Sida 565
Arnould, Sophie
vunnit mest bifall: Empedocles on Etna (2:dra uppl. 1868) samt New poems (2:dra uppl. 1868).
Arnold från Brescia, en förkämpe för reformationen och en af hierarkiens djerfvaste, vältaligaste och kraftigaste motståndare, föddes i början af 12:te årh. och blef, efter att någon tid hafva vistats i Frankrike såsom Abailards lärjunge, prest i sin födelsestad, Brescia. Han uppträdde med skärpa mot det inom kyrkan rådande förderfvet, fordrade, att de andlige skulle afstå från verldslig makt och jordiska besittningar, enär han i dessa fann hufvudorsaken till detta förderf, samt att de, med apostlarna till förebilder, skulle åtnöja sig med de gåfvor och det underhåll, som församlingarna frivilligt lemnade dem. Han samlade kring sig en stor massa anhängare; men på det andra lateranska mötet, 1139, anklagad och bannlyst såsom kättare, måste han 1140 taga sin tillflykt till Abailard i Frankrike. Då han äfven der, liksom denne hans vän, bekämpades af den helige Bernhard och dömdes på synoden i Sens s. å., nödgades han begifva sig till Schweiz. Sedan romarna 1143 beröfvat påfven hans verldsliga makt och insatt en senat, återkallades A. (1145) och var sedan i 10 år den nya romerska republikens ledare. Ett folkupplopp, framkalladt deraf att påfven Hadrianus IV bannlyste Rom, tvang A. att fly. Han blef gripen och på kejsar Fredrik Barbarossas befallning utlemnad till stadsprefekten i Rom, hvilken utan dom och ransakning lät hänga honom, bränna hans kropp och kasta askan i Tibern (1155). Kejsar Fredrik fick snart ångra, att han uppoffrat sin inflytelserikaste bundsförvandt i striden mot hierarkien. — A. från Brescia innehar i historien en plats, likartad med Rienzis och Savonarolas. Hans lefnad och personlighet gjordes till föremål för dramatisk behandling af Bodmer och Niccolini. För underrättelserna om hans lefnad hafva vi hufvudsakligen att tacka hans motståndare, hvilka dock enhälligt erkänna hans vältalighet, hans personliga inflytande och hans ädla oegennytta. Jfr Clavel "Arnauld de Brescia et les romains du XII:ième siècle" (1868) och Giesebrecht "Arnold von Brescia" (1873).A. W-n.
Arnold sångare, en i gamla fornqväden och berättelser förfaren islänning, som tillika säges hafva varit i besittning af en märkvärdig siare-gåfva. Han var Valdemar den stores och Absalons följeslagar på deras härnadståg.
Arnoldi, Vilhelm, biskop i Trier, f. 1798, har förvärfvat sig en viss ryktbarhet inom den vidskepliga relikdyrkans historia. Han utställde nämligen 1844 "Kristi osömmade kjortel" och föranledde derigenom den s. k. tysk-katolska rörelsen. A. dog 1864.
Arnoldson, Karl Oskar, operasångare, föddes d. 4 Juli 1830 i Stockholm. Han blef student 1849, tog kameralexamen 1854 samt ingick i General-tullstyrelsen och några andra verk; men af sin böjelse drogs han snart till teatern. 1855 debuterade han på Mindre teatern i Farinellis rol. Sina studier fortsatte han derefter under Stjernström och Günther och öfvergick 1858 till k. teatern, der han s. å. fick anställning efter att hafva gjort sin debut såsom Max i "Friskytten". I den första rol han sjöng efter detta sitt antagande, nämligen Stradella, öfveransträngde han sin röst så, att hon troddes vara förlorad, hvarför han återtog sin tjenstgöring i tullverket. Efter ett års tid kunde han emellertid å nyo med framgång beträda tiljan och har sedan dess tillhört k. operan, hvars prydnad han ännu är. 1858 och 1865 gjorde han studieresor till Paris. Sistnämnda år invaldes han till ledamot af Musik. akademien. Bland de lärare, som väsentligt bidragit till hans utbildning, räknar A., liksom Arlberg, tysken Wieser, som varit teatersångare, men förirrat sig till ett café chantant i Stockholm. — A. är begåfvad med en ren, välklingande och omfångsrik tenorstämma, hvilken han omsorgsfullt utbildat i alla afseenden; särskildt eger han en högst betydande koloraturfärdighet. Hans begåfning såsom operasångare torde vara mera lyrisk än dramatisk; likväl har han på de senare åren äfven i dramatiskt afseende gjort anmärkningsvärda framsteg. Han är lika omtyckt i den erotiska som i den heroiska genren och, ehuru ej egentligen någon "hjeltetenor", sjunger han likväl med kraft sådana partier som t. ex. Vasco de Gama. Sin egentliga individualitet utvecklar han dock i den komiska operan, för hvilken hans friska jovialitet gör honom synnerligen lämplig. Som hans bästa roller kunna räknas Georges i "Hvita frun", Raoul i "Hugenotterna", Arnold i "Vilhelm Tell", Almaviva i "Barberaren" samt Fra Diavolo, Lohengrin och Postiljonen från Lonjumeau. Af de inemot 40 olika partier, i hvilka han uppträdt, må för öfrigt framhållas: Huon i "Oberon", Mèrinville, Lyonel, Quentin Durward, Ernani, Vilhelm Meister, Profeten, Robert, Faust, Bergakungen i "Den bergtagna", Romeo m. fl.A. L.
Arnolfo di Cambio, italiensk arkitekt och bildhuggare. Se Cambio.
Arnor Tordsson jarlaskald, son af skalden Tord Kolbensson, var en af Islands ypperste diktare. Han var samtida med Knut den store, Magnus den gode, Harald Hårdråde och Olof Kyrre samt räknas bland dessa konungars hofskalder. Om Magnus diktade han Hrynhenda, om Harald Blågagladråpa och dessutom två andra dråpor öfver desse konungar, en sång om Orkenö-jarlarna m. m.R. T.
Arnott [arnött], Neil, engelsk läkare och fysiker, f. 1788, d. 1874. Han är mest känd såsom uppfinnare af de efter honom benämnda s. k. "arnottska ventilatorerna" och "arnottska ugnarna". Den vigtigaste af hans skrifter är den senast 1864 utgifna Elements of physics, hvilken på ett utmärkt sätt populärt behandlar ett vetenskapligt ämne.
Arnould [arnou], Jean François, fransk skådespelare och teaterförfattare, hette egentligen Mussot, f. i Besançon 1734, d. i Paris 1795. Vid teatern Ambigu-comique i sistnämnda stad införde han pantomim-balletten, som gjorde stormande lycka.
Arnould [arnou], Sophie, fransk operasångerska, f. 1744, fick en glänsande uppfostran, blef genom prinsessan af Modena satt i
Källa: Project Runeberg ·
