Sida 94
Æa
af särskildt dertill bildade jurister, och detta yrke blef betraktadt såsom ett slags tjenstebefattning. Vissa qvalifikationer erfordrades sålunda hos dem, hvilka önskade att utöfva advokaturen; advokaterna blefvo anställda vid domstolarne samt underkastade de kejserlige ämbetsmännens kontroll. Derjämte fastställdes bestämda taxor för den ersättning de berättigades att uppbära för sitt biträde. Vid samma tid började ock advokaterna i allmänhet att med den verksamhet, som af ålder tillhört dem, förena de göromål, hvilka förut tillkommit procuratores, och faktiskt blefvo slutligen advokaterna de ende rättegångsfullmäktige.
Samtidigt med den romerska rättens utbredning i Tyskland infördes ock i detta land advokat-institutionen, sådan hon blifvit utvecklad i den romerska rätten. Till följd deraf uppfattades derstädes under hela den tid, som den tyska processen uteslutande hvilade på romerska rättens grundval, förandet af andras talan inför rätta, eller advokatyrket, såsom ett af staten koncessioneradt och monopoliseradt yrke, för hvars utöfning erfordrades, ej mindre att dess idkare skulle hafva aflagt så väl teoretiska som praktiska prof, än ock tillåtelse af vederbörande myndighet till yrkets utöfning vid en viss domstol. Sedan omgestaltningen af den tyska processen efter år 1848 tagit sin början, hafva dock förändrade åsigter angående advokaturens ställning allmänt gjort sig gällande i Tyskland, i det man flerstädes redan infört och på öfriga orter ifrigt påyrkar advokatyrkets frigifning, d. v. s. att detta yrke icke må förbehållas ett visst antal vid domstolarne anställda personer, utan stå öppet för en hvar, som undergått den dertill föreskrifna pröfningen.
I Frankrike skiljer man emellan s. k. avoués och avocats. De förra, hvilkas antal är inskränkt, hafva till uppgift att uppträda i stället för parterna vid rätten, att uppsätta och till rätten ingifva partens skriftliga yrkanden samt att med motpartens avoués vexla de skrifter, genom hvilka enligt den franska civil-processen i alla vigtigare saker den muntliga förhandlingen skall förberedas, eller, med andra ord, att ombesörja målets skriftliga instruktion. Avocats, hvilkas antal är obegränsadt, föra deremot partens talan vid den muntliga förhandlingen. Sammanfattningen af les avocats kallas le barreau.
Liksom i Frankrike äro äfven i England advokaterna delade i två klasser: den ena, attorneys och sollicitors, träder i likhet med de franska avoués i omedelbar beröring med parten och har befattningen med förberedelserna till den muntliga förhandlingen i målen; den andra, barristers, den högre afdelningen af de engelske advokaterna, har att muntligen föra partens talan inför rätten.
I Danmark och Norge delas advokaterna i tre klasser: höiesteretssagförere -- eller, såsom de benämnas i Norge, höiesteretsadvokater -- overretssagförere och underretssagförere. Den första af dessa klasser är berättigad att uppträda vid landets samtlige domstolar, den andra vid öfver- och underrätter, och den tredje endast vid de sistnämnde. Hvarje jurist, som uppfyllt de särskilda vilkor, som blifvit stadgade för inträde i hvar och en af dessa klasser, blifver på begäran anställd såsom sakförare i den klass, hvartill han gjort sig kompetent.
Med afseende på befogenheten att föra andras talan inför rätta är så väl i Sverige som i Finland stadgadt uti 15 kap. 2 § Rättegångsbalken: "De, som för andra må tala och svara, skola vara oberyktade, ärlige, redlige och förståndige män. Ej bör någon allmänneligen dertill brukas, som af rätten, der saken drifves, ej godkänd är och lof dertill fått. Vill parten bruka till fullmäktig sin skyldeman eller den i hans tjenst är eller han eljest hafver förtroende till, stånde det honom fritt." Detta lagstadgande har i båda dessa land dock blifvit så tillämpadt, att i regeln hvar och en myndig person, som är i besittning af medborgerligt förtroende, anses behörig att såsom advokat uppträda vid domstolarne. Särskilda förslag att ordna advokatyrkets utöfning eller att möjliggöra uppkomsten af ett juridiskt bildadt advokatstånd äro väl i senare tider framställda så väl i Sverige som i Finland, men hafva hittills icke ledt till något resultat. L. A.
Advokat-fiskal, en ämbetsman i hofrätterna och vissa centrala förvaltande verk -- t. ex. Arméförvaltningen, Statskontoret, Kammarkollegium, Kammarrätten -- som utöfvar tillsyn och kontroll öfver verkets personal samt under detsamma lydande ämbets- och tjenstemäns sätt att sköta sina ämbetsåligganden och eger att emot dem anställa åtal, om han finner dem hafva visat försummelse eller begått fel i tjensten. Advokat-fiskalerna i vissa centrala ämbetsverk hafva dessutom andra tjensteåligganden än de nämnda. Advokatfiskalen i Kommerskollegium t. ex. skall bevaka kronans rätt och talan i alla till kollegii befattning hörande ärenden, advokatfiskalen i Tullstyrelsen brott mot tullförfattningarna o. s. v.
Advokat-päron, bot., kallas de knytnäfvestora frukterna af Persea gratissima, en till nat. fam. Laurineae hörande växtart från Brasilien och Vestindien. Tillsatta med kryddor och salt samt citronsaft, äro dessa frukter i mångas tycke särdeles smakliga. A--n.
Advokat-tvång, jur., den inom vissa civilprocessordningar förekommande bestämmelsen, att parterna vid förandet af ett tvistemål äro skyldiga att begagna advokat.
Advokatur (jfr Advokat), rättegångars utförande. Har ofta en förklenande betydelse: användning af svepskäl och spetsfundigheter vid försvar af en sak.
Adynami (af Grek. nekande part. a och dynamis, kraft), med., kraftlöshet. Se d. o.
Adyton, Grek. ("otillgängligt") l. Adytum, Lat., det innersta, blott för presterna tillgängliga rummet i ett tempel; det Allraheligaste. Jfr Abaton.
Æa (Grek. Aia l. Gaia, land, jord), Grek. myt., namnet på det fjärran belägna land, dit argonauterna ställde sin färd för att hemta det gyllene vädurs-skinnet. -- Skalderna ansågo Colchis vid Svarta hafvet hafva varit detta land.
Källa: Project Runeberg ·
