Sida 281
Alpväxter
äro fårskötsel, vin- och fruktodling samt bergshandtering i Sierra de Gadors bly-, antimonoch silfvergrufvor.
Alpvägar och alpbanor. Redan i äldsta tider torde handelns och krigets behof hafva nödgat de på ömse sidor om Alperna boende folken att söka ut de genaste och lättaste vägarne för att öfvergå dem. Myten förtäljer, att Herakles var den förste, som öfversteg dessa berg och anlade en väg öfver de Grajiska alperna. Galliska folkslag trängde redan tidigt öfver Alperna ned i norra Italien och synas sedermera ständigt hafva stått i liflig samfärdsel med sina qvarboende stamfränder. I 3:dje årh. företog Hannibal sitt berömda alptåg. Om den väg han tog råder ännu stora meningsolikheter; sannolikt tågade han öfver Lilla Mont Cenis. Romarne lade flere vägar öfver Alperna. Bland dessa ansågs den väg, som gick öfver nuv. Mont Genèvre, för den kortaste och nyttjades mest. Till Germanien hade de en väg öfver Splügen och en öfver de Karniska alperna. Sedan de gamla romarvägarne förfallit, utgjordes alpvägarne ända in i nyare tider endast af ridvägar och gångstigar, och den namnkunnige naturforskaren Albrecht von Haller kunde derför ännu i förra århundradet säga: "Öfver Alperna går icke något hjul!" Före Napoleon I:s tid funnos endast två, knappt farbara, vägar: den ena öfver Brennerpasset, den andra öfver Col di Tenda. Napoleon I anlade eller förbättrade 7 krigsvägar öfver Alperna till Italien, nämligen öfver Mont Cenis (passets höjd 6,195 f.), Simplon (6,170 f.), Lilla S:t Bernhard (6,576 f.), Mont Genèvre, Col de Traversette, Col de l'Argentière och Col di Tenda (5,986 f.). Efter det första franska kejsardömets fall framkallade de politiska och kommersiella förändringarna en liflig verksamhet för att främja samfärdseln mellan Schweiz, Österrike och Italien. För närvarande leda omkring 60 körvägar öfver Alperna. Man räknar dessutom 80 pass med vägar för ridhästar och packdjur samt omkr. 200 pass med gångstigar. Af dessa senare leda 20 till 30 öfver snöfält och kringsvid 70 öfver jöklar. Man delar de vigtigaste nyare alpvägarne i tre grupper: 1) emellan Frankrike och Italien: de ofvannämnda, af Napoleon anlagda vägarne; 2) emellan Schweiz och Italien: de tvänne af Napoleon anlagda vägarne öfver Mont Cenis och Simplon samt dessutom vägarne öfver Stora S:t Bernhard (7,670 f.), S:t Gotthard (6,650 f.), Splügen (6,517 f.), Bernhardin (6,580 f.), Julier- (7,260 f.), Septimer- (omkr. 7,300 f.), Albula- (omkr. 7,500 f.) och Flüela-passen (7,800 f.) samt den 1865 färdigbyggda vägen öfver Bernina (omkr. 7,500 f.) m. fl.; 3) emellan Österrike och Italien leda vägarne öfver Stilfser Joch (8,610 f.), Brennerpasset (4,126 f.), Radstädter Tauern (omkr. 5,600 f.), Predielpasset (omkr. 3,800 f.) och Semmeringpasset (3,066 f.) m. fl.
Den nyaste tiden har emellertid genom jernvägar lyckats åstadkomma mycket vigtigare samfärdsleder emellan folken på ömse sidor om Alperna. För närvarande (1875) leda trenne jernvägar öfver Alperna: Semmering-jernvägen, som förbinder Wien med Triest; Brenner-jernvägen, som förenar München och Venedig, och Mont Cenis-jernvägen, som förmedlar förbindelsen emellan Frankrike och Italien samt bildar en led i den stora stråkvägen från London öfver Paris till Brindisi, hvilken står i förbindelse med ångbåtslinierna till österlandet och Indien. Byggandet af dessa jernvägar — hvilka med rätta anses bland de djerfvaste och mest storartade byggnadsarbeten, som verlden kan uppvisa — var förenadt med oerhörda tekniska svårigheter. Under Mont Cenis går jernvägen genom en tunnel af 1 1/2 svensk mils längd. En fjerde stor alpbana under S:t Gotthard är under byggnad sedan 1872. A. W-n.
Alpväxter, bot., äro sådana växter, som hafva sitt hem på de högre delarne af mellersta Europas fjäll, på hög-alperna. De utmärka sig i allmänhet genom följande egenskaper: 1:o. De äro fleråriga, hvilken egenskap står i sammanhang med en betydlig utveckling af de underjordiska växtdelarne, såväl stam som rot, och med en mer eller mindre stark förvedning af stammen. Sommaren på Alperna är, särdeles under ogynsamma år, allt för kort att gifva enåriga växter tid att mogna sina frön. 2:o. De hafva låg och nedtryckt, ofta dynlik växt. Derigenom blifva dessa växter mindre utsatta för de kalla alpvindarne, på samma gång som de lättare komma i åtnjutande af den från jorden utstrålande värmen. 3:o. Deras blommor äro vackra, rent färgade och stora. Så prunka i hvitt Dryas octopetala samt många Draba- och Saxifraga-arter; i himmelsblått Gentiana, Soldanella, Campanula och Phyteuma m. fl.; i rödt Silene acaulis, Rhododendron och Azalea; i gult Ranunculus och Potentilla m. fl. — Alpväxternas region vidtager i Schweiz och Tyrolen på 5,500-6,000 fots höjd och sträcker sig ända till gränsen för den eviga snön. I de nedre delarne af densamma förekomma ännu tämligen många buskformer, sådana som dvärgtallen, Pinus Pumilio, alp-alen, Alnus viridis, alpnypon, Rosa alpina, alpkaprifolium, Lonicera alpigena, alprosorna, Rhododendron ferrugineum och hirsutum, åtskilliga pilarter m. fl. De mest karakteristiska bland dessa torde vara de präktiga alprosorna med sina stora, rosenfärgade blommor och sina myrtenlika, undertill rostfärgade blad. Efter dem kallas den nedre delen af alpväxternas region för alprosbältet. I de högre liggande delarne af alpväxternas region uppträda endast några få dvärgbuskar, under det att hufvudmassan af växtligheten bildas af små, fleråriga örter. Denna öfre del af alpväxternas region kallas derför också alpörtbältet. Bland de talrika alpörterna må såsom de mest framstående nämnas arter af slägtena Campanula, Phyteuma, Gentiana, Primula, Soldanella, Draba, Saxifraga, Potentilla, Ranunculus, Phaca, Achillæa, Hieracium och Carex. De arter, som hufvudsakligen bilda de berömda alpbetena — alphö, i synnerhet från ängar med gynnadt läge, anses hafva dubbelt så stort värde som dalhö — äro de äfven på våra fjäll förekommande fjällgröen, Poa alpina,
Källa: Project Runeberg ·
