Sida 255
Allopati
Allmänningsskog. Se Allmänning.
Allmänningsöre, en gammal skattebenämning. Om arten af denna skatt och tiden, då han förekom, saknas bestämda uppgifter. Geijer lemnar i Svenska folkets historia ("Land och folk från katolska tiden") följande upplysning: "En del skatter voro ifrån början personliga. En sådan 'för hvarje näsa' omtalas redan under hedniska tiden till offrens underhåll; och en så kallad nässkatt (næfgiald) till konungen nämnes äfven i Magnus Ladulåses testamente: möjligen densamma som i Vestgötalagen kallas allmänningsöre och i städerna allmänningsgäld." Lagerbring anför, att allmänningsöre såsom kunglig förläning uppbars af de katolske biskoparna. Kbg.
Allmänt bladskaft, bot. Se Blad.
Allmänt frälse. Se Frälse.
Allmänt svepe, bot. Se Svepe.
Allmän åklagare, jur. Se Åklagare.
Allobroger, en krigisk och mäktig gallisk folkstam, som bodde mellan Genèvesjön, Rhône, Isère och Grajiska alperna, i nuv. Savojen och norra delen af Dauphiné. Deras förnämste städer voro Vienna (nuv. Vienne) och Geneva (nuv, Genève). -- Efter hårdnackade strider blefvo de, 121 f. Kr., öfvervunna af romarne under Quintus Fabius Maximus, som deraf fick tillnamnet Allobrogicus.
Allocutio, Lat. (af ad, till, och loqui, tala), tilltal, tal. I romerska inskrifter, på mynt o. d., betecknar allocutio en fältherres tal till sina soldater.
Allod l. Alod (latiniseradt allodium, enl. Grimm af al, all, hel, och ód, egendom; motsats till feudum, förläning). Dermed menades hos de gamle germanerna den inom slägten ärftliga egendomen, såväl den fasta som den lösa. Med tiden kom ordet likväl att företrädesvis beteckna den förra. Arfsrätten var olika hos olika folkstammar. Hos de saliske frankerna var qvinnan helt och hållet utesluten från arfsrätt till jordagods. Enligt thüringarnes lag hade manslinien företräde intill sjette led, och först när mannens slägtskap var ännu aflägsnare, öfvergick jordagodset "från lansen till sländan", d. v. s. från manstill qvinnolinien. Med arfsrätten sammanhängde, att jordagodset ej fick af innehafvaren säljas eller bortskänkas utan de arfsberättigade slägtingarnes medgifvande. Ursprungligen var hos germanerna allodialjorden (odaljorden) skattefri. Icke en gång krigstjenstskyldigheten var fäst vid jorden; den var fäst vid den frie mannens person. Under tidernas lopp betungades dock jorden med utskylder, och den frie mannens krigstjenstskyldighet blef beroende af jordbesittning af ett visst värde. I den mån länsväsendet utbildades, försvann allodialbesittningen allt mera i de stater, i hvilka detta blef herskande. Egare af allodier gåfvo sig såsom vasaller under mäktiga beskyddare, i det de åt dessa öfverläto eganderätten till sin jord och af dem mottogo jordegendomen såsom förläning (se Länsväsendet). När länsväsendet å sin sida gick sin upplösning till mötes, trädde allodialbesittningen åter i länets ställe. Den handling, hvarigenom ett län förvandlas till fri egendom, allod, kallas allodifikation. I Frankrike beslöts d. 4 Aug. 1789 allodifikation af alla län. I Tyskland hafva synnerligen efter 1848 i flere stater lagar stiftats med liknande syfte. I England anses dock all jord såsom en medelbar eller omedelbar förläning af konungen. S. F. H.
Ordet allodium i betydelse af fast egendom, arfvegods, motsvaras af det svenska ordet odal, odaljord och nyttjades hos oss såsom dermed liktydigt. Vid tiden för Karl XI:s reduktion innehades en mängd från kronan afsöndrade gods och räntor af den svenska adeln med allodialrätt, hvilken innefattade, att godset eller räntan till evärdlig tid skulle förblifva frälsemannens och hans arfvingars välfångna egendom, som frälsemannen skulle få "oqvaldt njuta, bruka och behålla under adeliga privilegier, rätt frälsesfrihet och frälsemannatjenst". Eljest innehades kronogods af adeln med läns- eller förpantningsrätt, hvarigenom deras hemfall eller återlösen till kronan var möjlig. I synnerhet drottning Kristina bortgaf eller sålde till frälseståndet en massa kronohemman och räntor under allodialrätt, oaktadt sådant blifvit förbjudet genom beslut vid riksdagen i Norrköping år 1604. Kbg.
Allokution (jfr Allocutio) kallas påfvens anförande i kardinalkollegiet rörande någon vigtig kyrklig eller politisk princip, till hvars genomförande han saknar yttre medel. Allokutionen innebär sålunda ett slags konstaterande af en rätt, som ej kan försvaras mot våldet. Hon hålles på latin och offentliggöres genom anslag på Peterskyrkans dörrar. Ryktbarast i nyare och nyaste tiden äro Gregorius XVI:s och Pius IX:s allokutioner -- den senares riktade mot den "subalpinska (italienska) regeringen". G. O. L.
Allombrados l. Alumbrados, Span., "upplysta", namn på en mystisk sekt i Spanien. Den opponerade sig mot det gängse kyrkoväsendets utåtvända riktning och ådrog sig derigenom förföljelse. Den framträdde första gången 1575 och dök åter upp i Sevilla 1623. Mikael de Molinos stod med den i nära samband. Jfr Molinos och Qvietism. J. H. B.
Allonge [allo'ngsj; Fr., af allonger, förlänga, af à och long; eg. "tillsatt stycke", "skarf"], handelst., ett stycke papper, som fästes vid en originalvexel, hvars baksida är fullskrifven med endossement. På allongens framsida utskrifves originalvexelns hufvudsakliga innehåll jämte trassentens och acceptantens namn; på dess baksida fortsättas endossementen.
Allongeperuk (jfr Allonge), ett slags yfvig peruk med långa nedhängande lockar. Sådana kommo i bruk i Frankrike på Ludvig XIII:s tid och infördes sedermera i det öfriga Europa. Allongeperuken nyttjades allmänt i 17:de och 18:de årh. och utgör i England ännu en del af ämbetsdrägten för domare m. fl.
Allons [allång; eg. 1:sta pers. plur. imper. af Fr. aller, gå], låtom oss gå, framåt, välan. -- Allons enfants de la patrie ("Framåt, I barn af samma fäder"), början af Marseljäsen. Se d. o.
Allopati (af Grek. allos, annan, och pathos, lidande), en benämning, af Hahnemann
Källa: Project Runeberg ·
