Sida 402
Anka
787 Anjer - Anka. 788
att ingå derpå och att sammankalla ständerna, men att eljest utan motsträfvighet gå emot fienden. Modlöshet syntes dock snart vilja gripa de sammansvurne i Anjala, då hvarken kejsarinnan eller konungen hesvarade deras skrifvelser, men deremot sjelfständighetspartiets stämplingar blifvit bekanta. De uppsatte en ny skrifvelse med redogörelse för sina planer och sökte derigenom skaffa sig flere anhängare. Konungens belägenhet var naturligtvis högst kritisk. Med sitt snilles blick såg han endast en utväg till räddning, nämligen en krigsförklaring från Danmark. En sådan kom honom ock till handa 21 Aug. Nu fordrades hans närvaro i Sverige, dit han äfven lyckades komma, ehuru de sammansvurne umgingos med planer att bemäktiga sig hans person. Kort före sin afresa utnämnde konungen hertig Karl till öfverbefälhafvare för armén i Finland, och till honom slöto sig nu förbundsmännen för att genom honom söka tvinga konungen att sammankalla ständerna och sluta fred. Snart visade det sig dock, att sjelfständighetspartiets intriger hos kejsarinnan verkat derhän, att det enda vilkoret för fred med Ryssland vore, att Finland frigjordes från Sverige och bildade en sjelfständig stat, ehuru under ryskt beskydd. Ställningen blef derigenom hotande för de sammansvurne. Sjelfständighetsmännen flydde till Ryssland, men cheferna för Anjalaförbundet fängslades och fördes till Stockholm, dit de anlände d. 9 Mars 1789. Nio af dem dömdes till döden, ehuru endast en, öfverste J. H. Hästesko, undergick detta straff. De öfrige insattes på fästning eller drefvos i landsflykt. Kort förut hade konungens makt erhållit en betydlig utvidgning genom Föreningsoch säkerhetsaktens antagande af 1789 års riksdag. C. S-e.
Anjer, holländsk hamnstad och fäste på ön Java, residentskapet Bantam, vid Sundasundet. Omkr. 3,000 innev. Förser förbiseglande fartyg med vatten och proviant.
Anjou [a'ngsjou], en af Frankrikes gamla provinser, motsvarande nuv. depart. Maine et Loire samt smärre delar af Indre et Loire, Mayenne och Sarthe. 163 qvadratmil. Omkr. 400,000 innev. Detta område var under romarnas tid bebodt af andegaverna, en gallisk folkstam. Under den tidigare medeltiden utgjorde det ett grefskap, och sedan den gamla grefveätten 1060 utslocknat med Gottfrid II, gick det genom dennes syster öfver till huset Gatinais. En medlem af detta hus, Gottfrid V, eröfrade större delen af Normandie och gifte sig 1127 med Matilda, dotter till konung Henrik I i England. Deras son uppsteg 1154 under namnet Henrik II på Englands tron och blef stamfader för ätten Anjou-Plantagenet. Anjou blef sålunda förenadt med den engelska kronan, men Filip August lyckades 1204 återvinna det åt Frankrike såsom kronland. Det blef dock sedermera två gånger bortförlänadt åt yngre grenar af konungahuset. Ludvig IX lemnade det åt sin bror Johan och efter dennes död, 1246, åt en yngre bror, Karl, grefve af Provence, hvilken 1266 blef konung i Neapel (inkallad af påfven mot Hohenstauferna) och der grundade det äldre huset Anjou, hvilket äfven gaf konungar åt Ungern och Polen. Grefskapet Anjou tillföll Karls dotter Margareta, som gifte sig med Karl af Valois, och då deras son 1328 under namn af Filip VI blef fransk konung, kom det åter under kronan. Konung Johan upphöjde det till rang af hertigdöme och gaf det 1356 åt sin yngre son, Ludvig. Denne blef stamfader för det s. k. yngre huset Anjou, som i Neapel fåfängt sökte intaga och bibehålla tronen mot den ungerska grenen af det äldre huset Anjou. Den yngre Anjou-ätten, hvars märkligaste medlem var René d'A., utdog 1481. Redan året förut hade Ludvig XI lagt beslag på hertigdömet Anjou och införlifvat det med franska kronan. - Flere franska prinsar hafva burit titeln hertig af A., såsom Henrik (sedermera konung Henrik III), dennes broder Frans af Alençon och Ludvig XIV:s sonson Filip (sedermera kon. Filip V af Spanien). R. T.
Anjou [-sjou], Lars Anton, biskop, kyrkohistorisk författare, föddes i Frösthults socken i Upland d. 18 Nov. 1803. Han blef student i Upsala 1819, prest 1827, filos. magister 1830, läroverks-adjunkt i Upsala 1832, teologie kandidat 1834, teologie licentiat 1838, bibelkommissionens sekreterare och skattmästare 1843, professor i kyrkohistoria vid Upsala universitet 1845, teologie doktor s. å., statsråd och chef för ecklesiastik-departementet 1855, biskop öfver Visby stift 1859. Prestmöten har han hållit 1859 (det näst föregående hölls 1832), 1865 och 1871. Från Anjous statsrådstid härrör bl. a. Stadga för rikets elementarläroverk 1859. - Utom en mängd disputationer, program, tidskrifts-uppsatser och tal, har A. utgifvit: Lärobok i kyrkohistorien för skolor och gymnasier (1842, 7:de uppl. 1867), Tidskrift för svenska kyrkan (1849-1851) - tillsammans med A. F. Beckman -, Svenska kyrkoreformationens historia (3 delar, 1850-51), Baptismen i förhållande till den Heliga skrift och kyrkans historia (1854) samt Svenska kyrkans historia ifrån Upsala möte 1593 till slutet af 17:de århundradet (1866). - Ledamot af Vetenskapsakademien 1855, hedersledamot af Vitterhets historie och antikvitetsakademien s. å.
Anjovis, zool. Se Ansjovis.
Anka, zool., tam gräsand (Anas boschas domestica), hannen äfven kallad ankbonde, andrake eller andrik och lätt igenkänlig genom sina krumfjädrar på stjerten; en i Sverige allmänt förekommande husfogel. Den liknar i allt den vilda gräsanden, utom hvad färgen beträffar, i hvilket hänseende ankorna, liksom de flesta husdjur, underkastats många variationer. Man kan visserligen finna ankor af gräsandens färgteckning, men allmännare äro de brokiga, hvita, bruna eller grå. En förändring af mera tillfällig natur är den, då hufvudets fjädrar i nacken växa ut till en buskig tofs. Märkvärdigare är den förändring, som under det tama tillståndet uppkommit på de s. k. pingvin-ankorna, på hvilka fötterna äro riktade så långt bakåt, att dessa ankor under sin gång äro tvungna att hålla kroppen i nästan upprätt ställning. Såsom husdjur äro ankorna bland de minst kostsamma, både till skötsel och föda,
Källa: Project Runeberg ·
