla namnet på staden Rimini. Se d. o.
Aringsås, socken i Småland, Kronobergs län, Allbo härad. Arealen 9,919 tnld, hvaraf 1,377 tnld sjö. 36 ofm., 27 5/8 fm. mtl. 1,432 innev. (1874). Annex till Lekaryd, Vexiö stift, Allbo kontrakt.
Ario-europeisk är ett namn, som man på senaste tider föreslagit för den stora språkstam, som eljest hos oss och i andra land, utom Tyskland, vanligast kallas den indo-europeiska (se d. o.) och äfven med andra namn kallas den ariska, indo-germanska, jafetiska m. m. Namnet "ario-europeisk" är också bland alla de föreslagna det mest lämpliga, såsom angifvande den stora språkstammens båda hufvudgrenar, den ariska och den europeiska, och förtjenar derför att blifva allmännare antaget. - Ario-europeer har man äfven börjat kalla det urfolk, som talat det ario-europeiska grundspråket. Fr. L-r.
Arion, grekisk skald och citterspelare från Lesbos, lefde omkr. 600 f. Kr. Han vistades en längre tid hos sin vän och gynnare Periander, envåldsherskare i den doriska staden Korint, och diktade till följd deraf på den doriska munarten, fastän han var æolier till härkomsten. Arions namn är fäst vid den konstfulla utbildningen af den gamla dityramben, en vild, regellös festsång till Dionysos' ära. A. skall hafva skilt satyrerna, Dionysos-följets representanter, från den egentliga chören och låtit denna, 50 personer stark, symmetriskt uppställd kring gudens rykande altare, i allvarliga vexelsånger sjunga Dionysos' öden, hvarvid satyrerna, under munter dans, med mimik och ord inledde den
Källa: Project Runeberg ·
