Sida 531
Aristippus
af grekiska skalder, framför alla Homeros, för hvilkens episka dikter han gjorde gällande den indelning (i 24 sånger), som ännu är beståndande. Hans kritik, som var grundad på den vidsträcktaste språk- och sakkännedom, utmärkte sig genom sans och måtta samt den finaste filologiska takt. Den afsåg dels att återställa den rätta läsarten, der denna var förderfvad, dels att utmönstra en mängd oäkta verser. - Vid förklaringen af de homeriske sångerna fasthöll A. strängt grundsatsen att låta Homeros förklara sig sjelf, och i detta hänseende rönte han och hans skola häftig motsägelse af Krates från Mallos och den af honom stiftade s. k. Pergameniska skolan, hvilken ifrade för det allegoriska förklaringssättet. Af Aristarchos' många skrifter (de uppgifvas ända till 800) hafva endast fragment kommit till vår tid, i de s. k. "venetianska skolierna" till Iliaden. Vid framskriden ålder lemnade A. Alexandria, och dog på Cypern vid 72 års ålder. A. M. A.
Aristarchus (Grek. -os) från Tessalonika, Pauli lärjunge och trogne följeslage, omtalas ofta både i Ap.-G. och Pauli bref. Enligt en tradition skall A. hafva under Nero delat Pauli slutliga öde i Rom. G. O. L.
Aristides, från Athen, Lysimachos' son, grekisk fältherre och statsman, föddes sannolikast omkr. 540 f. Kr. I det första persiska kriget var han en af de tio för året 490 valde fältherrar, som kommenderade athenarnas krigshär vid Marathon. Enligt gällande lag skulle dessa fältherrar hafva öfverbefälet hvar sin dag. Men då A. insåg, att under då varande förhållanden endast Miltiades var uppgiften vuxen, afstod han sitt befäl till denne och förmådde de öfrige fältherrarna till detsamma. Genom denna ädla tillbakadragenhet bidrog A. väsentligen till segern. Efter krigets slut var han såsom arkont verksam för sitt fädernesland och förvärfvade sig genom sin oegennytta och fosterlandskärlek benämningen "den rättrådige". Snart råkade han dock i konflikt med Themistokles, hvars vidtsträfvande politiska planer han ogillade. Spänningen mellan dessa hvar för sig utmärkte män blef slutligen så stark, att, om lugnet i staten skulle kunna bibehållas, endera måste aflägsnas, och år 483 lyckades Themistokles åstadkomma, att A. genom ostracism (omröstning med stenskärfvor) landsförvisades. A. lemnade fäderneslandet med en bön till gudarna, att hans landsmän aldrig måtte få skäl att ångra denna åtgärd. Kort före slaget vid Salamis (480) infann han sig på gifvet tillstånd såsom frivillig vid den under Themistokles' befäl stående krigsmakten och deltog med utmärkelse i striden. Följande året kommenderade han i slaget vid Platææ den atheniensiske krigshären och var sedermera jämte Cimon befälhafvare öfver Athens kontingent i den grekiska förbundsflottan. I denna egenskap tillvann han sig genom sitt rättrådiga och humana beteende allmän tillgifvenhet från de joniske bundsförvandternas sida, hvilka voro uppbragta öfver den lacedemoniske öfverbefälhafvaren Pausanias' förtryck, samt blef sålunda en orsak till att dessa stater åt Athen uppdrogo ledningen (hegemonien) af nationalkriget mot perserna. Äfven det svåra och grannlaga uppdraget att bestämma storleken af de bidrag, som hvar och en af de förbundet tillhörande staterna borde lemna till den gemensamme förbundshären och krigskassan, lyckades A. fullgöra till allas belåtenhet. Han dog omkr. 468, ännu efter döden följd af sina medborgares tacksamhet och välsignelse. De reste åt honom en minnesvård och bekostade med offentliga medel hans döttrars utstyrsel. Äfven skänkte de åt hans son ett stycke land och en penningesumma. A. M. A.
Aristides från Miletos, grekisk författare, lefde i 2:dra eller 1:sta årh. f. Kr. Hans Milesiska berättelser, ett slags noveller, lästes mycket i forntiden och öfversattes till latinet af Sisenna i 1:sta årh. f. Kr. Hvarken original eller öfversättning finnes i behåll.
Aristides, Publius Ælius, äfven kallad Theodoros, retor och sofist från Adriani i Mysien, lefde i 2:dra årh. e. Kr. Han sökte med stor flit att utbilda sig i talarekonsten, dels under ledning af Herodes Atticus i Athen, dels genom efterbildning af de gamle mästarna. Äfven företog han vidsträckta resor till de fleste delarna af den då kända verlden. Hans många skrifter, hvilka i forntiden flitigt lästes och kommenterades, utmärkte sig mera genom tankarnas djup och allvar än genom formens skönhet. I synnerhet voro hans af en till vidskepelse gränsande hänförelse genomandade religiösa föredrag högt aktade af likstämda själar. Till dessa hörde bland andra kejsar Marcus Aurelius, på hvilken A. utöfvade ett stort inflytande och hvilken han äfven förmådde att låta åter uppbygga det genom en jordbäfning förstörda Smyrna, hvarför de tacksamme innevånarna i denna stad hedrade honom med en bronsstaty. A. dog i Smyrna 190. I behåll finnas 55 honom tillskrifna öfningstal, s. k. declamationes, af hvilka dock många säkerligen äro oäkta. A. M. A.
Aristides, målare från Thebe, samtidig med Apelles, men något äldre än denne, var berömd för sin förmåga att skildra det menskliga själslifvet i alla dess vexlande stämningar. Han nämnes äfven bland enkaustikens uppfinnare.
Aristillus (Grek. -os), en af de äldste astronomerna af den alexandrinska skolan, lefde omkr. 300 f. Kr. Det var till stor del med hjelp af hans observationer af fixstjernorna, som Hipparchos 150 år senare upptäckte dagjämningspunkternas framryckande.
Aristippus (Grek. -os) den äldre är stiftaren af den sokratiska skola, som blifvit kallad den Cyrenaiska. Bördig från den grekiske kolonistaden Cyrene i Afrika, efter hvilken skolan fått sitt namn, lockades han af ryktet om Sokrates till Athen och blef der dennes lärjunge. Emellertid synes umgänget med Sokrates icke hafva utöfvat något djupare inflytande hvarken på hans tidigare åsigter, hvilka i mycket likna sofisternas, eller på det lefnadssätt, som han medförde från sin yppiga fädernestad. Efter någon tid uppträdde han sjelf såsom lärare. I likhet med sofisterna bytte han ofta om vistelseort och lät
Källa: Project Runeberg ·
