Sida 533
Aristophanes
tiens fall. Adeln, som förr var fåtalig och rik, har allt sedan varit talrik, men i allmänhet fattig. Endast Englands aristokrati har vetat bevara sin makt. Den har också, aktande på tidens tecken, förändrat sig sjelf, städse bibehållit sambandet med hela folket och utvecklat sig under den monarkiska statsformeris hägn. I allmänhet hafva medeltidens aristokratier mer och mer förlorat i betydelse eller gått under, om ej förr, åtminstone efter franska revolutionen.
Medeltidens feodala aristokrati var dels en jordadel, dels en ämbetsmannaadel. Ursprungligen personlig och beroende på suveränernas val, blef den först småningom ärftlig och regerande i sina län, hvarigenom det tyska rikets enhet omsider gick under. Hos de gamle germanerna fans början till en börds- och krigs-adel, hos kelterna en prestadel. Spartas "gerusia" (rådsvälde) var en åldersaristokrati, hvars makt hvilade på mognad erfarenhet och visdom. Kreta och Karthago ansågos jämte Sparta för aristokratiska mönsterstater. I Athen grundades Evpatridernas aristokrati på bördens företräden, liksom de romerske patriciernas och de skandinaviske storböndernas eller odalmännens. Den romerska republiken kom senare i händerna på en ämbetsmanna-aristokrati, hvilken ursprungligen tillkom genom folkets val och blandade sig med rikedomens, såväl jordadelns som penningadelns, män. Flere af Italiens och Schweiz' republiker hafva haft berömda aristokratiska författningar. En bland de märkvärdigaste, som någonsin funnits, var den forna Venetianska fristatens. E. V. M.
Aristolochia L., bot. farmak., ett ganska artrikt slägte, utgörande typen för fam. Aristolochieæ Juss. och hörande till kl. Gynandria (Hexandria) Lin., utmärkt genom sin kronlika, sambladiga, mer eller mindre rörformiga blomkalk, med snedskuret, eneller tvåläppigt bräm. Flere arter hafva varit, och en del äro ännu, använda i medicinen, såsom de i södra Europa växande A. longa L. och A. rotunda L., hvilkas rotknölar i droghandeln kallas Radices A. longæ och rotundæ. A. serpentaria L. i norra Amerika ger Radix serpentariæ (se Serpentaria-rot). A. pistolochia L. ger R. pistolochiæ o. s. v. A. clematitis L. finnes förvildad i södra Sverige; äfven dess rot har varit begagnad såsom läkemedel. Många aristolochia-arter i varmare länder hafva underligt formade blommor och stora vackra blad, hvarför de ofta odlas såsom prydnadsväxter. En sådan art, A. sipho L., trifves rätt väl i södra och mellersta Sveriges trädgårdar. Med sina långa refviga stjelkar och stora blad är den tjenlig att bekläda murar, väggar, spalierer o. d. O. T. S.
Flere fossila arter af slägtet A. anföras från Europas miocena lager, en äfven från Grönlands, hvarjämte slägtet uppgifves vara funnet i kritlagren inom norra Amerika. A. G. N.
Aristolochieæ Juss., Aristolochiaceæ Lindl., bot., är en naturlig växtfamilj, bestående af örter eller klättrande refviga buskar, med oftast bruna eller dystert färgade sambladiga, tvåkönade blomkalkar; ståndare 6 eller 12, fästa å fruktämnet och antingen fria eller sammanvuxna med pistillen. Familjen, som innehåller omkr. 150 arter, förekommer mest i de tropiske delarna af Amerika och tillhör för öfrigt norra Amerika, tropiska Asien och Medelhafstrakterna. Med ett par representanter framtränger det något längre mot norr i Europa. Jfr Aristolochia. O. T. S.
Aristomenes, grekisk krigare, messeniernas hjelte i det andra messeniska kriget (685-668 f. Kr.). Redan vid första sammandrabbningen med lacedemonierna ådagalade den unge A. en så glänsande tapperhet, att hans landsmän ville utropa honom till konung. Han antog likväl endast titeln af anförare (strateg). Ett förbund med konung Aristokrates i Arkadien gjorde det möjligt för honom att med öfverlägsna stridskrafter rycka sina fiender till mötes. Men i sjelfva det afgörande ögonblicket blef han sviken af sin trolöse bundsförvandt, och messenierna ledo till följd deraf ett fullständigt nederlag. Ur stånd att vidare mäta sig med fienden på öppna fältet, företog A. de djerfvaste ströftåg från sitt hufvudqvarter i de vilda bergstrakterna på gränsen mellan Messenien och Arkadien samt trängde härjande ända in i hjertat af Lakonien. Otaliga gånger var han i lifsfara och tre gånger i lacedemonisk fångenskap, men räddades alltid liksom genom ett underverk. Efter 11 års envist fortsatt försvar inneslöts han i sin sista tillflyktsort, bergfästet Eira (Ira), hvilket slutligen togs med storm. A., som då högg sig en väg genom de bestörte fienderna, drog sig med sina öfverblifne tappre tillbaka först till Arkadien och, då han ej ville deltaga i sina landsmäns utvandring till Italien, vidare till Rhodos, hvarifrån han ämnade begifva sig till Sardes och Ekbatana för att der söka hjelp till krigets förnyande. En sjukdom slutade dock hans bragdrika lif, innan han fick utföra dessa planer. Innebyggarna i staden Jalysos på Rhodos uppreste åt honom en präktig grafvård, och såväl der som i Messenien dyrkades han ända till antikens sista tider såsom heros. A. M. A.
Aristophanes (Aristofanes), grekisk komediförfattare från Athen, föddes, enligt den sannolikaste uppgiften, omkr. 444 f. Kr. och dog 388 eller föga senare. Hans första stycke uppfördes redan 427. Men på grund af sin ungdom kunde eller vågade A. icke sjelf framträda såsom författare och leda inöfningen, utan öfverlemnade till en början sina stycken åt några af sina vänner (af facket), hvilka uppförde dem såsom sina egna. I eget namn uppträdde A. första gången år 424 med det ännu bibehållna stycket Riddarna. Hans sista stycke, Plutos, uppfördes 388, kort före skaldens död. - Aristofanes' lustspel tillhöra den s. k. "äldre attiska komedien". En stor del af dessa stycken röra sig kring politiska frågor, och skalden riktar sina uddhvassa vapen i synnerhet mot den herskande demokratiens mäktige hufvudmän: Kleon, Lamachos m. fl. I andra stycken vänder han sig mot samtida poetiska och filosofiska riktningar och deras representanter. Öfver hufvud är det denna komedis uppgift att skoningslöst
Källa: Project Runeberg ·
