Nordisk familjebok. 1800-talsutgåvan. 1. A - Barograf

efterträdde derstädes Zumsteeg såsom konsertmästare. Hans kompositioner, som vittna om konstnärlig smak och bildning, utgöras af operor: Amor und Psyche, Peter und Aennchen; konserter, sånger, pianomusik m. m.

Abel, Hebr. Hebel (eg. förgänglighet, fläkt), Adams andre son, en from herde, hvilken blef ihjelslagen af sin äldre broder, Kain. Den bibliska berättelsen om hans död (1 Moseb. 4 kap.) har blifvit poetiskt behandlad af Gessner, Byron, Paludan-Müller m. fl.

Abel, konung i Danmark 1250-52, Valdemar Seiers näst äldste son med Bengerd, föddes omkr. 1218. A., som redan 1232 blifvit af Valdemar utnämnd till hertig i Sönderjylland (sedermera hertigdömet Slesvig), gifte sig 1237 mot faderns vilja med Mechtild, dotter af konungens gamle fiende grefve Adolf IV af Holstein. Derigenom kom han i fientligt förhållande till sin länsherre och äldre broder, Erik Plogpenning, som efter faderns död, 1241, uppsteg på Danmarks tron och började krig mot grefvarne af Holstein, för hvilka A. var förmyndare. En förlikning slöts visserligen mellan bröderna 1248; men då Erik 1250 besökte A. i Hedeby (nuv. staden Slesvig), lät denne förrädiskt mörda honom och sänka hans kropp i Slien. A. kröntes s. å. i Roeskildes domkyrka till Danmarks konung, sedan han jämte 24 adelsmän aflagt ed på att han vore oskyldig till mordet. Men redan år 1252 blef han under ett krigståg mot de upproriske friserna dödad nära Husum. Han begrofs i Slesvigs domkyrka. Enligt folktron spökar brodermördaren ännu i den nejd, der han ljöt döden. A. efterlemnade 3 söner: Valdemar [III], Erik [I] och Abel. Kronan öfvergick till Abels yngre broder Kristofer och hans ätt; men Abels efterkommande herskade öfver 100 år i Sönderjylland under ständiga strider med konungahuset. Ätten utdog på svärdssidan 1375 med hertig Henrik. -- Abels enka blef gift med Birger Jarl i Sverige.

Abel, Nils Henrik, norsk matematiker, född 1802 i Findö prestgård i Kristiansands stift, död i Froland vid Arendal 1829. Redan under sina skolår visade han stor fallenhet för matematiken och hade, innan han blef student (1821), genomgått flere af Eulers arbeten i denna vetenskap samt sjelf börjat bearbeta åtskilliga delar af densamma. För att främja hans matematiska studier beviljade staten honom nu ett anslag för två år af 200 spd. (800 kr.) årligen. Sedan han genom enskilda gynnare blifvit satt i tillfälle att företaga en resa till Köpenhamn 1823, fick han af regeringen å nyo ett tvåårigt resestipendium af 600 spd. (2400 kr.) om året. Han företog nu 1825-27 en resa till Tyskland, Österrike. Italien, Schweiz och Paris samt inledde öfverallt personlig bekantskap med dåtidens skickligaste matematici. Under dessa år skref han en stor del af sina berömda matematiska afhandlingar. Han blef 1828 docent vid universitetet i Kristiania och upprätthöll den matematiska professuren under professor Hansteens vetenskapliga resa till Sibirien. Berlins universitet erbjöd A. en professorsstol 1829, och flere medlemmar af Franska akademien sökte genom sitt inflytande bereda honom en plats vid Vetenskaps-akademien i Stockholm. Ett år efter hans död tillerkände Fr. akad. ett pris af 3,000 fr. (omkr. 2,150 kr) åt en af hans afhandlingar. -- Abels arbeten utgåfvos 1839 af prof. Holmboe på offentlig bekostnad under titel Oeuvres complètes avec des notes et développements, och norska stortinget beviljade 1874 ett frikostigt anslag för ett nytt utgifvande af hans samlade skrifter. Bland de vigtigaste resultaten af hans snillrika forskningar äro hans bevis, att allmänna eqvationer af 5:te och högre grader icke kunna få någon algebraisk lösning, emedan rötterna icke äro algebraiska funktioner af koefficienterna, samt hans teori om de elliptiska funktionerna.

Abel, Karl Friedr., tysk tonsättare och virtuos, f. 1725 i Köthen, der hans fader var gambist vid hofkapellet. Först lärjunge af J. S. Bach i Leipzig, utbildade han sig derefter under Hasse i Dresden, der han fick anställning vid kapellet. Efter uppkommen oenighet med Hasse begaf sig den orolige och njutningslystne virtuosen på konstresor och fick slutligen anställning i London, der han dog 1787. -- A. var den siste virtuosen på viola di gamba, hvilket instrument utträngts af violoncellen. Han efterlemnade ock värdefulla tonsaker, så väl för sitt eget instrument som för andra, nämligen konserter, stråkqvartetter, sonater m. m.

Abel, Josef, tysk historiemålare, född i Aschach 1768, död 1818 i Wien. Studerade först i Wien under Füger och uppehöll sig sedermera åren 1801-1807 i Rom, der han snart gjorde sig känd som en framstående historiemålare. Han påverkades i hög grad af den ideala åsigt inom konsten, som i vårt århundrades början dref så många konstnärer öfver till studiet af antika ämnen. Bland hans bästa taflor må särskildt nämnas: Antigone, knäböjande vid sin broders lik; Cato, då han ögonblicket före sitt sjelfmord låter slafven räcka sig svärdet; Den fjättrade Prometheus; Sokrates. -- Mera än genom sina målningar har han gjort sitt namn kändt genom sina förträffliga raderingar.

Abel, Karl von, bajersk statsman, född 1788 i Wetzlar. 1832 sändes han till Grekland såsom medlem af den regering, hvilken styrde landet de första åren efter konung Ottos tronbestigning, men återkallades redan 1834 till följd af oenighet med sin ämbetsbroder grefve Armansperg. Han öfvertog år 1837 inrikesministeriet i Bajern. I denna ställning ådrog sig Abel, som i början af sin politiska bana visat sig frisinnad, en häftig opposition inom och utom riksdagen för sina starkt utpräglade ultramontana och konservativa tänkesätt. Han afskedades jämte de öfrige ministrarne år 1847 för det han vägrat meddela f. d. dansösen Lola Montez infödingsrätt. Han var sedan bajerskt sändebud i Turin till 1848. Dermed var hans politiska inflytande slut, ehuruväl han för kort tid var ledamot af Andra kammaren. Död 1859.