Sida 200
Alcman
pröfvade fältherren Nicias, hvars stora anseende väckte hans afund. Emot honom arbetade han af alla krafter för åvägabringandet af det oförståndiga krigståget till Sicilien 415. Den betänksamme Nicias lyckades ej göra sin röst hörd. Kriget beslöts, och en flotta utrustades, hvars make ännu aldrig hade lupit ut ur Athens hamn. Nicias, Alcibiades och Lamachus voro flottans befälhafvare. Redan före hennes afsegling anklagades Alcibiades för att hafva stympat Hermes-stoderna i Athen. Till följd af den gunst han åtnjöt hos krigshären undgick han visserligen för tillfället den fara, som hotade honom, men icke långt efter sin ankomst till Sicilien blef han återkallad till Athen för att rättfärdiga sig. Då hans fiender der hade öfverhanden, vågade han icke återvända hem, utan flydde till Sparta, hvarest han på ett ovärdigt sätt hämnades på sin fädernestad genom att tillskynda densamma stora olyckor. Efter att hafva åtnjutit mycken gunst i Sparta ådrog han sig slutligen hat och misstroende, så att han för att rädda sitt lif måste fly till den persiske satrapen Tissafernes i Mindre Asien. Under tiden hade athenarnes krigshär ömkligen omkommit på Sicilien, och spartanerna hade genom att begagna sig af Alcibiades' råd haft stora framgångar. Alcibiades' fälfherreskicklighet behöfdes nu mer än någonsin, och han fick derför tillåtelse att återvända till Athen. Han ville dock ej komma hem utan att hafva förvärfvat sig nya lagrar. För den skull ställde han sig i spetsen för flottan och krigshären vid Samos och återförde på ett lysande sätt krigslyckan till athenarnes vapen. Med ett stort antal eröfrade fartyg och ett oerhördt krigsbyte höll han, under folkets ändlösa jubel, sitt intåg i Athen och utnämndes till fältherre både till lands och sjös. Men då någon tid derefter Athens flotta genom Alcibiades' underbefälhafvares oförsigtighet led ett svårt nederlag, vaknade misstankarne mot honom å nyo. Han vågade icke återvända till Athen, utan lemnade krigshären och drog sig undan till Tracien, hvarest han lefde i frivillig landsflykt. Då han ej längre kände sig trygg der, begaf han sig till Farnabazus i Frygien, hvarest han på sina fienders anstiftan mördades år 404 f. Kr. -- Alcibiades skall alltid ihågkommas såsom typen för en lysande, men tillika karakterslös och följaktligen farlig medborgare i en republik. A. B-r.
Alcinous, Grek. Alkinoos, Grek. mytol., konung öfver Feakerna, ett sjöfartsidkande sagofolk på ön Scheria, hvilken man antagit vara densamma som Korfu. Alcinoi gemål hette Arete, och hans dotter Nausikaa. I de grekiska sagorna omtalas hans stora, gästfrihet mot argonauterna och mot Odysseus.
Alciphron, Grek. Alkifron, grekisk retor och författare, troligen samtida med Lucianus; lefde i 2:dra och 3:dje årh. e. Kr. Han efterlemnade en samling på den renaste attiska dialekt skrifna bref, som gifva värdefulla upplysningar om athenarnes samhällslif, seder och kultur. Författaren låter i dem landtmän, fiskarhustrur, hetärer och snyltgäster från Athen och nejden deromkring uttrycka sina tankar och åsigter om hvarjehanda ämnen.
Alcira, urgammal, på romarnes och morernas tid mycket blomstrande stad i spanska prov. Valencia, på en ö i floden Jucar (Xucar). Omkr. 14,000 innev. Betydlig ris- och silkesodling.
Alcmæon, Grek. Alkmaion. 1. Son af Amphiaraus och Eriphyle. Då Amphiaraus slöt sig till tåget mot Thebe, gjorde han det mot sin vilja, emedan han förutsåg dess olyckliga utgång och uppdrog derför åt sina ännu ej uppvuxne söner Alcmæon och Amphilochus att hämnas hans död på Eriphyle, hvilken af Polynices fått Harmonias halsband för att öfvertala sin make att deltaga i kriget. -- När sedan Alcmæon återkommit från Epigonernas hämdetåg mot Thebe och fått veta, att hans moder genom skänken af Harmonias peplos (ett slags öfverklädning) förmåtts att låta sina söner deltaga i kriget, verkställde han hämden och dödade sin moder. Till följd deraf blef han liksom Orestes förföljd af erinyerna, kom vansinnig till Phegeus i Psophis i Arkadien, hvilken renade honom från hans skuld och gaf honom sin dotter Alphesiboea (eller Arsinoë) till maka. Henne skänkte han nu de olycksbringande gåfvorna, halsbandet och peplos. Men landet hemsöktes af missväxt, och Apollo förkunnade, att A. ej skulle finna ro, förr än han komme till ett land, på hvilket solen vid modermordet ännu icke hade lyst: vid floden Achelous skulle han finna det. Han drog dit, slog sig ned på ett genom flodens uppslamning nybildadt land i flodens mynning och äktade flodgudens dotter Calirrhoë. När han sedan ville hemta halsbandet och peplos från Psophis, blef han dödad af Alphesiboeas bröder. -- Alcmæon ärades som heros. Hans lefnadsöden behandlades ofta af tragiska skalder, men intet drama om honom har kommit till vår tid.
2. En ättling af den trojanske hjelten Nestor, stamfader för Alcmæonidernas berömda slägt i Athen. V. K.
Alcmæonider l. Alkmaionider, namnet på en af det gamla Athens ädlaste och inflytelserikaste ätter, så kallad efter sin stamfader Alcmæon, hvilken genom den s. k. doriska vandringen blef fördrifven från Pylos och derifrån jämte en skara landsmän kom till Athen. V. K.
Alcman, Grek. Alkman (dorisk form för Alkmaion), grekisk skald. Han var bördig från Sardes, men fick borgarerätt i Sparta och vann 629--612 f. Kr. rykte som utmärkt skald och älskvärd menniska. Han utbildade den genom lesbiern Terpander i Sparta grundade meliska (lyriska) poesien och skall hafva skrifvit 6 böcker, innehållande religiösa festsånger, bröllopsvisor och kärleksqväden. Af dessa återstå nu endast fragment, hvilka knappast gifva en tydlig bild af skalden. -- A. gjorde sig till godo framstegen i metrik, musik och dans samt efterlemnade en poesi, som tilltalar oss genom sanning och oskuld och i en något blandad, förädlad dorisk dialekt återspeglar spartanska borgarseder. -- Ett daktyliskt versslag bär namn efter honom. Den alcmaniska versen består af 3 daktyler och en spondé eller troké:
Jfr t. ex. Horatii Oden. I. 7. V. K.
Källa: Project Runeberg ·
