Sida 376
Andreas
flere gånger sammanskott till hans underhåll. Han betraktades af dem såsom en martyr för den rena evangeliska läran, hvilken han ock ända till sitt lifs slut förblef obrottsligt trogen. J. H. B.
1. Andreæ, Jakob, teol. professor och kansler vid universitetet i Tübingen, en af det 16:de århundradets ypperste och inflytelserikaste teologer, f. 1528, d. 1590. Utmärkt genom lärdom och skarpsinne, deltog han på det verksammaste i sin tids teologiska stridigheter och förde med mycken framgång den lutherska rättrogenhetens talan. Sin största ryktbarhet vann dock A. genom den bekanta konkordieformeln (Formula concordiæ), i hvars författande och genomförande han hade en hufvudsaklig del. Han författade mer än 150 skrifter. J. H. B.
2. Andreæ, Johann Valentin, den föregåendes sonson, föddes och uppfostrades i Würtemberg, der han dog som konsistorialråd och generalsuperintendent i Stuttgart 1654. Han gjorde sig förnämligast känd såsom en anderik motståndare till det 17:de århundradets nya skolasticism, hvilken uteslutande fäste sig vid allt mer tillspetsade dogmatiska bestämningar och dervid förbisåg vigten af ett sant kristligt lif. Han hade äfven i öfrigt ett skarpt öga för sin tids religiösa och sedliga förderf, hvilket han skoningslöst gisslade, framför allt med satirens och allegoriens vapen. Bland hans många skrifter, hvilka genom sitt allegoriska framställningssätt voro beräknade för en vidsträckt läsarekrets, utmärka sig framför andra hans Menippus sive satyricorum dialogorum centuria (1617), i hvilken han angriper tidehvarfvets falska ortodoxism, och hans Alethea exul och Hercules christianus (1615). Mot sin tids onyttiga hemlighetsmakeri vände han sig hufvudsakligen i de anonymt utgifna Fama fraternitatis R. C. (= Roseæ Crucis) och Confessio fraternitatis R. C., äfvensom i den i hans eget namn utgifna Chymische hochzeit Christiani Rosenkreuz. Just dessa sistnämnda skrifter, hvilkas syfte alldeles missförstods af många, gåfvo likväl anledning till att han af åtskilliga ansetts som stiftare eller förnyare af Rosenkreuzarnes orden. J. H. B.
Andreæ, August Heinrich, tysk arkitekt, f. 1804, sedan 1829 stadsarkitekt i Hannover, d. derstädes 1846. En begåfvad och originel konstnär, särdeles på den romanska stilens område, var han derjämte den förste, som i nordvestra Tyskland åter bragte till användning den under medeltiden så högt stående tegelstensbyggnaden.
Andreæ, Karl, tysk tecknare och historiemålare af Düsseldorfskolan, f. 1823 i Mühlheim a. R. Under de senare åren har han med förkärlek egnat sig åt den monumentala kyrkomålningen. Han vistas sedan 1857 i Dresden, der han står i spetsen för den af honom sjelf 1859 grundade konstnärsföreningen till höjande af den kyrkliga konsten i Sachsen.
Andreæaceæ, bot., en växtgrupp, tillhörande löfmossorna. Den omfattar små, blad- och grenrika mossor, som hufvudsakligen förekomma i fjälltrakter, der de bilda små brungröna eller svartaktiga tufvor på de fuktiga klipporna. Inga andreæaceer äro funna växande på jord. De förekomma ej häller på lösare stenarter, såsom kalksten, men trifvas deremot väl på kiselrika bergarter af fastare byggnad, sådana som granit och gneiss. Gruppen, som i systematiskt afseende har samma värde som Bryaceæ (i vidsträcktare betydelse), Phascaceæ och Sphagnaceæ, utmärker sig derigenom att sporkapseln är kortskaftad, men uppbäres af en bladlös, skaftlik förlängning (pseudopodium) af den gren, på hvilken kapseln sitter, vidare derigenom att kapselns midtelpelare (columella) är upptill afbruten och framför allt derigenom att kapseln vid mognaden brister genom fyra längdspringor, hvilka vid fuktigt väder sluta sig, vid torrt åter öppna sig. Familjen innefattar 2 slägten med 35 arter. Det ena af dessa slägten, Andreæa Ehrh., är i Skandinaviens flora representeradt af 11 arter. Jfr J. E. Zetterstedt Monographiæ Andreæarum Scandinaviæ tentamen (Upsala 1855). V. W.
Andreani, Andrea, italiensk formsnidare, bördig från Mantua, f. omkr. 1560, verksam i Florens, Siena och Mantua, der han dog 1623. Han var en framstående mästare i Ugo da Carpis konst att med hjelp af flere stockar (formar) utföra träsnitt i clair-obscur (tontryck). Bland hans förnämsta arbeten må nämnas Faraos undergång, Den kristna trons triumf (båda efter Tizian), Julius Cæsars triumftåg (12 blad, efter Mantegna) och Sabinska qvinnorofvet (efter Giov. da Bolognas berömda marmorgrupp), en vacker och egendomlig clair-obscur på endast två stockar. Ett exemplar af det sistnämnda bladet finnes utstäldt i gravyrsamlingen å Stockholms nationalmuseum.
Andreas, en af Jesu tolf apostlar, bördig från Betsaida i Galileen. I likhet med sin fader, Jonas, och sin, sannolikt yngre, broder Simon Petrus, var han till en början fiskare. Bland Jesu lärjungar var han den förste, som slöt sig till Mästaren, sedan han förut tillhört Johannes döparens lärjungakrets. Om hans verksamhet efter Jesu död har man icke många fullt tillförlitliga underrättelser. Såsom högst sannolikt antages dock, att han hufvudsakligen verkat för kristendomens utbredning i Kappadocien, Galatien, Bitynien och Skytien ända till floden Volgas område, hvarför han ock än i dag vördas såsom Rysslands apostel och skyddshelgon. Efter att hafva grundat en kristen kyrka i Byzans skall han hafva lidit martyrdöden i Patræ (det n. v. Patras) i Achaja. På grekiske prokonsuln Ægeas' (Egetes') befallning korsfästes han på ett särskildt slags tvärkors, som än i dag efter honom kallas Andreaskors. Vid hvilken tid detta inträffade är svårt att afgöra. Sannolikt var det omkr. år 83. Den 30 November firas såsom hans dödsdag. Äfven i Skotland äras han såsom skyddspatron. -- I kyrkans första tider var ett honom falskeligen tillskrifvet "evangelium" i omlopp. Det fans äfven apokryfiska apostlahistorier, som buro hans namn, näml. de s. k. "Acta Andreæ" och "Acta Andreæ et Matthiæ", hvilka stodo i högt anseende hos åtskilliga heretiska partier. J. H. B.
Källa: Project Runeberg ·
