Sida 123
Aftonrodnad
till hans andel i förlagsrätten till A. B., och dessa hade till följd, att förlaget år 1869 öfvergick till ett aktiebolag, grundadt på 250 aktier à 1,000 kr. stycket.
Från att i början endast vara 3-spaltigt har A. B:s format efter hand så utvidgats, att det nu vanligen är 7-spaltigt, understundom 8-spaltigt. Prenumerationspriset, som i början var 10 rdr banko, har tid efter annan blifvit höjdt: till 10 rdr 32 sk. bko år 1840, 11 rdr 16 sk. bko 1847 och 13 rdr 16 sk. bko, eller 20 kr., år 1852. Annonspriset var ursprungligen 1 sk. rgs pr rad. Det höjdes i Aug. 1831 till 1 sk. bko, i Jan. 1833 till 2 sk. rgs, i April 1834 till 2 sk. bko, 1850 till 2 sk. 8 rst. bko, 1852 till 3 sk. bko, 1857 till 4 sk. bko (12 1/2 öre) och 1874 till 15 öre.
I ekonomiskt hänseende har A. B. städse varit och är fortfarande ett mycket vinstgifvande företag, ehuru tidningens spridning, som på 1850-talet uppgick till 7--8 tusen exemplar, något minskats, dels till följd af det missnöje, som väcktes hos en del af allmänheten genom tidningens hållning i den s. k. norska frågan och under 1864 års dansk-tyska krig, dels genom konkurrensen med de senare uppkomna godtköpstidningarna och den i betydenhet växande landsortspressen. C. E.
Aftonfalk, Falco vespertinus, zool., en hos oss mycket sällsynt falk och en af de minsta i sitt slägte. Bland våra foglar kommer han till sina karakterer och sitt utseende närmast vår vanlige tornfalk, men hans vingar äro längre och smalare (armpennorna äro kortare än vingens täckfjädrar), och der tornfalken på ryggen är röd, der är aftonfalken blå eller grå. Sitt namn har han fått deraf, att han sent in på qvällarne jagar insekter. Hans egentliga hemland är östra Europa. F. A. S.
Aftonfjärilar, Crepuscularia, zool., en afdelning bland fjärilarne. Namnet är en antydning om det lefnadssätt de fleste af dem föra. De flyga vanligen omkring först efter solens nedgång. Många äro emellertid i rörelse äfven under den starkaste solvärmen. Deras zoologiska kännetecken hemtas från de jämntjocka eller i midten något tjockare trefvarnes (antennernas) form och från vingarnes form och läge, då de äro i hvila. Dessa senare äro nämligen jämförelsevis smala och fällas under hvila snedt ned längs den klumpiga kroppen, i stället för att lyftas rätt upp som dagfjärilarnes vingar. Såsom fullbildade fjärilar suga de vanligen blommornas nektar under dallrande flygt öfver dem. De fleste aftonfjärilars larver, åtminstone de större arternas, äro välbekanta såsom köttiga, masklika krypdjur, med 16 fötter och ett spetsigt horn på näst sista kroppsringen (segmentet). Dessa vanligen gröna larver lefva af blad och förpuppa sig vanligen i jorden. Bland våra nordiske fjärilar höra tre familjer till denna afdelning: svärmarne (Sphingidæ), glasvingefjärilarne (Sesiidæ) och bastardsvärmarne (Anthroceridæ). F. A. S.
Aftonrodnad, meteor., kallas det färgfenomen, som visar sig på himmelen vid solnedgången. Färgernas styrka vexlar mycket efter atmosferens beskaffenhet och framför allt efter dess fuktighetshalt. Vissa molnformer, de s. k. "cirrostratus" och "cirrocumuli", synas föröka fenomenets prakt. Ehuru de färger, som framträda olika qvällar, ej äro fullkomligt identiska, visar dock företeelsen ett visst typiskt förlopp, bestående deruti, att vissa färgnyanser först uppträda på bestämda delar af himmelen och sedan utbreda sig, sammandraga sig eller förflytta sig i bestämd led, medan på andra ställen andra reguliera färgfenomen iakttagas. De beskrifningar man eger öfver företeelsen afvika i många hänseenden från hvarandra. Dock sätta alla författare de reguliera faserna i densamma i förbindelse med öfriga fenomen, som uppträda, då solen är nära horisonten, och hvilka innefattas i det gemensamma namnet skymning (crepusculum). Aftonrodnaden studeras bäst i bergstrakter, der luften är mera fri från dam och orenlighet än på slättlandet, samt inom tropikerna. Vi gifva här en kort beskrifning på skymningen efter v. Bezold, en författare, som särskildt vinnlagt sig om att korrekt angifva färgförändringarnas beskaffenhet. Nar solen en molnfri afton närmar sig nedgången, börjar himmelen vid horisonten att antaga olika färger. Vestra himmelen blir snart gulaktig, medan den östra antager en oklar purpurfärg, hvilken i sjelfva horisonten stöter i askgrått, men högre upp sammanflyter med den azurblåa färgen i zenit. Så snart solen gått ned, uppstiger på östhimmelen den askgråa eller blågråa jordskuggan (den s. k. motskymningen, anticrepusculum) i form af ett mörkt segment, hvilket af v. Bezold kallas "det första mörka segmentet". Under sin tillväxt täcker detsamma ett allt större och större parti af himmelens purpurfärgade del, hvilken reduceras till ett smalt bälte, den s. k. "första östliga skymningsbågen" och slutligen helt och hållet täckes af det uppstigande mörka segmentet. Under tiden har på vesthimmelen den gula färgen blifvit allt tydligare. Efter solnedgången växer denna färg i styrka och öfvergår icke sällan från gult till orange. Något senare antager denna ljusa del af vesthimmelen formen af ett segment, hvilket v. Bezold benämner "det första ljusa segmentet"; dess gräns mot den öfriga himmelen kallar han "första vestliga skymningsbågen". Högre upp på vesthimmelen börjar emellertid att visa sig en ljus fläck, som snart erhåller tydlig purpurfärg. Detta sken, som v. Bezold kallar "första purpurljuset", utvidgar sig hastigt och flyttar sig ned mot det gula segmentet. Det uppnår sin största intensitet, när solen kommit vid pass 4° under horisonten. Föremål i vester, hvilkas konturer redan börjat blifva otydliga, framträda å nyo klarare i det purpurfärgade ljus, som belyser dem. Tämligen skarpa skuggor visa sig på nytt. v. Bezold anser, att detta purpurljus orsakar den företeelse, som i Schweiz-alperna har fått namn af Nachglühen. Slutligen sammandrager sig purpurljuset till ett smalt bälte, hvilket lägger sig såsom en kant intill det ljusa segmentet och följaktligen nu sammanfaller med "den första vestliga skymningsbågen". Ehuru
Källa: Project Runeberg ·
