Nordisk familjebok. 1800-talsutgåvan. 1. A - Barograf

flesta afseenden var jämförligt med det vida dyrare engelska." - A. förvärfvade en mycket betydlig förmögenhet, vid hans död uppgående till öfver tre mill. kr. Af denna gjorde han tid efter annan betydliga donationer: till understöd för ynglingar, som egna sig åt kemiens studium, till stipendier vid Linköpings och Vexiö gymnasier samt för studerande af Östgöta och Smålands nationer i Upsala och Lund, slägtstipendier o. s. v. Han dog den 20 Maj 1856.

Aschaneus, Martin Laurentii, fornforskare, föddes på Aske gård i Håtuna i Upland. Död 1641. Sedan han under Gustaf II Adolfs ryska krig tjenstgjort som fältpredikant vid Kongl. Maj:ts Lif-fana, blef han 1620 befordrad till kyrkoherde i Fresta och Hammarby i ärkestiftet. 1630 gaf konungen honom och Joh. Axehjelm fullmakt att jämte Bureus vara "antikvarier", eller hvad vi skulle kalla antiqvitets-intendenter, och om hans flit och verksamhet i denna befattning vittnar hans efter-lemnade rika samling af handskrifter om svenska antiqviteter och mynt. - Hammarskölds uppgift, att A. äfven skulle vara författare till tvänne bibliska dramer, har blifvit vederlagd af Klemming och Ljunggren.

Aschango, geogr. Se Asjango.

Aschanti, geogr. Se Asjanti.

Aschbach, Josef, tysk historieskrifvare, f. 1801 i Höchst (Nassau), är sedan 1853 professor i Wien. Till hans tidigare verksamhet såsom lärare i Frankfurt a. M. höra flere värdefulla arbeten öfver Pyreneiska halföns äldre historia, såsom Geschichte der westgothen (1827), Geschichte der omajjaden in Spanien (1829-30, ny upp]. 1860) och Geschichte Spaniens und Portugals zur zeit der herrschaft der almora-viden und almohaden (1833-37). I Wien har A. inest egriat sig åt studiet af den äldre romerska kejsartiden och utgifvit flere afhandlingar, som äro införda i Wien-akademiens "Detik-schriften". Till universitetets jubelfest 1865 utgaf han äfven en historia öfver Wiens universitet under första årh. af dess tillvaro.

Ascheberg, Rutger von, svensk härförare, föddes i Kurland d. 2 Juni 1621 och dog i Göteborg d. 17 April 1693. Hans fader, som var arf herre till Abgullen i Semgallen, sände sonen, som redan tidigt visade lust för krigiska idrotter, vid tretton års ålder ut i det stora tyska kriget, i hvilket han började sin bana som page i Bernhards af Weimar här. Som sådan var han närvarande i slaget vid Nord-lingen. Sedermera tog han tjenst såsom ryttare vid landtgrefve Fredriks af Hessen-Kassel regemente i Baners här och deltog i Torstenssons fälttåg. Först 1644, under tåget mot Danmark, blef A. kornett, och sedan han utmärkt sig äfven i slaget vid Jankowitz, 1646 rytt-mästare. Efter freden var hans sqvadron den sista, som Karl Gustaf afskedade. 1651 blef A. anställd såsom öfveramtman i en del af Hessen-Darmstadt. Vid början af det polska kriget förmådde honom emellertid Karl X genom egenhändiga bref att uppsätta ett regemente och dermed åter ingå i svensk tjenst.

Han befordrades derefter snart till öfverste och rättfärdigade konungens tillit genom lysande bragder i både det polska och det danska kriget, t. ex. i slagen vid Colombo och Varsjav, på tåget öfver de isbelagda Bälten och vid stormningen af Köpenhamn. Ehuru förmyndarestyrelsen emot löfte lät upplösa hans regemente och med otack lönade hans stora för-tjenster, lät A. dock öfvertala sig att slå sig ned i Sverige, och då man snart åter behöfde bistånd af hans tapperhet, emedan staden Bremen, under åberopande af sin riksfrihet, vägrade hyllning, utnämndes han 1664 till generalmajor, och sedan han under Karl Gustaf Wran-gels öfverbefäl deltagit i fälttåget emot Bremen och lyckligen återfört sina trupper till Sverige, 1670 till generallöjtnant. Höjden af ära och ryktbarhet nådde A. i det sedan följande danska kriget, i hvilket hans tappra och trogna tjenster gjorde honom till Karl XLs förklarade gunstling. 1675 lyckades han rädda Bohus län från infall af den norska hären. Följande året kallade konungen honom till sin egen sida och företog på hans tillstyrkan slaget vid Halmstad. Aschebergs tapperhet och råd bidrogo äfven till de följande framgångarna och till krigets lyckliga slut. Deri sparsamme Karl XI öfverhopadc honom med gåfvor och nådebevis. Han utnämndes till friherre 1673, general 1674, fältmarskalk 1677, generalguvernör öfver Göteborg, Bohus län och Dal 1679 samt, efter Johan Gyllenstjernås död, 1680, öfver Skåne, Halland, Göteborg och Bohus län. 1681 blef han kongl. råd och slutligen 1687 grefve. I grefve-brefvet säger konungen, att Gud genom Ascheberg gifvit honom segern vid Landskrona och påminner oin hans i slagen vid Halmstad och Lund samt vid återtagandet af Helsingborg och Kristianstad inlagda förtjenster. Efter hans död skref samme konung i sin dagbok, att Ascheberg i kriget varit hans läromästare och prax-eptor, samt infann sig i Göteborg för att bevista hans begrafning. - Som generalguvernör visade sig A. lika utmärkt i fredliga värf som förut i krigiska. Han återställde ordning och välmåga i de härjade landsdelarna, ordnade indelnings- och reduktionsverken samt lyckades med Sverige fast införlifva de från Danmark lösryckta landskapen. Äfven Lunds högskola, som blifvit upplöst under kriget, blef genom hans nit och omsorg åter satt i full verksamhet.

A. hade ej mindre än 25 barn; men hans grefliga ätt utgick på manssidan redan med sonen, general-löjtnanten Kristian Ludvig A., som dog år 1722. Längst af barnen lefde hans utmärkta dotter Margareta, f. 1671, d. 1753, gift 1691 med öfversten Kjell Kristoffer Barn e-ko w och enka redan 1700. Hon tyckes hafva ärft sin faders stora duglighet, mod och arbetsförmåga samt skötte t. o. m. sin aflidne mans regemente. Till följd af sin moderliga omsorg för en stor mängd underhafvande på sina gods i Skåne efterlemnade hon ett äradf och välsig-nadt namn. E. v. M.

Aschehoug [-haug], Torkel Halvorsen, norsk vetenskapsman och statsman, föddes på Id i Smålenene d. 27 Juni 1822. Sedan han 1844