Sida 405
Ankare
793 Ankare. 794
marna. Från flynas underkant utgå smärre flyn eller utsprång, af hvilka det, som vid ankarets
[illustration]
fällning först träffar bottnen, verkar såsom ett häftyg och gifver flyarmen den fördelaktigaste ställningen att kunna intränga i bottnen, under det att den öfre med sin flypynt stannar mot läggen, hvarigenom ankaret får mindre benägenhet att kantra åt sidan. - Martin's ankare (fig. 3), har äfven jernstock, placerad straxt under klammen vid läggens öfre ände; men denna stock, som för att öka ankarets motståndsförmåga är betydligt bred och har uppåt böjda ändar, är sammansmidd med läggen, emedan
[illustration]
han, till följd af armarnas anordning, ej behöfver vara inrättad för losstagning. I läggens nederste ände går, genom ett hål, armstycket, som är vridbart, så att flyarmarna kunna röra sig i 45° vinkel på ömse sidor om läggen. Armstyckets axelriktning i förhållande till stocken ger detta ankare dess utmärkande egenskap, den nämligen, att båda armarna på en gång gripa fast i bottnen. Både Trotman's och Martin's ankare - men i synnerhet den senares - kunna med mindre vigt få lika stor motståndsförmåga som det vanliga ankaret af den äldre konstruktionen (fig. 1). - Fyrfartyg, som ofta äro utsatta för våldsamma stormar från olika håll, kunna icke med fördel nyttja något af de redan beskrifna ankarena, utan hafva i stället s. k. skålankaren, hvilka hvarken äro försedda med stock eller flyarmar, utan endast hafva en stor skål af jern, i hvars midt läggens nederste ände är fastnitad. - Tyngden af ett fartygs ankaren bestämmes efter fartygets storlek och är dessutom beroende af ankarets ändamål. Ett fartyg har nämligen flere ankaren, afsedda för olika tillfällen. Ett större örlogsfartyg har två bogankaren, af hvilka det, som hänger under babords kranbalk, mest nyttjas och derför kallas dagliga ankaret; två pliktankaren, hvilka ligga upplagda i fockrösten och endast fällas i storm; ett rumankare, som ligger antingen i rummet eller på trossdäcket och blott begagnas i nödfall. De fem nu uppräknade ankarena kallas med ett gemensamt namn svåra ankaren. Dessutom finnas smärre s. k. ström- och varpankaren, hvilka användas vid fartygets förflyttning, då segel eller ånga icke begagnas. I forntiden begagnades stenar och sandsäckar till fartygs förankring, men dessa ankringsmedel, som verkade allenast genom sin tyngd, ersattes derefter af ankaren, formade så, att de kunde gripa fast i sjöbottnen. Uppfinningen af ankaret tillskrifves grekerna. Så omtalas, att Eupalamus uppfann ett träankare med en arm eller tand, hvilken för att kunna gripa uti bottnen belastades med bly i spetsen, och Diodorus Siculus berättar, att feniciska sjöfarande, som erhållit mycket silfver i Spanien, ersatte detta bly på sina ankaren med silfvertackor. Jernankaren af ungefär samma form som de, hvilka ännu användas, lära hafva blifvit uppfunna af frygierna. En etrurisk vas från omkr. år 400 f. Kr. visar en afbildning af en krigare med rund sköld, på hvilken man ser ett ankare med tvänne armar, röring och en ring i kronan. Ett forntida palermitanskt mynt, prägladt under prokonsuln Cneus Domitius, har på baksidan en afbildning af ett ankare med fly och stock. Äfven på Trajani kolonn finnes en ankarstock afbildad. Den gamla så kallade Bayeux-tapeten visar på Harolds fartyg ankaren, försedda med stock och fly. Häraf kan man sluta, att tvåarmadt ankare med stock är en ganska gammal uppfinning. Ankaret är hoppets sinnebild. R. N. 2) Fys. Ett stycke mjukt jern, som lägges intill de båda polerna på en hästsko-magnet. Dess ändamål är flerfaldigt. Vill man t. ex. låta en hästsko-magnet bära en tyngd, så är det fördelaktigt, om båda polerna nyttjas. Detta kan ske derigenom, att magneten armeras, d. v. s. förses med ettm ankare, i hvilket tyngden upphänges. Genom armeringen underhålles bärkraften hos hästsko-magneten och kan till och med förökas. - Vid användningen af elektro-magneter har ankaret äfven en annan funktion, nämligen att utföra de rörelser, som framkallas genom den oupphörliga vexlingen mellan magnetisering och demagnetisering. Det är dessa rörelser, som man tillgodogör sig för frambringande af någon viss verkan. Så t. ex. är det ankaret, som under sina små fram- och återgående rörelser af längre eller kortare varaktighet framkallar skriften på pappersremsan i den Morseska telegraf-apparaten. R. R. 3) Byggnadsk. Ankare, oftare murankare, förankring, oftast ankarjern (med anledning af det material som mest användes) kallas en vid jern- och trä-, men synnerligast vid sten-konstruktioner som försigtighetsmått nyttjad, vanligast horisontelt anbragt, sammanbindnings- eller hopdragningsinrättning, afsedd att hjelpa väggar eller pelare att motstå spänning från hvalf, takstolar o. dyl. Ankarjernet består af sjelfva dragstången och de s. k. slutarna, den förra stundom försedd med kilar eller skruf för hopdragning, de senare på byggnader från medeltiden, men synnerligast på vissa lands byggnader i barockstil lemnade synliga på
Källa: Project Runeberg ·
