Nordisk familjebok. 1800-talsutgåvan. 1. A - Barograf

konungen och sätta Olofs son Magnus på tronen. Sjelfva hemtade de denne från Ryssland till Norge. Men då Kalf och Ejnar båda ville vara den unge konungens ledare, uppstod ett spändt förhållande mellan dem. Magnus kunde häller aldrig förlåta den förre hans andel i faderns död, och Kalfs ställning blef till sist så ohållbar, att han fann sig föranlåten att lemna Norge och begifva sig till Orken-öarna. Först många år derefter, sedan konung Magnus aflidit och Ejnar blifvit dräpt, kom Kalf tillbaka till Norge (1050), förlitande sig på den förlikning, som brodren Finn åstadkommit mellan honom och Harald Hårdråde. Försoningen var emellertid icke uppriktig å konungens sida, och redan år 1051, under ett tåg till Danmark, blef Kalf dräpt under omständigheter, som tydligt visade, att dråpet var en följd af konungens beräkning. Detta föranledde en fullständig brytning mellan konungen och Finn Arnesson, hvilken i det längsta hållit sig till Olofs ätt. Han hade följt Olof i landsflykt, kämpat vid sina bröder Torbergs och Arnes sida vid Stiklastad och der liksom de blifvit sårad. Han var då högeligen förbittrad på Kalf, men blef sedan fullkomligt försonad med honom och tog sin bostad på gården Austråt. Finns förhållande till konungarna Magnus och Harald var stundom icke rätt vänligt, ehuru han gjort i synnerhet den senare stora tjenster, och då brodren Kalf blifvit dräpt på Haralds anstiftan, lemnade han Norge och trädde i tjenst hos danske konungen, som gjorde honom till jarl och höfding öfver Halland. I slaget vid Nissa-ån blef Finn tillfångatagen af Harald Hårdråde, som likväl inom kort frigaf honom. Han tyckes hafva aflidit icke långt derefter. Han efterlemnade endast en dotter, Ingeborg (jarlamoder), som först var gift med Orkenö-jarlen Torfinn och sedan med en konung i Skotland. - Kalf och Finn kunna tillika med Ejnar Tambaskälfvaren betraktas såsom de mest framstående representanterna för den äldre norska ländermanna-aristokratien. Y. N.

Arno (Lat. Arnus), näst Tibern mellersta Italiens förnämsta flod. Hon rinner upp, 4,450 f. öfver hafvet, på Monte Falterona i Apenninerna, genomflyter den fruktbara och på fossila lemningar rika Arnodalen, vattnar städerna Florens och Pisa saint faller ut i Toscanska hafvet, s. om sistnämnda ort. A. är ingenstädes segelbar. Längd 35 mil. Bifloder t. h.: Sieve, Greve, Ombrone; t. v.: Chiana, Pescia, Elsa, Era och Pesa.

Arnobius den äldre, lärare i vältalighet i Sicca i Numidien omkr. 300 e. K., d. omkr. 326. Från att vara ifrig hedning blef han omvänd till kristendomen och författade, för att bevisa uppriktigheten af denna sin omvändelse, sina Disputationes adversus gentes, hvilket arbete är af vigt för kännedomen om den grekiska och romerska mytologien. - A. d. yngre var en semipelagiansk biskop i Gallien och lefde i midten af 400-talet.

Arnold, Christoph, en för sina astronomiska iakttagelser berömd tysk bonde, f. 1650 i Sommerfeld vid Leipzig, d. 1695. Han upprättade ett observatorium vid sitt boningshus och gjorde der åtskilliga astronomiska iakttagelser. Han var den förste, s om fäste uppmärksamheten på kometerna af 1683 och 1686. Mest frejdad blef A. för sina iakttagelser af planeten Mercurii gång förbi solen d. 31 Okt. 1690. Hans observationer offentliggjordes i "Acta eruditorum". Efter A. gaf Schröter namn åt tre s. k. "dalar"' i månen.

Arnold, Hans Jakob von, norsk fältmarskalk, son af general-majoren Johan von A., föddes i Spydeberg i Smålenene (året obekant) och bestämdes tidigt för krigarebanan. Som subaltern-officer följde han det af Kristian V till Vilhelm III utlegda norska oplandska infanteriregementet till Irland 1689 och utmärkte sig der under de följande årens fälttåg. Sannolikt följde han regementet äfven till Flandern och tjenstgjorde der, till dess regementet efter freden i Ryswick (1697) återsändes hem. 1736 blef A. kommenderande general i Norge och förde 1743 befälet öfver de norska trupper, som då voro samlade på Skebergmon i Smålenene, med bestämmelse att infalla i Sverige. Det väntade kriget uteblef emellertid, och A. fick sålunda ej tillfälle att visa sin förmåga som härförare. Deremot inlade han utmärkta förtjenster såsom administratör och skapade de norska skidlöparekårerna, som 1747 fingo en bestämd organisation och sedan fortforo att existera till den stora arméreduktionen 1816. Vidare genomdref A. upprättandet af det norska landtvärnet, som likaledes blef fullständigt ordnadt 1747. A. blef 1749 utnämnd till fältmarskalk och fortfor att i denna ställning föra befälet öfver norska hären till sin död, 1758. Y.N.

Arnold, Samuel, engelsk kompositör, f. 1739 i Tyskland (enl. Fétis 1740 och icke i Tyskland), d. 1802 i London såsom kongl. hofkomponist och organist. För sina öfver 40 operor och intermezzi vann han på sin tid mycket beröm; de äro grundliga, men torra. Högre värde ega hans kyrkliga kompositioner och 7 oratorier, bland hvilka må nämnas The cure of Saul. Ett varaktigare namn har A. förvärfvat sig genom en praktfull, ehuru något felaktig, klaverupplaga af Händels verk. hvilken 1786 utkom i 36 band under konung Georg III:s auspicier. A. ledde äfven en tid de 1784 stiftade stora musikfestcrna till Händels ära. A. L.

Arnold, Georg Daniel, berömd jurist och framstående skald, f. i Strassburg 1780. d. 1829. Som jurist är han mest bekant för sitt arbete Elementa juris civilis Justinianei, cum codice Napoleoneo et reliquis legum, codicibus collata. Af hans dikter är det i elsassiska dialekten författade lustspelet Pingsmåndagen mest betydande.

Arnold, Karl, tysk (norsk) pianist och kompositör, föddes 1794 i Neukirchen vid Mergentheim i Würtemberg, väckte tidigt uppseende för sitt klaverspel, hvari han undervisades af Hoffmann och Aloys Schmitt, under det Vollweiler och J. A. André voro hans lärare i komposition. Efter flere konstresor i Tyskland och Polen slog han sig ned såsom musiklärare i Petersburg; 1819 och gifte sig straxt derefter